liteavvarje.webblogg.se

Jag tänkte mig en cirkus 

Och jag tänkte mig en cirkus 
Den allra finaste som getts 
Röda lampor kring manegen 
Tre trumpeter en trapets 
Akrobater i paljetter 
Direktörer i kostym 
Sockervadd och fribiljetter 
Primadonnorna med plym 

Inga tama elefanter 
Inga clowner, ingen gråt 
Inga avsågade tanter 
Ingen ängslan efteråt 
Där är grannar och kusiner 
Och en häst du aldrig sett 
Trollerier där kaniner,
gör kaniner rätt och slätt 

Inga stora sensationer,
utom det vi faktiskt ser 
Inga brustna illusioner 
Inga löften om nå’t mer 
Där är gott om plats för alla 
Ingen spelar under hot 
Skulle lindansaren falla, 
skulle någon ta emot 

Där är Chaplin, Mary Pickford 
Buster Keaton, Jacques Tati 
Janis Joplin, Otis Redding 
Sigmund Freud, Marie Curie 
Astrid Lindgren, Mussolini 
Sitting Bull , Eric Satie 
Och en kista från Houdini, 
att ha Mussolini i 
Gertrude Stein och Barbro Alving, 
åker rullskridskor i spån 
Oscar Wilde och Karin Boye, 
skrattar gott en bit ifrån 
Barn och hundar och en särskild 
hund du kände se’n förut 
I en enda föreställning 
utan början eller slut. 

Inga stora sensationer,
utom det vi faktiskt ser 
Inga brustna illusioner 
Inga löften om nå’t mer 
Och du frågar om jag tror på 
nå’t slags liv efter det här 
Och jag tänker mig en cirkus 
dit vi kommer som vi är 

Ja, jag tänker mig en cirkus 
Den allra finaste som getts 
Röda lampor kring manegen 
Tre trumpeter en trapets 
Christina Kjellsson 

Och jag tänkte mig en cirkus

Numera är inte en fängelsecell riktigt så tråkig som ett kalt rum med en madrass på golvet och inget mer.

Den har en säng, minst en väggfast, som har ordentliga sängkläder och en madrass som är skön om man tycker att den är lagom hård. Breda kan tycka det är trångt men ingen annan och den som av fysiska skäl behöver en större säng får det i alla fall här. En granne har ett duntäcke för en dubbelsäng som en av fem privata ägodelar och har vikt ihop det dubbelt. Blir det för kallt rullar han in sig i det men normalt ligger det under underlakanet nattetid och "mjukar upp" madrassen. Dagtid är det ställets avgjort tjusigaste överkast.

Det finns ett skrivbord alltid, en anslagstavla, om man vill en liten tv. Jag har också en liten bärbar dator, utan internet. Det är ovanligt men redan i häktet fick jag ha en utan internet med bra argument. Jag blev ju misstänkt på en grund som var lite ovanlig och kan inte tala knappt, så jag måste skriva om jag säkert ska kunna göra mig förstådd ofta utan teckentolk. Med all skit som finns på internet idag önskar jag att datorer inte fanns ibland. Men den skit som nu finns på sociala medier skulle finnas ändå. Hot, tjat om sex, illasinnade rykten är inget nytt. Så när jag föddes lagom i tid för att det skulle vara naturligt att ha tillgång till både papper och penna och dator blev dator en del av mitt liv.

Men jag är inte heller aggressiv eller farlig. Det jag gjorde var naturligt i den situationen. Jag är på ett fängelse där man har nyckeln till den egna dörren och dörren till korridoren är låst mellan halv tio och sju bara. När många här läser så dåligt att det är ännu svårare att kommunicera med papper och penna än annars får jag ha en liten, privat dator. De flesta läser inte handstil bra och att skriva bara stora bokstäver och tydligt tar väldig tid. Dessutom har jag radat upp bilder på saker som återkommer ofta på datorn.

Jag kan få fram ljud bra, och jag är faktiskt teckenspråkstolk ibland. Gånger det inte behövs att jag kan tala. Men hör bra gör jag efter två operationer när jag var sju år som gjorde att problemen med öronen försvann. Först trodde omgivningen att jag var dum. Så kom någon, jag vet inte vem av de som arbetade på barnhemmet, på att jag hörde illa. När det var åtgärdat, och jag hade fått flytta hem till Östen och Ulla, pratade jag så dåligt att de tog mig till en annan sorts läkare.

”Vi tror han har fel på stämbanden eller så. När jag började arbeta på elevhemmet sa de att han är nog inte dummare än de flesta, han kan ju skriva sitt namn och följde de flesta utvecklingskurvor så det stod i pappren att han nog bara har en medfödd hjärnskada. Men vi undrar om han inte mest hörde illa och dömdes ut mest för att han kom till barnhemmet fyra år gammal från en katastrofal familj”, sa Östen till läkaren.
”Och nu pratar han ju som ett barn som nyss har fått hörsel kunde göra men han får inte fram de ord han formar med munnen…Vet vi att han inte kan tala som de flesta är det bara så.”

Som tur var var det här inte på 1970-talet, när föräldrar fick rådet att och förväntades lämna barn som inte var normala till barnhem och glömma dem. Jag hade mest otur. Men sedan kom turen i form av Östen. Han var fyrtio år, farfar sedan en månad, en övervintrad hippie i hästsvans och slitna jeans. Han såg inte den sjuåriga pojke som bara tittade undrande när någon sa åt honom att det var dags att duscha med ord men genast gick och gjorde det om de pekade mot duschen eller de andra barnen tog handduk och tvål som dum. Min lillebror hade nog helt enkelt en hjärnskada för att mamma åt en medicin de inte visste kunde skada barn och drack en del när han var på väg. Redan kombinationen hade räckt, men dessutom var medicinen i sig inte bra för ett foster. Han gick inte tidigt men inte heller sent, var väldigt aktiv och ofta stökig och behövde alltid fem förklaringar utan en massa saker omkring för att fatta. Min hjärnskada sitter där förmågan att just tala finns. Den råkade jag bara få.

Redan då hade jag lite teckenspråk. En granne till min eländiga familj var lyckligt nog döv. Östen var inte expert men han och Ulla kände döva i alla fall. De gav mig en grund, lärde sig tillsammans med mig tills vi tecknade utan att tänka på det.

Efter skolan tänkte jag prova olika saker i livet. Att få fängelse ingick inte i mina planer. Men när jag var 21 år gammal hände en sak som fick igång de krafter att fysiskt undanröja en farlig person som jag inte hade storleksmässigt när min biologiska mamma och halvbror misshandlades av pappa: den granne som lärde mig teckenspråk blev så misshandlad av inbrottstjuvar och så svårt skadad att han blev ett vårdpaket.

Då sköt jag dem som gjorde det. Det tänker jag inte skriva om. Den här berättelsen handlar inte om det. Jag fick så få år för att jag hade varit nöjd med att skada dem så att de aldrig blev friska, men jag visste inget om hur man skadar rätt. Jag ville inte att de skulle dö heller. Men jag är ingen bra skytt så hellre sikta där det borde skada mycket, som jag sa. Att en enda kula som träffar fel, eller rätt, kan slita sönder inre organ och döda snabbare än ett skott mot huvudet som inte träffar rätt visste jag inte. Men det spelade ingen roll för resultatet. Jag sköt med berått mod mot två andra människor. Fyra år för dråp alternativt mord, som blir kortare för att man släpps villkorligt om man sköter sig, var inget att bråka om. Jag minns ärligt talat inte vad det slutade med för åtalspunkt men överlagt dråp finns inte.

Och det här fängelset är inte särskilt tufft. Jag visste tillräckligt om svenska fängelser för att veta att jag inte skulle hamna på Kumla eller så. Inte när jag var hederlig innan och hade det motivet. Nästan alla i korridoren pluggar, det är därför vi delar korridor, så det känns mest som ett studenthem. Ett bra exempel på kriminalvård kan man säga.

Jag brevväxlar med Östen och Ulla, förstås. Men också med tre stycken som släppts härifrån, och några ungdomar som bor på ett elevhem för folk som liksom jag mest haft otur. Flera använder mail så jag skriver när jag är utanför fängelseområdet och kan använda telefon med internet. Dagens teknik är fantastisk för oss som inte hör och talar bra. I skolan får skötsamma också använda internet en del.

Nu har jag blivit övertalad att skriva rent och sammanfatta en del brev, egna och andras dikter och tankar, innan jag släpps till ett vuxenliv som…jag vet inte. Jag hade bara tre människor som berörde mig förut. Som jag släppte så nära inpå att jag egentligen hade en relation till dem. Nu har jag träffat många fler, vet vad vänskap är, vad tilltro är även om man inte är granne med någon så länge att man hinner bli mer än tillfälliga kompisar. Och att det är värdefullt även om man inte får behålla alla. Två som är döda skrev båda och hade favoritlåtar som kom att betyda mycket för mig och andra på avdelningen. Med bara åtta rum och egna nycklar till våra egna rum kom vi varandra nära, vi som gjorde det, särskilt när ingen byttes ut på sex månader.

Just för att situationen var speciell. Studentkorridorer blir redan ute i samhället en egen liten värld där vänskap på olika nivåer skapas. Även om man inte möts igen blir det en gemenskap på sina egna villkor.

Jag skriver så för att den här korridoren ju bara är låst utifrån från halv tio på kvällarna till morgonen, och nästan alla pluggar. Hur det är på andra avdelningar vet jag ju inte. Hit slussas folk som inte är aggressiva eller rymningsbenägna, och minst är intresserade av att läsa. Tjille kunde inte, en före detta bråkstake som bara sågs som dum på 1980-talet fortfarande i skolan och skolkade av ointresse. Även om folk hade börjat prata om dyslexi då fanns attityden att de som inte lärde sig läsa var dumma, och ointresse på det så skolkade ett barn med missbrukande föräldrar lätt. Ingen hemma brydde sig ens om ifall skolan fungerade. Tjille trodde inte ens att hans alkoholiserade föräldrar kunde läsa själva knappt. Tjille jobbade utomhus men lärde sig läsa på kvällarna. Hade han varit lite äldre bara hade han gått från skolan till ett industrijobb utan betyg. Men på 1980-talet började industrier mer och mer flyttas utomlands eller det blev mer teknik och mindre folk. Tjille skulle ha fyllt femtiofyra och hade inte turen att känna någon som ägde ett företag där han behövdes till enkla jobb…Att vara småstrulig och känna sig tryggare och modigare av alkohol och komma från en familj där folk gärna drack var inte bra då.

Han var den första som ville att jag skulle skriva om min och hans tid här. Om inte annat för att hålla löftet till honom gör jag det nu.

Jag vet inte hur det blir med det här. Men jag har lovat.

Marcus

Marcus är borta. Hans dikter finns kvar. Hans snabba leende, det där som gjorde en genomsnittlig och stillsam kille till någon de flesta lyssnade på och som plötsligt blev som en stor lampa med varmt ljus, finns bevarat på kort.

Ett eget rum

Alla behöver ett eget rum.

Det behöver inte ha väggar och tak.

Det kan finnas inuti en människa.

Men utan en plats för egna tankar
kan det nog inte finnas någon mänsklighet i en mänsklig kropp.

Marcus, 3 december 2013

Marcus historia

Marcus lever inte längre. Han orkade inte när den människa han hade känt ansvar för i hela sitt liv dog fullkomligt oväntat. Idag kommer jag igång med att skriva. Jag har inte kunnat förut.

Var skulle jag börja? Men jag har bara en månad kvar här. I morse satte jag för första gången i det band Marcus spelade in sista veckorna här, till sitt eget komp. Den sådang som var hans signaturmelodi var "Cirkus" av Christina Kjellsson:

Och jag tänkte mig en cirkus
Den allra finaste som getts
Röda lampor kring manegen
Tre trumpeter en trapets
Akrobater i paljetter
Direktörer i kostym
Sockervadd och fribiljetter
Primadonnorna med plym

Inga tama elefanter
Inga clowner, ingen gråt
Inga avsågade tanter
Ingen ängslan efteråt
Där är grannar och kusiner
Och en häst du aldrig sett
Trollerier där kaniner,
gör kaniner rätt och slätt

Inga stora sensationer,
utom det vi faktiskt ser
Inga brustna illusioner
Inga löften om nå’t mer
Där är gott om plats för alla
Ingen spelar under hot
Skulle lindansaren falla
skulle någon ta emot

Texten fortsätter med kändisar, som varit kända förut så vi allihop fick reda på mycket om historia när några av oss började ta reda på vilka Karin Boje och Janis Joplin och Oscar Wilde var. Kändisarna åker rullskridskor och skrattar, en bekant hund finns där, det är en föreställning utan början och slut - och på slutet får hon med att det är hennes svar på frågan hur hon tänker sig ett liv efter detta. Kjellsson lyckas till och få med diktatorn Mussolini från Italien under Andra världskriget - i en kista från trollkonstnären Houdini. Tala om rim, Mussolini och Houdini… Men så är ju faktiskt livet, diktatorer och trollkonstnärer i samma stad, samma affär, på samma tåg…

Inga illusioner

Allt är möjligt
om det inte finns några illusioner
för då finns inga gränser
för tankar och drömmar

Och så länge det finns drömmare
kommer den här världen att bestå
För drömmare klarar sig inte ensamma

Marcus 6 mars 2013

Vad gjorde mig till den människa jag blev, från att ha varit ett skrämt djur till sju års ålder? Att jag träffade Östen och
Ulla.

När Marcus kom hit var han ett skrämt djur. Han kunde knappt läsa. Han var utnyttjad av många, blev inlurad i mycket, begrep inte varför. Men eftersom djur drivs av en drift att överleva provade i grunden sunda Marcus bara hasch ett par gånger. Han kunde inte, med Millie att ta ansvar för när han själv blev vuxen, tillåta sig att göra sin egen förvirrade tillvaro dräglig med hjälp av droger. Dyslexin, som han inte orkade kämpa med, gjorde att han inte läste. Men han hittade hela tiden småjobb och höll sig flytande. Han kunde hålla sig hederlig länge fast han inte fattade varför han hamnade i konstigheter så ofta.

Inte jag heller, ärligt talat, eftersom jag inte kan utnyttja människor eller situationer jag heller. Men Marcus hade samma typ av bakgrund som jag, utan tur att hamna rätt tidigt.

Det skapar djur som kan agera i självförsvar. Inte onda varelser. Djur är sällan onda. Men ändå farliga varelser fel hanterade.

Marcus var den som sa det där om egna rum till mig, innan han skrev den dikten strax innan han muckade härifrån.

”Jag vet varför du aldrig var i bråk innan du gjorde ett sådant brott”, sa han strax efter att han kom hit.
”Jaha”, sa jag och fortsatte sortera tvätten när vi tvättade gemensamt efter ett par veckor.

Jag förstår Östens övertygelse att det var väldigt fel att sluta med allmän värnplikt, så nästan alla killar kom hemifrån som unga vuxna. Just Marcus kunde sortera tvätt men några som kommit hit har aldrig tagit hand om sin egen tvätt! Att inte få lära sig sådana saker gör lätt en människa så osjälvständig att det inte är konstigt om människor blir lätta att utnyttja. Utan märkbara krav inga egna gränser, är min erfarenhet.

Marcus såg det där med eget utrymme klart. Han var inte dömd för mord, men för dråp. Det var mer eller mindre i självförsvar. Men han försatte sig i situationen för att han inte såg något annat alternativ, och inte var rädd för att åka dit. På det sättet var vi lika.

”Du har någonstans alltid haft ett eget rum”, sa han.
”Jag har inte haft det. Då blev det skolk och lite droger, och sedan hamnade jag i det jag gjorde…”

Marcus hade klarat sig om inget oväntat hänt. Men det gjorde det. Det var otur och en olyckshändelse. Men han lärde mig, Tjille och några till här så mycket på bara två år ungefär att många inte hade lärt sig så mycket i hela sitt liv tyckte de.

Marcus var efterlängtad när han föddes, sa han. Det gjorde det så tragiskt att hans mamma blev sjuk när han var fem år. Han skulle få en syster, såg fram emot det. Mamman orkade inte riktigt med att vara mamma, som han sa.

”Jag hade ett foto på mig och mamma, pappa jobbade mycket och var för ung han också, de var arton båda två när jag föddes. Jag ser vuxnare ut än mamma på ögonen när vi sitter på en filt i en park och har picknick. Mamma var rund då så Millie måste ha varit på väg. Hade vi haft friska äldre släktingar eller fastrar eller så hade det gått bättre men två sjuttonåringar ska inte ha ansvar för barn ensamma. Det går sällan bra.”

Millie var, av kort att döma, en glad och söt baby. Men mamman fick en förlossningspsykos. Eftersom Marcus tog hand om mycket hemma, och det var inte så mycket för de bodde enkelt och hade bara en omgång sängkläder som mamman och Marcus tvättade en gång i veckan och la på sängarna igen och allihop gillade makaroner och korv som Marcus kunde göra, märktes inte mammans osjälvständighet på ett tag.

Men när Marcus gick på lekis hände en olycka. Ingen vet varför Millie föll. Men Marcus märkte att hon var liksom frånvarande när han kom hem en dag på våren strax innan han slutade på sexårsverksamheten, och hon hade liten bula i huvudet. Mamman kunde inte förklara vad som hade hänt.

Millie utvecklades inte som hon skulle efter det. Det tog nästan ett och ett halvt år innan hon gick utan stöd. Fast hon hade gått och hållit sig i väggar och bord innan hon föll tio månader gammal.

Hon pratade knappt alls när det var dags för treårskontroll. Mammans problem upptäcktes då. Föräldrarna var på väg att glida isär helt. Barnen blev omhändertagna, och Millie hade tur. Hon kom efter i utvecklingen hela tiden. En familj hade ett lika gammalt barn som också var just sent. Men Marcus fick bo i ett grannhus med också ett lika gammalt barn. Den familjen hade en fin fasad utåt men disciplinen var väl hård och även de föräldrarna kort och gott "lite rubbade".
Marcus hade nästan inga minnen från den tiden.

”Så jag kan inte säga mycket, jag minns att jag träffade Millie ofta och hon mådde bra men jag höll mest tyst och låtsades att jag inte fanns där jag bodde. Annars fick jag inte träffa henne. Det svåra när folk frågar om jag blev misshandlad är att det blev både jag och killen i familjen som gick i min klass väl psykiskt men det gick inte att ta på. Vi fick ingen trygghet men betedde oss vi bara lugnt hade vi en vanlig uppväxt. Och Millie och hennes lika gamla syster, de blev det, är inte så mycket personligheter. Jag lekte med dem, vi åt ihop…Jag fick brev från henne i onsdags som vanligt och hon skrev om det vanliga en femtonåring ungefär tycker är viktigt. Hon är jätteglad att jag mår bra och har börjat plugga. Och det är ju fantastiskt att hon kom så långt som en femtonåring med en lätt utvecklingsstörning. Hon lärde sig läsa och skriva och cykla som andra, inte ens sent, det är sättet att tänka som är som en femtonåring…Händer ingenting konstigt blir hon normalt gammal och fortsätter lära sig saker och jobba på Samhall och hon trivs ju där”, sa Marcus om sin då tjugåriga syster.

Så klinkade han några ackord till på en av gitarrerna i vardagsrummet, en ytligt sett mycket vanlig kille med kort brunt hår, skönt slitna jeans och tröja. Han var nöjd där och då.

Det var en dag i mars, sol över ett snötäcke som smälte lagom varma dagar så snön blev till skare som slumrade i solen tidigt en lördagseftermiddag. Slumrade var Marcus uttryck.
Det var utsikt mot skogen och elljusspåret runt anstalten. Ingen syntes till och naturen tog en skön lur mellan vinter och sommar. Snödropparna hade stuckit upp sina huvuden precis intill husen där det var mest lä. Men det tar någon månad från ren vinter till vår så här pass norr ut.

”Hur gick det för den andra killen”, undrade jag.
”Rätt bra. Han var mer rastlös än jag bara så han ljög ibland för att komma undan kraven hemma. Han kapslade in vad det nu var som han blev utsatt för hemma. Han hade en helt annan chans till det för honom kunde de inte slänga ut”, sa Marcus.

Så spelade han en stund till, innan han föreslog att vi skulle sätta oss i köket och plugga. Han fick bara inte ordning på den tyska grammatiken.

Så vardagliga minnen. Ändå var han så skadeskjuten. Och ändå inte, väl?

Han blev utsatt för skadan att få illusioner med sig från början. Han var älskad. Han hade fortfarande kontakt med mamman. Men vuxenvärlden la ansvaret för hela världen, för den värld en femåring utan tillgång till mer än det enkla liv han levde, på honom.

”Men jag var älskad. Även om mamma och mormor var stora barn var vi älskade. Det var när jag insåg att illusioner är farliga om de går sönder men jag inte behövdes för att hålla ihop världen som jag spårade ur lite”, sa Marcus.
”Och att spåra i igen visste jag liksom inte hur man gör. Det har jag lärt mig här.”
”Tjille då”, sa jag.
”Han var en rastlös unge som väl hade fått diagnosen adhd idag, hans pappa var ju rastlös och blev lugnare med åren men blev också lugnare av att dricka så länge det inte blev för mycket”, sa Marcus.
”Det är ju den vanliga historien för jättemånga som hamnar på sådana här ställen. Fyra av åtta här läser in grundskolan nu
och två har fått den diagnosen som vuxna. Du och jag hade bara otur. Vi är svennetyper.”

Marcus hade en lugn tid här. Han hade framtidsplaner.

Att han sedan, en månad efter att han släpptes i slutet av april, gav upp hade den enda rimliga förklaringen: Millie dog. Han talade inte om det för någon på avdelningen. Han lämnade sin gitarr, sin bag med kläder och pärmen med texter och USB-minnet med det han spelat in samt ett avskedsbrev utanför dörren en fredagsnatt och försvann. Han satte i sig en näve tabletter och dog fridfullt i en skogsglänta nära fängelset, så pass otillgängligt att han hittades av en promenerande hundägare som han visste gick där bara helgerna dagen efter.

Millie dog, fullkomligt oväntat. Brusten kroppspulsorder kan vem som helst dö av. Men det chockade oss alla som kände
Marcus. Av alla oturliga dödsfall och just då…

"Då köpte jag en cirkusbiljett", avslutade Marcus brevet där han bad mig ta hand hans begravningsceremoni, i fängelsets kapell – och bjuda in Millies familj som hade varit hennes från att hon var tre år och åtminstone Henry borde kunna vara ett stort stöd för den familjen. När han släpptes veckan efter Marcus bosatte han sig för övrigt bara ett par mil ifrån Millies föräldrar, och Henry hade bil. De kunde åka med honom till begravningen till och med.

"Jag hade ju ett rum här som var mitt för första gången, och trodde att det fanns en framtid. Men när Millie dog och jag hade beställt en sten för oss båda, då köpte jag en cirkusbiljett."

Jag behöver väl inte tala om vilken sång som fick inleda begravningen...Och att det var två kistor.

Det blev ett fantastiskt möte mellan människor som kände sig lite bortkomna allihop, när Millies tre vänner från LSS-boendet och tio personer som jobbade eller hade jobbat där plus Millies totalt förtvivlade ”föräldrar” och syster och fem kusiner mötte killarna på avdelningen.

Killarna fick upplevelsen att göra ett smörgåsbord till alla som kom som lunch efter den enkla begravningen: Henry körde de trettio milen tillbaka till fängelset för att vara med och planera begravningen och tyckte att han och vi åtta som var där skulle göra eller skaffa två saker var till lunch. Han tänkte göra falafel och en sallad på selleri och gröna äpplen som han hade finhackat ibland här. En ny kille sa att han kan inte koka potatis ens. Han fick förstås svaret från resten mer eller mindre unisont att då kunde han passa på att lära sig det. Han gjorde det samtidigt som Martinus gjorde vanliga köttbullar och äppelpaj. Han upptäckte att det kan vara roligt att laga mat så han tog Martinus till hjälp att följa ett recept i en bok med recept för barn och bakade matbröd i långpanna på en gång. Samtidigt fyllde Ville och Albin köksbordet med kryddor och olja och filmjölk och smakade sig fram till goda såser att blanda med potatisen till potatissallad och salladsdressing till grönsalladen.

Ifall folk som är vana att planera större evenemang börjar känna stressade för att de ser framför sig denna röra av unga matlagare samma dag, förmiddagen innan begravningen, kan jag upplysa dem om att maten lagades dagen innan. Det var så varmt att vi kunde satsa på en kall buffé. Dessutom var nykomling nummer två efter att Tjille och Marcus hade åkt en medelålders kock som hade fått tre månaders fängelse för rattfylla i samband med en jobbig skilsmässa. Han begärde att få komma iväg direkt efter domen, strunt samma vart, för han skulle inte kunna låta bli halvtomma flaskor på jobbet när han var klar mellan två och tre på nätterna. Tommy hade inte lagt sig i planeringen. När alla hade föreslagit saker de ville och kunde göra blev resultatet i alla fall två sorters potatissallad, couscous, två hemmagjorda salladsdressingar, grönsallad, Henrys sallad, falafel, köttbullar, ett storpack skivad kalkon och så bröd och smör och paj med grädde och en långpannekaka till kaffet. Allsidigt och något för alla! Men Tommy plockade undan efter matlagarna och tvättade fönstren i köket samtidigt. Han var en enorm trygghet den tiden. Han fanns för alla och sörjde inte själv.

Martinus växte upp i samband jobbet med begravningen också, och hittade sitt sammanhang i livet: han jobbar på en ungdomsgård nu och pluggar till något med ungdomar. Han sa när de två var klara med sina bidrag inför begravningen att han skulle nog få fason på killens hushållskunskaper. Han hade retat sig lite på killen, han begrep att det var hans egen osäkerhet inför om killen var född naiv eller bara en bortskämd snorunge. Men det var ju bara att föreslå att de kunde laga mat ihop och killen fick lära sig koka potatis så ville han baka bröd på en gång! Det var en bortskämd snorunge som inte hade behövt ens sortera sin egen tvätt hemma och så hamnat i problem.

Men ville han lära sig, känna vad vuxenliv var och börja tänka framåt skulle han inte låta sin mamma ta hand om hans strumpor längre när han släpptes efter tre månader och åkte hem. Då önskade jag att Marcus satt på ett moln någonstans och tittade ner och såg effekten han hade haft på Martinus, för Martinus var en vilsen snorunge och började läsa in högstadiet här efter en kaosartad tonårstid i en katastroffamilj. Marcus och Martinus hade gjort det ihop, och Marcus hade lärt ut det han kunde om hushållsarbete. Nu tog Martinus det vidare.

Begravningsdagen kom, med fint väder. Området runt fängelset var spirande grönt som det är innan den riktiga högsommargrönskan kommer. Rabatterna längs väggarna och de kanske tio stora stenrundlarna på gräsmattorna hade fått den första omgången blommor av två denna sommar.

Så mötte vi på avdelningen, ute på parkeringen, en grupp ljust klädda kvinnor som var kusiner till Millie via fosterfamiljen, hennes systrar där och ett par stycken som hade jobbat på kollektivet hon bodde. De kom i två minibussar. De kom först för att vi skulle få möta dem innan totalt sextio personer ramlade in, för att en del av dem skulle bära in den vitmålade träkistan. De fick förmiddagsfika och träffa oss allihop, men särskilt de killar som bodde på avdelningen och Henry, som bytte om till skönt slitna jeans och t-shirt och ställets blå skjorta så han var en av oss igen. De bar in Marcus trävita kista. Killarna fick upplevelsen att vara på hemmaplan och inte alls ses som farliga, dumma eller utanför samhället, och det innan alla samlades utanför kapellet på gräsmattan. Millies föräldrar fick någon annan ta hand om när de och Henry kom tills klockan i kyrkan slog halv tolv och det var dags för begravning så vi gick ut.

Åtta interner till var där, Millies föräldrar och en del personal från fängelset. Många interner var nervösa dagarna innan, men när ljusa vårkläder blandades med våra skönt slitna blåjeans, för dagen nya vita t-shirtar med texten ”Kriminalvården” i litet tryck på ena armen och ibland blåa bomullsskjortor var vi på hemmaplan. Även de två som kommit efter Marcus död var en del av gemenskapen. När de som burit in kistorna samlades utanför dörren till det åttkantiga kapellet med mycket glasfönster lyssnade jag samtidigt på folk som var tacksamma för att de fått komma hit och träffa killarna Marcus var så glad över, såg hur en minibuss med texten ”Kriminellas revansch i samhället” rullade in på parkeringen och såg hur fem-sex interner och lika många personal kom från den tyngsta avdelningen. Två svartklädda män från begravningsbyrån bar in blommor, men det var inga mängder eftersom Marcus och Millies familj hade önskat att de skulle skänka pengar till Kris eller ett förbund för hjärnskadade hellre än köpa dyra blommor. Örjan var tolk åt mig eftersom jag var den som höll i arrangemanget och det bara inte gick att skriva åt två-tre håll på en gång. Jag fick hålla ett öga på allt och lyssna åt olika håll och teckna åt Örjan som talade. Många fick sin första inblick i hur tecken kan användas.

Situationen när de som burit kistorna kom ut och ställde sig i en grupp vid dörren till kapellet, de svartklädda från begravningsbyrån bar in blommor, bussen från Kris kom med folk jag inte visste vilka de var men de hade någon som hade varit här som chaufför, och så kom fem långtidsdömda mördare och lika många kriminalvårdare samtidigt gjorde det svårt att lyssna på en äldre kvinna som tackade mig för att vi hade gett Marcus ett bra liv till slut. Hon var stilmässigt så lik femton andra i ljus sommarklänning eller blus och kjol och så kanske tights och en kofta att jag inte kunde komma ihåg vem hon var exakt. Men strunt samma om det var Millies faster eller högstadielärare, som sedan blev förvaltare åt Millie som aldrig kunde klara av pengar och myndigheter ju. Jag lyssnade med ett halvt öra, och tecknade att Marcus hade faktiskt gett oss lika mycket när hans livsglädje blommade upp, och vinkade åt en av mördarna att komma.

Leif hade suttit inne tjugofem år vid det laget och var trygg i sin roll som guide när det kom studenter på studiebesök eller någon skulle intervjuas i tidningar om livet på ett fängelse. Det största han hade gjort var en intervju i Hem och hyra om olika sätt att bo. Han och förvaltaren presenterade sig.
Örjan tog tacksamt paus från att se mina snabba korta tecken och svara rätt person. Leif sa att hans enda bekymmer just då var att det liksom inte fanns ord för hur mycket hopp och livsglädje Marcus hade gett många. Inte i första hand för det liv många levde här eller ens om de blev fria. För även om Leif skulle släppas om fem år och hade varit drogfri i tjugo så skulle det bli svårt att klara av dagens krångliga samhälle. Men Leif skulle jobba inom KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället, och då hade han lärt sig av Marcus att det som gällde för att få någon att tro på en framtid och börja göra hyfsat bra val innan det går åt helvete var att fånga upp något en person kan använda för att komma framåt.

”Man måste inte, man kan inte ändra en annans människas liv”, sa Leif.
”Men när Marcus började spela in favoritlåtar och vi – jag och han jobbade ihop ibland och jag hjälpte honom med läxor – lyssnade på dem öppnades en ny värld för mig. Han sa inte mycket annars men genom musiken…Ni kommer att få höra. Det finns alltid hopp och glädje även om man inte känner det själv jämt.”

Samtidigt sneglade jag mot dörren till kapellet. Verkade det bli några nervsammanbrott bland de som burit kistor?

Men den delen klarade Henry bra. Nu la han armarna om Millies, och lika gamla Vivekas, två år äldre syster Rebecka. Systrarna blev så lika med sitt blonda hår, smärta figurer och ljusa sommarklänningar till vita tights och att jag inte såg skillnad på dem på håll men Viveka klarade sorgen bäst i familjen på sitt barnsliga vis. Rebecka hade hållit i kontakten med mig eftersom föräldrarna var totalt nedbrutna och Viveka för barnsligt. Men hon medgav från början att det inte var lätt, och jag hade bett Henry hålla ett öga på henne när systrarna absolut ville vara med och bära kistan. Hon höll på att bryta ihop så Henry tog hand om henne där. Nu är de sambos och Rebecka väntar deras dotter…En livstidsdömd mördare väntade tills förvaltaren hade pratat klart med mig och gav mig en hård kram.

”Varför ska de bästa människorna dö först så ofta? Jag lever men mamma dog när hon var femtiofyra…”
”Vill du ha en förklaring så tar Gud ibland hem någon sådan när de behöver någon att älska”, sa jag.
”Va”, sa killen.
”Ett citat från en bok där ett barn dog i hjärtfel och det blev katastrof för familjen för han var enda barnet och hade fötts efter minst fem missfall”, sa jag.
”Han dog den sommaren han fyllde sju och prästen sa att Gud behövde någon att älska.”

Killen sa att han begrep tanken. Efter att tagit emot femtio otrevliga typer behövde Gud nog någon trevlig.

När blommorna var inne fick alla försöka hitta en sittplats. Det gick men var knappt. Jag satte igång youtube, där Marcus hade spelat in ganska många sånger, och självklart ”Cirkus”. Sedan ”Fattig bonddräng” som Millie tyckte om och som handlar om livet efter döden. Prästen sa kort att det gick att säga mycket om Marcus och Millie men det viktiga han kände var att han inte kunde önska att de hade fått leva längre. Det var självfallet synd att de inte fick göra det, men när människor gav och berörde andra så mycket kände han mest tacksamhet för att de hade fått komma till och ändå leva i mellan tjugo och trettio år. Tänk om de inte hade fötts?

Ingen hade anmält att de ville säga något i kyrkan, så jag satte igång Spotify och Ted Gärdestad. ”Men du, låt kärleken slå rot, och växa sig stark fast livet kan ta emot…”. Folk började gå fram och lägga en blomma eller liten bukett och gå runt kistan medan jag fortsatte helt stillsamt med ”Air” och så sjöng Martinus ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

När lunchen var slut halv fyra och alla hade åkt, var alla på avdelningen rätt utpumpade. Henry och Millies föräldrar och systrar stannade och hjälpte till att lägga alla rester i burkar och städa, och fick övernatta någonstans på fängelset innan de for hem. Ingen var direkt pigg, men ingen var heller ett mentalt vrak längre. Föräldrarna håller fortfarande kontakt med mig och några till.

Tjille

Tjille då, och hans yngre bror Hasse som är här än?

Ja, Tjille var ju som sagt ett rastlöst barn som trasslade till det för sig. Han valde att dö av en hjärtinfarkt i roddbåten när han var ute och fiskade. Han dog där han var lyckligast, men det tog ju fyra dagar innan de hittade den drivande båten fast han hade haft chans att överleva på land.

Valde, tänker du kanske.

Nja, det var bara så typiskt honom. Han hamnade i allt möjligt.

Han var så snäll, och att inse risker var ingen talang han hade. Gick framlyset på cykeln sönder lagade han det inte på en vecka fast det hände i december, och han blev sur på den polis som gav honom böter, berättade han en gång när det var något om poliser på tv. De hade inte fått tag på en allvarlig brottsling. Inget konstigt när de la tid på att jaga folk som väntade in att få lön innan de kunde köpa ett nytt lyse.

Inte ens att det var polisbilen som var nära att köra på honom var ett skäl att ge honom böter. Han såg ju dem och väjde!

”Vill du ta livet av dig med de där stinkande sakerna”, undrade Marcus när båda hade varit här ett par dagar.
”Du hostar lungorna ur dig om du fortsätter. Det är en rätt dyr cirkusbiljett.”

Tre höll på att sluta röka av åtta. En av dem var jag, som var nere på tre cigaretter per dag, och så kom en storrökare... Men någon last måste han ha för att vara nykter, sa Tjille.

Och cirkusbiljett?

Marcus sa att det var ett skämt, han blev mest irriterad på sig själv för att han blev så röksugen ibland efter tre år utan tobak.

Men Tjille blev en vän för att han egentligen inte var det. Han fattade inte det där med att vara snäll, att ställa upp…Då fick alla vara som de var. Då gillade alla honom nu. Som barn och ung måste han ha varit ganska jobbig, på ren svenska. Om han inte hamnade i trubbel var det en ren slump.

Men Tjille hade ett intresse. Det var växter.

Hur kom det sig att allting fanns till? Alla olika former och färger? Orkidéerna som var så olika som guckuskon och pampiga brudorkideer...

Han lärde sig läsa genom att läsa barnböcker om växter. Men framför allt minns jag sommaren här, när jag hjälpte till med planteringar.

Den första text på mer än tio ord som han tog sig igenom utan att staka sig handlade om en rosa stenpartiväxt: "Höstflox är en art i familjen blågullsväxter från östra Nordamerika. Arten är en vanlig trädgårdsväxt och förekommer i många olika sorter. Dessa trädgårdssorter är vanligen lägre och har större blommor än den vilda typen. Höstflox är en flerårig ört som blir mellan 50–200 cm hög."

Sedan letade han fakta om vårflox, sommarflox och så vidare. Ganska stora, cerisa blommor kunde efterträda vita och blåa. Medan han klippte gräs och målade om ett hus funderade han på färger och former. I växthuset var allting perfekt. Han hade perfekt överblick över färger och former även inomhus. Vardagsrummet var rörigt, tyckte han.

”Jag tycker allting verkar vara undanplockat”, sa en förvirrad personal.
”Jag tänkte på färgerna mest. Har ni fått det mesta här eller köpt det olika gånger”, undrade Tjille.

Han fick fundera på hur det kunde bli bättre med enkla medel. När han gick igenom lagret gardiner valde han utan att tveka ett par med beige botten och blå, diskreta blommor, fast tapeten hade ljus botten med gråa smala ränder och blommor. Men han hade rätt. De blå blommorna på de långa gardinerna och mera lila blommorna på väggarna var nyanserna intill varandra. Tyget på ett par gamla fåtöljer var helt fel mot gamla furusoffor och bord, men han häftade fast vanlig lakansväv i beige. Färgsättningen i stenpartierna var rena konstverken.

”Jag kunde hålla på med inredning lika gärna om det inte är bra väder men det är så begränsande”, sa Tjille.
”Tapeterna kan man inte flytta…”

Tjille var en stor, rätt klumpig karl. Men ömheten när han pysslade i växthuset eller med stenpartierna kommer jag aldrig att glömma.

Eller hostan efter trettio års rökning. Att han kunde sluta röka visar att vem som helst kan. Men han började se fram emot ett liv efter fängelset och slutade röka samtidigt som vi andra.

När jag fick veta att han också var borta blev jag trött. Men ändå – han var nöjd. Han hade inga illusioner om att han skulle bli särskilt gammal. Han hade en dröm, som jag hjälpte honom att förverkliga genom att jag bad Östen hitta en gammal billig eka med aktersnurra, inte ny och absolut inte lättskött plast. Att Tjille bara hann använda den en sommar gjorde inget för honom. Han fick slipa den, tjära den och fara runt i den en lång, fin sommar. Han var så lycklig när han hade varit ute med den första gången i maj. Nu fanns det inget mer han önskade sig! Så min trötthet var min när han dog i september.

Och min trötthet berodde mest på insikten att drömmar kommer så sent. Tjille lugnade sig och blev vuxen ungefär när han var trettio, som många rastlösa skolkare som med rätt jobb kan bli jätteduktiga. Men Tjille var jobbig upp till tjugo drygt, lugnade sig när han måste ta hand om sin yngre halvbror Hasse när föräldrarna inte fick längre när Hasse var fjorton och klarade sig bättre än många. Men lycklig blev han först med sina blommor och tomatplantor. Och så fick han sitt livs dröm om en båt att meta ifrån uppfylld. Innan dess jobbade han mest. Och drack ibland. Hans lycka blev för kort, kände jag. Jag blev så trött på att människor som hade en framtid dog.

Gamle Per, som lärde mig teckenspråk, var borta. Marcus. Ullas pappa dog, efter cirka fem år med grav demens, ett par veckor efter Marcus.

Och Tjilles också lite struliga och rökande bror Hasse, som är här nu, också ofarlig men rastlös, måste sluta röka och börja röra på sig mer om han ska leva till sextio. Han kom hem från en läkarundersökning. Lungorna måste slippa mer rök. Hjärtat ligger i riskzonen. Hasse är fyrtionio. Han tror inte att han kommer att klara det.

Han sliter än med förtvivlan över att ha förlorat sin bror. Han hade inte fattat ens när Tjille dog att även han själv levde rätt farligt med rejäl mage, rökning och högt blodtryck. Han vet att han måste sluta röka, vikten och blodtrycket är bättre genom utomhusjobb bara och så bra mat här. Men hur han ska ta itu med tobaken vet jag inte.

Hasse fortsätter ändå att planera för att hinna plantera i stenpartierna innan han släpps i början av augusti. Flox tycker han också om och när han far ska det finnas höstflox på gång.

Min egen cirkusbiljett

Då är jag framme vid nutid.

Jag har slutat röka. Jag rökte bara några år och aldrig varje dag innan jag hamnade här och tog itu med livet. Jag har aldrig haft några dyrare vanor.

Men jag är trött.

Jag släpps om en månad, eftersom jag självklart har skött mig.

Jag slutar för idag nu. Eller i natt. Klockan är tre på natten. I morgon fortsätter jag.

Men hur länge lever jag? Jag har inte sagt något om det till någon än, men jag är sjuk. Läkarna tror inte att jag klarar mig.

När jag åker härifrån ska jag hem till Östen och Ulla. Sedan måste jag till sjukhus.

Med tur överlever jag. Men jag är trött på att de människor jag faktiskt tycker ska få leva dör. Inräknat mig själv, eftersom så många faktiskt tycks hitta kraft genom mig. Men jag kan inte räkna med att klara mig. Rökfri och hälsosam eller ej.

Beskedet från läkaren förra veckan om att jag skulle lämna en del prover så fort det går, det är söndag nu och jag ska till tandläkaren på onsdag och gå på provtagning, var inte hoppfullt. Även med en snäll variant av sjukdomen blir det tufft. Och jag har inte särskilt mycket styrka nu, som läkaren sa. Jag måste hitta något att leva för om jag ska orka besegra sjukdomen. Men vad i…skulle det vara nu?

Mamma vandrar runt i en dimma av medicin och vanföreställningar och hålls på fötter av psykiatrin. Pappa är, bra nog med sitt humör, borta. Min lillebror – död i en överdos sjutton år gammal. Innan dagens alla droger hade han levt längre på alkohol och hasch men nu har jag ingen släkting att bry mig om. Östen och Ulla? De klarar sig utan mig.

På väg till tandläkaren ska jag åka en liten extrasväng förbi kyrkogården och tala om för Marcus att jag har fått min cirkusbiljett. Jag hoppas att jag inte måste använda den än, men han får boka en bra plats åt mig.

Och gärna se till att min yngre bror får en bra plats. Lillebrorsan hade enbart otur när han fick en starkare sil än han klarade och då går det som det går om någon har anlag för att må bra för första gången när han provar tyngre droger sexton år gammal. Lillebrorsan var misshandlad, otrygg och inte så stark som person så jag hoppas att han sitter på första parkett nu. Jag ska be Marcus se till att han får göra det annars. Han förtjänar att få en bra plats någon gång.

Tjille skrev ett brev till Marcus, efter Marcus död.

Hej
Jag kan inte skriva och de vet du men tack för att du fans.

Jag tänker mycke nu. De är för att du gjorde de.

Jag tänker på mamma och pappa. På deras mamma och pappa. Och på deras mamma och pappa. Barn gör inte som vuxna säger utan som de gör, sa någon. De är så. Och ofta gör barna som den konstigaste föräldern oxå. Varför då? Jag önskar du fanns och kunde svara. Du kunde svara. Du hade jort en dikt åt mig och jag hade tänkt en vecka och svarat.

Men du finns inte.

Så tack för att du lärde mig tänka. Bara genom att vara.

Tjille.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag fortsätta skriva om de som var på avdelningen samtidigt i ett halvår utan några byttes ut. Hasse kom senare, han kom med på köpet i den här berättelsen, och de andra var så vanliga att de ingick i gemenskapen här för att de bodde här länge nog bara. Jag ska tala om det här med Tjille och Hasse också för Marcus, och verkligen försöka få Hasse att inte dö helt i onödan han också.

Hasse har ju två barn som verkligen backar upp honom. Både de två och deras fyra barn kan väl rimligen inte dö och göra livet meningslöst för en farfar? Vi andra som jag har berättat om som har fått sina cirkusbiljetter eller nog får dem snart hade eller har ju inte haft några som behövde dem längre, rättvist nog i alla fall.

Hur ska man förklara så väldigt vanliga människor?

Det har gått ett par dagar.

I morgon får jag skjuts av en som jobbar natt i natt och ska hem till tandläkaren. Med en sväng förbi kyrkogården först. Sedan blir det tandläkaren, och en sjukresa med taxi till sjukhuset för undersökningar.

Jag har inte kommit någonstans med att skriva om Albin, Martinus och Ville.

De var, de är för de lever än, så förtvivlat vanliga. Jag kan inte ens minnas dem som olika personer. De hamnade i dumma situationer bara för spänningens skull i tonåren, någon drog in dem i lite dummare saker ändå när de inte visste hur de skulle ta sig ur det med prestige. Så satt de inne mellan sju månader och ett år och vad jag vet är de hederliga idag. Det är något år sedan jag hörde av Albin. De andra vet jag mår bra. Får se om jag får ihop något om dem. Jag kunde ju liksom lika gärna skriva om två typer som drabbades av föräldrar som skilde sig och inte drog jämt och så sökte de sig till tuffare och lite äldre killar i högstadiet när de inte orkade med skolan då…Vem som helst som hade det så i den åldern.

En del tar till det för att få gemenskap och många tar sig ur en strulig tonårstid utan större problem. Två är här nu mest för att ta igen skolan och fundera på vad de vill göra av livet, har jag en känsla av. De överklagade inte ens domar som gav några månader på en öppen anstalt. De var med om en sak, men inte så ansvariga som några som ville smita undan sa. De ville komma hemifrån, och att få en egen lägenhet och en form av ekonomi som gör att man får plugga är inte lätt ju. Utan att man lånar och skuldsätter sig. Och då får man inte vara känd hos både socialen och Kronofogden som strulputte som har hamnat i bråk många gånger och har en skuld för ett mobiltelefonabonnemang för att man skaffade ett sådant när man fyllde arton utan att fatta konsekvenserna om man inte betalar räkningar…

”Är man stämplad på det sättet hamnar man i en lägenhet med kommunkontrakt och i många fall blir det socialbidrag och då får man inte ens läsa upp betyg på Komvux”, som en av killarna sa.
”Och jag kan betala av det jag har hos Kronofogden fort. Jag vill inte hamna i facket halvt hopplösa fall för att jag inte lärde mig läsa tillräckligt fort och inte hade tillräcklig ork för att hänga med på högstadiet…Jag ville bli fritidsledare av något slag, vad det nu kunde kallas för jag kan lika gärna jobba på en ungdomsgård som i en förening med aktiviteter…”

Sådana killar är liksom inget jag kan beskriva.

Cirkusbiljetter och krig

Det är snart jul och mycket har hänt. Jag skrev rent mer än jag hade tänkt mig, lämnade anstalten – och överlevde eftersom jag hittade en drivkraft att vilja överleva.

När jag hade hälsat på Marcus och gjort den undersökning jag skulle, ville de ha mig kvar för observation. Om jag drack något som såg ut som vanligt vatten på kvällen kunde de ta några prover till morgonen efter på en gång. Det såg bättre ut än de hade hoppats, för övrigt. Det var inte den värsta varianten av den typen sjukdomar.

”Du ska inte bo ensam och du måste fortfarande vilja bli frisk om du ska ha en chans, men om de prover vi tar nu som vi bör kunna få svar på snabbt visar det jag tror ökar chansen att bli frisk statistiskt till åttio procent, sa läkaren.

Jag var lättad, förstås, men jag var så trött att jag inte orkade bry mig så mycket just då. Så hamnade jag på samma sal som en mycket trött gammal kvinna. Jag la märke till tröttheten mer än utseendet, och att hon inte såg ut att vara bortåt hundra år som hon sa att hon var.

Vi småpratade några ord. Hon hade fått en mindre stroke och visste inte om hon ville bli frisk. Hon hade överlevt tillräckligt många. Jag sa att jag höll med fullkomligt. Hon sa att jag är så ung. Utanpå, sa jag. Den lilla släkt jag har är psykiskt sjuk eller död, och det är ensamt att vara den sista i ett sammanhang även om man inte har fyllt trettio ens också. Två som jag såg som vänner, en som jag verkligen såg som vän, hade dött de sista två åren dessutom…När jag trots min bakgrund började släppa folk inpå mig istället för att ta till självmedicinering och dö i en överdos som min bror så dör det närmaste en nära vän jag har haft knappt trettio år gammal!

Det slutade förstås med att jag lovade att skriva ner hennes historia, och skriva rent det handskrivna hon hade själv. Här kommer det hon berättade som inledning, så blev det bättre än hennes anteckningar om hon slapp skriva själv och bara fick berätta. Hon hade sammanfattat sina föräldrars historia och sin historia men sedan hon för tre dagar sedan hamnade i en sjuksäng för första gången på trettio år hade hon tänkt på orsaken till att hon blev dålig nu. Hon hade just inget mer att leva för sedan ett par veckor. Hon hade fått nog av döda.

Åke och Anna

Signe blev stående i aprilblåsten tills det blev kallt. Utan att längre egentligen se på det lilla träkorset lät hon sorgen efter den lilla katten hon just hade begravt lägga sig till ro. Hon skulle sakna Anna Cecilia.

Men Signe var gammal och hade så gott det gick vant sig vid döden. Hon var över nittio år, en bra bit över nittio. Den svartvita lilla pälshögen hon hade haft som sällskap i tjugo år hade de sista två åren inte kunnat hoppa upp i sängen till Signe själv. När njurarna började lägga av så det krävdes specialmat lät Signe avliva henne. Då skulle hon bara lida mer eller mindre i max ett halvår till sa veterinären när Signe ville ha en ärlig åsikt utifrån att katten var så stelbent också och hade flera små ålderskrämpor.

”Totalt sett kan hon dö om en vecka men kroppen är så slut så max ett halvår. Du gör definitivt inte fel om du låter henne somna in nu”, sa veterinären, och då blev det förstås så.

Signe var trött, och skulle gärna ha sett att de yngre inte hakade upp sitt liv på henne fullt så mycket. De klarade sig bra. Men mamma verkade vara mamma som var mamma eller mormor…

När det var kallt trots en gammal fleecetröja ovanpå en gammal flanellskjorta gick hon in. Kaffet fick koka upp på den gamla vedspisen, torpet behövde isoleras bättre och målas om som de yngre tjatade om. Sedan hällde Signe upp kaffet i en gammaldags kaffekopp med blå blommor. Inte en modernare mugg.

Allt var gammalt här. Hon hade inte velat ha något nytt de sista tjugo åren. Hon var den sista innan de yngre fick ta över och rensa ut det som inte betydde något för dem. De sista tre kaffekopparna med fat var lagom som minnen åt de yngre. När de kom tog de med sig engångsmaterial och travar med muggar av stadig plast. Diskhon var så liten att det var enklare att ha tålig plast och värma vatten i vattenkokaren och diska i en balja.

Dotterdottern Anna gav henne lilla Anna Cecilia, oftast kallad
Kisse. Anna hette nu Anna och Annas första brorsdotter
Cecilia.

Signe tog fram pärmen med hennes och Annas cirkusbiljetter, kort på Anna ridande på en elefant och annat och korta anteckningar från cirkusbesök. Det var dags att summera. Hennes handstil var så tydlig att hon hade ofta fått beröm för det.

Signe förstod hur hennes mor Anna kunde ta sig igenom både Första och särskilt Andra världskriget utan att se det som något särskilt. Människor byter roller med tiden, helt enkelt. Det var inte den unga Signe som blev änka innan femtio och tog det som en del av livet redan. Det var definitivt en annan Signe som föddes 1920 än den nästan hundraåriga dam som jag mötte.

Det jag har skrivit hittills skrev jag efter samtalen med Signe. Här kommer hennes berättelse, som hon hade handskriven på lösblad i en pärm. En dotterdotter, som jag fattade det först, tog med sig pärmen och lite privatsaker ett par dagar efter att Signe hamnade på sjukhuset.

Då var det 1920

Om jag rör ihop saker får ni komma ihåg att jag är snart hundra år. Minnen kommer och går. Innan jag var med i en studiecirkel där vi skrev en bok om vår by var jag dålig på att skriva. Efter det började jag skriva dagbok. Jag slutade skriva varje dag för många år sedan. Det mesta upprepas ju. Jag ska försöka skriva ganska korta meningar, och detta är mina minnen. De tankar jag har nu. Det finns fotoalbum och mycket annat kvar också.

När Kisse är borta och jag är nästan hundra år gammal sammanfattar jag min syn på livet och vad jag minns nu.

Det var hårt att vara barn under Första världskriget. Det var hårt att vara mamma eller pappa till barn i ett dragigt torp under ett krig. Anna och Åke var alltså inte barn under Första världskriget själva. Det var deras äldsta två som dog i lunginflammation 1915. Nu kommer minnen från olika tider samtidigt, utifrån pärmen där Annas och mormors cirkusbiljetter och kort från andra äventyr är grunden. Cirkusar har betytt mycket för flera i släkten som det de har tänkt på när livet har varit extra lerigt, tråkigt eller arbetsamt.

Krig

Krig måste inte betyda att soldaterna kommer ända in till den egna husknuten.

Anna och Åke gifte sig 1910. De var födda 1895. De hade av fattigdom fört krig mot svält och arbetsgivare som inte behövde vara snälla mot föräldralösa eller fattiga små pigor och drängar, och halvsvält och barnarbete var vanligt i Sverige då. Det var inte ens så att Anna och Åke fick svälta för att de var barn som var stora nog att arbeta som pigor och drängar: det fanns ofta så dåligt med mat att en stor del av befolkningen inte kunde äta sig mätt alla dagar. Och barndomen var slut efter fyra eller fem år i skolan för väldigt många. Anna och Åke hade i alla fall turen att hamna hos genomsnittligt hyggliga bönder som själva hade börjat jobba vid samma ålder.

De barn som verkligen utnyttjades, och vuxna, var ju de som slet ut sig i farliga industrier eller gruvor. De som arbetade inom jordbruket eller i skogen var delvis begränsade av att solen gick upp och ner så man arbetade långa dagar när det var ljust och kortare vintertid, av regn och snödrivor, som Anna sa. Industrier där rök, oväsen och tunga lyft gjorde att folk dog av förstörda lungor vid fyrtio ofta om de började jobba när de var tio som många gjorde, eller blev döva vid tjugo, var inget ovanligt. I de lokalerna kunde de jobba tolv timmar per dag sex dagar i veckan oavsett årstid och väder, och solsken som gav D-vitamin och var nödvändigt för att inte få Engelska sjukan fick de i stort sett aldrig se.

”Kriget kom inte till Sverige så vi hörde skott”, sa mor Anna till döttrarna när hon lugnt tog sig igenom båda världskrigen.
”Men vi bodde ju så långt söderut och i en stad då, Åke och jag, att vi gifte oss och fick Dagny och Vera när det nästan blev krig mot Norge, vi slapp det men det var nära 1905 och det var lite oroligt i några år efter innan alla vande sig vid att Norge var ett helt eget land och svenskar och norrmän bara grannar. Så krigen sedan gjorde ingen större skillnad för oss när vi hade flyttat hit här mer avsides norrut. Dags att gå om ni ska hinna till skolan, här är smörgåspaketen.”

Åke och Anna hade börjat arbeta elva år gamla. När hon blev gravid i den ålder flickor idag går i högstadiet gick de till Kungs och gifte sig. Alltså begärde att få gifta sig fast de inte var vuxna. Första barnen dog sedan som små, som många barn gjorde. 1915 flyttade de till Åkes föräldrahem, torpet som Signe växte upp i och hade som sommarhus i ett par årtionden sedan eftersom hon och Henning träffades och gifte sig när hon jobbade som affärsbiträde. Henning dog när sonen var ung vuxen och förlovad, så Signe överlät lägenheten på Ulf och flyttade ut på heltid, sa Signe när hon försökte förklara för yngre att det inte alltid varit så att en hjärtinfarkt överlever ju de flesta. Och att det inte var någon av hennes större sorger att bli änka tidigt. Många sjukdomar som botas idag dog många av då, helt enkelt.

”Man måste kunna stå på egna ben. Jag gifte mig under Andra världskriget och jag förstår det här med att vara barn under hotande omständigheter. Vi gifte oss när jag var nitton, Ulf kom 1940, hans första minne är dåligt med mat och prat om tyskar…

Tillbaka till Åke och Anna.

Anna och Åke gifte sig och flyttade till Åkes föräldrahem.
Så kom barnen, tre som inte överlevde till vuxen ålder och tre senare som gjorde det. Att först ett svagt spädbarn inte överlevde en kall vinter och två lite större dog några år gamla var lite mycket för en familj, men många fler dog av sjukdomar då än nu så det var inget konstigt.

Signe föddes 1920. Då var Doris fyra år, Kåre kom året efter Signe. När mor Anna, blond och slank och glad som barnbarnsbarnet Anna som hon inte hann träffa, var gravid med Signe var familjen på cirkus. Därifrån fanns det ett kort. Det hade stått en fotograf utanför och tagit svartvita kort på cirkusbesökare.

Att de hade råd hade med en lott att göra, som Åke fick som lön för att han hjälpte någon lite slarvig typ med något, eftersom slarvern inte hade pengar. Cirkusen var Annas bästa minne. Biljetterna var sparade. Signe ramade in dem senare. Sonen och barnbarnen visste att de var familjeklenoder. Men det var bara ett av de tre barnbarnen som var intresserade av varför, och som var lika fascinerad av cirkusar som Signe och den äldre Anna. Lilla Anna tyckte om bilder på cirkusar, musiken från en föreställning hade hon på band och så lekte hon med dockor och nallar och små djur i plast som gjorde konster.

Anna hade tidigt undrat vilka människorna på korten på väggen hos mormor var. Bland annat kortet från en cirkus, där en tant liknade mormor. Signe berättade att hon låg i magen på tanten, det var hennes mamma. Signe beskrev så gott hon kunde hur hennes mamma Anna berättade om cirkusen när de mörka, regniga mornar och kvällar gick den leriga vägen till skolan och arbete eller hem igen på kvällen. Det var inte långt, men skogsvägen var krokig och i Signes minne ofta våt och lerig. Det var en av åtta gånger som gamla Anna var på cirkus, en riktig cirkus.

Signe ärvde intresset för hela den stora verksamhet som en cirkus är. Inte bara det som ses i manegen utan djuren, musiken…Anna sparade varje månad några ören, hur magert det än var, för att kunna ta barnen till en riktig cirkus när en sådan kom så nära att de kunde gå eller ta bussen dit. Gick de blev det en liten semester, övernattning ute eller på en loge på väg dit och på väg hem när det var sommar.

”Det kan inte ha varit lerigt så här varma dagar”, sa Anna när hon var hos farmor sommaren hon var fyra och de gick mot byn.
”Det var nog så torrt att det dammade då också.”
”Det var det säkert”, sa Signe.
”Men du frågade om cirkusar. Vi hade andra saker att prata om när det var fint väder. Det var när det blåste och regnade och vi halkade omkring här som din gammelfarmor mindes cirkusen. Sedan träffade jag din farfar och din pappa föddes. Det är fortfarande väldigt lerigt och slirigt här när det är regnigt”, sa Signe.
”Och i morgon ska vi gå på cirkus”, sa Anna och snurrade runt så de ljusa flätorna flög.

Anna och Anna Cecilia

Anna var inget märkvärdigt barn. Men ett barnbarn som verkligen söker sig till en blev värdefullt för Signe blev änka när Ronja var ett år och William på väg redan. Det blev några års tomhet många kvällar innan Anna föddes tio år senare, fast Signe hade två katter att prata med. Mulle var så pass gammal och stelbent att hon höll sig mer och mer inne, när Mulle somnade in en natt var hennes son Sigurd lagom gammal att bli sällskap inne och nästa kisse som kom och bosatte sig hos dem såg till att det blev lite liv i huset. Signe jobbade och sjöng i kyrkokören. Det gick ingen nöd på henne. Men Anna blev genast farmors flicka. Hon ringde minst tre gånger i veckan och kom varje lov.

Eftersom Signes föräldrar var slitna tidigt av att de elva år gamla tvingades börja arbeta hårt var de borta. Signe var den enda som var kvar av de äldre och i närheten, Doris bodde långt bort och Kåre dog ganska tidigt. Anna och Signe lekte och gick på cirkus.

För resten fanns det knappt badhus, tänkte Signe högt när Anna var sju år och de julpyntade torpet ordentligt kvällen den dag Anna kom strax innan jul. Anna hade frågat farmor hur de badade och tvättade sig förr innan det ens fanns en toalett inomhus. Hon gillade det lilla dasset sommartid, men vad kallt det var på vinter…

Ulf och Ulla begrep sig inte på sitt yngsta barn intressemässigt, men ville Anna absolut åka raka vägen från skolavslutningen till farmor fick resten av familjen mera plats i bilen när de åkte julaftons morgon med packning för två trångbodda övernattningar och julklappar och julmat. Det gick att sova i uthuset, som Signes man hade tätat och gjort i ordning till gästhus, men vintertid var det ganska kallt.

”Fanns det inga badhus”, undrade Anna.
”Inga med varma bassänger som nu. Trähus och omklädningsrum så det fanns en bassäng att träna och tävla i, det började komma badhus men när barn började få åka dit med skolan var det mer för att de skulle få tvätta sig ordentligt än för att de skulle få ha roligt. Folk bodde trångt hemma och hade inte ett badrum oftast. Din pappa kommer ihåg när vi bara hade dass ute. Han var lite större än du när vi flyttade och fick både toalett i lägenheten och badkar i källaren.”

Så gick åren. Anna kom upp i tonåren och blev kalvigt gänglig men söt. Hon hade en kärlekshistoria med en kille i byn en sommar och lärde sig sakta men säkert hantera vuxenlivet. Signe gick i pension från jobbet att sköta hemtjänsten och köra postbilen i byn vid sjuttio års ålder. Signe, båda sommartid, odlade upp det gamla potatislandet och slog sig till ro med pyssel hemma och ett par grannkatter som kom förbi ofta, en så ofta att ägaren undrade om hon ville ha den kvar när de skulle flytta. Signe hade alltid haft minst en katt men faktiskt bara tagit en kattunge själv en gång.

En kattunge lämnade helt enkelt en kattmamma som besökte Signe ibland, men vandrade iväg en vecka eller två åt gången så varken ägaren eller Signe såg den, på Signes trappa en morgon. När Signe kom ut och lyfte upp den ungefär en månad gamla ungen gick mamman…Var hon sedan tog vägen fick ingen veta. Hon syntes till en halvmil bort den sommaren och blev gissningsvis överkörd eller tagen av en räv. Så levde ju riktigt självständiga utekatter. Kattungen blev Mulle. Resten bara kom.

Signe eller Anna eller båda gick ut med en alltmer stelbent grannes alltmer stelbenta hund tills matte och hund dog. Då var Signe så pass trött på tyngre trädgårdsjobb att hon tänkte låta potatislandet bli gräsmatta igen, eller för tredje gången hon mindes. Odlingsbänkar med lite färskpotatis och annat bara så det blev småpyssel var lagom. Anna fortsatte med potatisodlingen. Dessutom hade två familjer med tonårsbarn bosatt sig i samhället på heltid, så Anna fick lika gamla sommarkompisar mellan fjorton och arton år.

Barnbarnens liv gick som livet brukar. Det kom barn, Ronja fick till och med barnbarn så det blev fem generationer. Uffe ringde sin gamla mamma tre gånger i veckan, barn hälsade. Skolloven var fyllda med barn, och föräldrar som tog med sig husvagnen.

Anna kom alla lov, de andra oftare än förr när de tagit körkort. Det blev cirkusbesök, bad i sjön här, att baka bullar och koka sylt med nya barn.

Men Signe hade varit med om allting förr och kände sig trött ibland. Det var roligt medan det pågick men nu sätter vi på radion och dricker lite te ensamma, som Signe sa till Kisse, vilken katt det nu för tillfället var, när alla hade åkt och katten rullade ihop sig i sitt hörn av kökssoffan och njöt av friden.

Så kom Anna med Anna Cecilia. Och nu var även denna Kisse begravd. Ulf var visserligen bara nästan åttio, men han var inte frisk.

Signe såg fram emot att det kom en cirkus till närmaste stad i morgon. Hon skulle få skjuts av Ronjas dotter Fanny, som var här ofta och tänkte ta över huset när Signe inte orkade. Inte bo här på heltid på vintern, innan de renoverade och tätade, men nu var det ju Signe som föredrog att ha en tröja och ett par varma tofflor extra hellre än dra igång renoveringar. Och Signe fick gärna orka bo där tills hon var klar med studierna, sa sonsdotterdottern.

Men inte var hon intresserad av husets historia. Och det var inte fel att huset fick en bra framtid som hus, helt enkelt. Den enda av barn, barnbarn och så vidare som riktigt begrep det där med historia i släkten så Signe hade haft en vän var Anna - som kom med lilla, övergivna sex månader gamla Anna Cecilia.

Hade Anna, ens omedvetet, vetat att hon själv skulle få akut leukemi ett halvår senare och dö innan sin tjugoårsdag?

Efter cirkusen i morgon, den såg Signe fram emot, var orken slut kände Signe när hon kokade kaffe utan Kisses sällskap. Men hon skulle sammanfatta både Åkes och Annas och sitt eget liv ikväll. Det var dags att göra det, hon borde ha gjort det för länge sedan eftersom hon kunde ha fått en plötslig hjärtinfarkt när som helst de sista tjugo åren, men hon hade trots allt haft så mycket att leva för. Den dag hon tog itu med smärtan när nittonåriga cirkusfantasten Anna dog visste Signe inte vad som skulle komma, utom en mycket stor trötthet.

När nu Kisse var borta och Signe faktiskt nästan hundra år fanns det ingen ursäkt att inte medge för sig själv att det var dags att bli nostalgisk på cirkusen i morgon som avrundning på ett långt liv. Kroppen höll helt enkelt inte mycket längre, Signe var gammal och mycket trött.

Syskonkärlek och cirkushästar

Nästa person som ville prata just cirkus med mig var Ronja, Signes sondotter. Jag hade uppfattat att den
uppskattningsvis femtio år gamla, trevligt alldagliga kvinnan som kom med saker till Signe var en dotterdotter innan jag fick ordning på släktskapet. Signe hade ju bara Ulf.

Ronja och jag gick samtidigt den femte dagen jag var där. Jag skulle ta en promenad ner till cafeterian och åka hem. Ronja var på väg hem. Vi tog samma hiss. Hon tänkte också ta en kopp kaffe, kunde vi fika ihop?

Visst, varför inte…Fast jag måste begränsa kaffeintaget och helst koffeinintaget så grönt te var mycket bättre mellan morgonkaffe och eftermiddagsfika.

Olika drycker gav oss ett samtalsämne tills vi satt med varsin mugg vid ett bord på kafeterians uteplats. Det var försommar och behagligt varmt mot väggen. Jag försökte komma ihåg när jag satt så här, som en helt vanlig människa. Det var mycket länge sedan. Ronja förstod genom sitt arbete med personer som drabbats av talproblem mycket av det jag sa. Lite tecken kunde hon ju också då, teckenkommunikation som stöd har blivit ganska vanligt. Man gör tecknet för mat, låtsas stoppa något i munnen, för att säga att man vill äta eller varsågod eller vad sammanhanget nu kräver.

Jag hade också, som alltid, ett papper i A5-storlek med alfabetet, och när jag pekade på första bokstaven i ord om hon inte fattade eller skrev viktiga ord i en mening gick det mesta lätt utan att vi använde telefonen för att skriva ens. Ronja sa att hon visste att hon inte behövde tacka, men hon var glad att jag hade pratat med hennes farmor och förstått henne bra.

Signe hade nog varit ganska ensam ofta. Ronja hade förstått sedan hon blev mamma och mormor och faster att det är lätt att ta för givet att äldre ska finnas till för de yngre.

Jag drack te och sa inget. Men jag trodde inte att Signe hade varit särskilt ensam. Det var nog mer Ronja som var typen att hon inte sa nej i första taget, och inte kunde låta bli att engagera sig ofta. Inte för att de var olika som personer mest, utan för att Signes liv var enklare. När hon väl gifte sig hade hon valt liv. Att inte gifta sig innebar att hon valde bort familjeliv. Eftersom hon inte var lärarinna eller något annat yrke som gjorde det svårt att ha familj att ta hand om och länge fick de inte gifta sig gifte hon sig med en trevlig man …Som änka hade hon ett visst ansvar, som svärmor lika så.

Ronja tillhörde första generationen som hade en ungdom och inte generellt bara slutade skolan och började jobba efter den obligatoriska skolan. Det var inte det vanliga att arbetarbarn gick mer än folkskolan, sedan grundskolan, bara av intresse innan hennes generation. Signe kunde vara hur läsbegåvad som helst, hon började jobba efter sjunde klass och gifte sig…Men en gammal farmor som dessutom är friskare än föräldrarna var självklart så viktig att Ronja behövde få ha lite kontroll över vad som hände.

Så jag begrep Ronja också. Hennes farmor sov halva tiden och läste den renskrivna texten om sitt liv, för en sköterska var hygglig och skrev ut den, den mesta vakna tiden. Då och då tittade hon på kort eller en cirkusbiljett i pärmen hon hade. Men efter att hon och jag hade bekantat oss och hon hade fattat att jag var lika nära döden som hon, alltså liemannen kunde komma när som helst, försjönk hon minnen andra kvällen.

”Vad tänker du på”, undrade Ronja efter kanske fem minuters tysta funderingar.
”Hur många barn du har”, skrev jag på min telefon och gav henne den.
”Du är lik Signe men så mycket mer…”

Jag ryckte på axlarna.

”Upptagen med att tänka på vad andra ska säga och hur de mår”, undrade hon.
”Jo. Det kan ha att göra med att jag har fyra barn och hade grannbarn som dagbarn. Farmor fick bara ett barn och blev ensam, till vardags som familj, tidigt, så hon jobbade större delen av sitt liv och var inte hemmafru. Ulf var hos en grannfamilj när hon jobbade. Och hon hade bara ett barn, en son som valde en snäll men inte så händig fru så pappa behövdes så mycket på sitt håll. Mamma var en mycket bra mamma men jag växte om henne i att vara familjens praktiska trygghet i tonåren för det var pappa och jag som var praktiska. William är det inte och hade inte vett att välja en stabil fru från början. Om det fanns några sådana tjejer kvar då, å andra sidan. Har du fattat hur hemmafrusystemet som mer eller mindre infördes i arbetarklassen efter Andra världskriget ställde till eländet för en del gamla kvinnor som "bara" skötte hushåll när de blir änkor som måste gå till socialen och skämmas nu när alla antas jobba ihop till sin egen pension funkade?”
Jag nickade och skrev "Historieätarna". Den tv-serien med Eric Haag och Lotta Lundgren som par gick ju igenom, först med århundraden emellan och sedan årtionde för årtionde, hur folk åt och levde. Kvinnorna förväntades sköta tunga jobb utanför hemmet under Andra världskriget och sedan gjordes hushållsarbete till ett arbete mentalt. I serien visas hur Lotta visar hur hon rör sig i köket och någon expert beräknar hur hon kan göra arbetet mer effektivt, till exempel spara in några steg om hon flyttar saker hon använder ofta till ett annat skåp. Hon säger att hon hade sakerna där förut men det skåpet blev fuktskadat så att skåpdörren är trög, eller någon sådan förklaring. Hushållsarbetet organiserades vetenskapligt som ett arbete efter kriget, när kvinnorna hade vant sig vid att jobba utanför sitt hushåll när männen var inkallade. Sedan förväntades kvinnorna vara hemma igen, utom sjuksköterskor och liknande och ogifta kvinnor. Signe, som bara hade ett barn och en grannfru med tre egna, var inte hemma länge. Men kvinnor förväntades ofta vara hemmafruar. Då började hushållsarbetet diskuteras utifrån rationalitet…

Det verkar ju vansinnigt jämfört med hur alla barn alltmer förväntades och ansågs må bäst av att vara på dagis och kvinnor och män förväntades jobba och skaffa egen pension från 1970-talet och framåt. Men då var det så.

”Jag tror jag fattar”, skrev jag.
”Din mamma blev hemmafru med tre barn och passade bra för det men hon var inte så praktisk att hon skötte mer än just hushållet, och det fick hon ju lära sig hemifrån och många gick ett tag på hushållsskola. Göra frukost på morgonen, mellanmål och kvällsmat med fasta tider som grund vardagar, baka bullar en gång i veckan väl med kompisar till barn som gäster ibland, antagligen var hon bra på att laga mat och göra goda födelsedagstårtor och hade virkning eller nåt som hobby om hon var bra på just hushåll och rollen som hemmafru…”

Ronja nickade och sa att för hennes mamma hade just det passat väldigt bra. Rutiner. Veckostädning en dag, bakning en dag i veckan. Jag fortsatte.

”Din pappa satte sig med alla räkningar en gång i månaden och höll ett vakande öga på att hela hushållet fungerade. Din bror hade inte talangen att ha överblick och hade behövt en fru av typen praktisk hemmafru men tjejerna i eran generation var inte uppfostrade till att bli hemmafruar. När ni blev vuxna tog en del fram sådana sidor för att ni är sådana men tjejerna uppfostrades inte så längre så bara de med talang för att överblicka hushåll gör det nu. Är det grunden i det du säger?”

Ronja fick min telefon, läste och nickade.

”Ja. William är en bra pappa men de skildes för att båda var lite för ointresserade av att hålla ihop saker och lite för obegåvade på att överblicka saker av naturen. Men de hade fått en sund uppfostran att göra så gott man kan och skildes som vänner så Cecilia och Klas är det inga problem med. Och William insåg problemet efter första missen, de träffades unga också. Så hans nuvarande är en mycket bra organisatör och pappa hade inte orkat med mammas allmänna ohälsa från att Anna dog så bra utan Veronica som William har varit ihop med i tjugofem år nu. Fattar du vad jag pratar om? Fanns det kort på de jag pratar om i farmors pärm eller blir det bara namn?”

Jag pekade på ordet ”kort”. Men de såg ut som folk gör mest och barn liknar ofta sina föräldrar, skrev jag på telefon. Bortsett från att kläderna och frisyrerna var olika verkade de vara normalbyggda från smala till lite kraftiga och se väldigt vanliga ut.

”Och du är lik Signe men hon har nog magrat från att ha varit ganska lång och muskulös fast hon är väldigt kvinnlig och du har fött flera barn och växt upp med mera och godare mat än hon men ögonen är ju väldigt lika och ansiktsformen, på hennes bröllopskort och kortet från när du har vunnit en ridtävling när du är ungefär tjugo är ni väldigt lika till exempel”, skrev jag.

”Då så. Jag ska inte prata ihjäl dig och inte fråga varför farmor hade så lätt för att prata med dig. Du är lätt att prata med…Jag tänkte på en annan sak som jag har funderat på då och då de sista tjugo åren och jag kanske har fel men utomstående kan se saker klarare…”

Ronja tog min lilla dator, där och då telefonen, och skrev på den.

”Fick du någon uppfattning om hur farmor såg det här att min syster var det enda barnbarnet som valde bort sin egen familj så väldigt mycket?”
”Det är naturligt att människor har olika intressen, sa hon”, skrev jag.
”Hon var glad att hon fick barnbarn så tidigt att hon kunde vara en ung farmor som orkade leka och göra saker med dem. Tänker du på något hon sa eller funderar du för egen del? Människor har olika roller i tillvaron, pratade vi om. Hennes fundering var om Anna eller någon annan anade att Anna var sjuk men ni inte pratade om det...”
”Anade tycker jag inte att man kan säga, inte att det var så allvarligt. Alla kan väl vara hängiga i perioder, ifall du tänker tidsmässigt på att hon gav farmor katten på hösten ett par månader innan vi satte oss på akuten och vägrade flytta oss innan en läkare godtog att hon var inte bara förkyld och nu fick de lyssna efter två månader…Tre dagar senare kom diagnosen akut leukemi…Ingen vet men det spelade inte någon roll tror jag. Mamma hade kunnat börja intressera sig för övernaturliga saker och försökt få kontakt med Annas ande om hon hade varit sådan men hon tappade lite mer ork och organisationsförmåga istället så jag och Veronica som kom in i bilden som ett före detta grannbarn som råkade börja jobba på samma företag som William året efter att Anna dog tog över det mamma inte orkade. Så kom barnbarn också och mamma var en mycket bra dagmamma. Barn och hushåll kunde hon tills hon fick reumatism så hon blev för långsam för att hinna med livliga barn. Men en mormor och farmor som spelar spel och pysslar duger också och då var hon folkpensionär och kunde fortsätta baka bullar till kalas i släkten i sitt tempo och så tills hon blev sjukare snabbt och dog för tre år sedan… Mina barns bästa minnen från henne är att de lagade mat och bakade tårtor, busmormor och den som ordnade utflykter var hon aldrig…”
”Men hon mådde inte bra efter Annas död, sa du”, skrev jag.
”Nej, men pappa orkade fortsätta vara stark för att jag och Veronica fanns. Mamma var inte direkt stark innan heller och hon hade depressioner men med barn att passa sköt hon dem åt sidan där och då så hennes tillvaro stördes inte av depressioner med sex dagbarn i lagom tempo utom att pappa och jag såg tendenserna ibland och pappa kallade henne Muntergöken när det behövdes för att få henne att skratta lite efter en lång dag höst och vår”, skrev Ronja.

Vi drack upp det vi hade, Ronja hämtade påtår. Jag tänkte att hon hade beskrivit anlag för höst- och vårdepressioner och det ansvar en praktisk, snäll man som väljer en hemmafru får bra.

Jag tänkte på att Anna var sladdbarn utan barn i släkten som var så jämnåriga att hon blev mer än den minsta och ensamma. Det var tur att hon hade samma intressen som sin farmor, som också behövde någon då.

Ronja kom tillbaka och satte sig. Hon var framme vid det hon hade tänkt på mest om det nu gick att samla ihop det som rörde cirkusar. När det ämnet nu var så mycket på tapeten…

”Jag var ridtjej. Hade vi bott långt från en ridskola hade jag nog valt farmor mera på loven. Men nu var jag och William så lika gamla att vi planerade så vi gjorde sällskap hem från dels ridskolan och dels idrottsplatsen som låg intill varann en lagom bit hemifrån för att vi inte skulle få ta oss hem själva på länge. Ibland gjorde vi sällskap med vänner också men som regel med varann. Det var ett gäng på ungefär tjugo ungar inom tre år från samma villaområde som red eller var på idrottsplatsen och föräldrar behövde inte hämta och lämna då. Sen föddes nästan inga barn där på ett tag…”
”Jag hade en känsla av att Signe valde en man som behövde en stark fru och hon visste det och inte bara var olycklig när han dog”, skrev jag.
”Missförstå mig rätt…”
”Det gör jag nog”, lovade Ronja.
”Jag skulle också sörja om Tommy dog, ingen tvekan om det. Och det hade inte varit naturligt om Tommy hade dött mellan fyrtio och femtio på samma sätt som farfar. Men det är ju en fråga om läkarvård och synen på döden ändras. Visst dör en och annan i hjärtinfarkt nu men på farfars jobb fanns inte skyddsombud, kurser i livräddning och hjärtstartare. En hjärtstartare hade räddat farfar. På farfars jobb fanns det en låda med plåster, ett par tryckförband och ett stödbandage…”

Ronja drack lite kaffe. Jag nickade att jag hängde med.

”Tommy och jag är jämnstarka men vi hade inställningen från början att hålla ihop, såvida ingen av oss dog eller började supa och vägrade ta emot hjälp så hela familjen drabbades. Men fråga mig inte hur Anna skulle ha varit inom familjen om hon inte varit minst eller vad hon tyckte och tänkte. Det var mitt dåliga samvete, det har jag dåligt samvete för på ett sätt än. Jag upplevde helt enkelt inte Anna som en syster.”

Ronja teg lite och bytte tonfall.

”Det som vi hade gemensamt var faktiskt också intresset för cirkusar, för på ridskolan där Anna också var mycket när det inte var lov så hon var hos farmor hade de ett par gamla cirkushästar. På bilden där jag hade vunnit en dressyrtävling vann jag inte på att jag var duktig utan Hispaniola som stoet hette var en gammal dressyrhäst som till och med kunde cirkuskonster.”

Nu blev det tyst ett tag. Ronja drack sakta och tankfullt vatten. Jag började om med att jämföra denna familj med min egen.

Först utgick jag från att tänka tvärtom. Den totala bristen på familjefunktioner hos min familj ihop med "Historieätarna" gav en bra bild. Ulla behövde inte kunna eller vara intresserad av annat än matlagning och barn, och klara av en veckostädning varje torsdag eller vad som passade dagmässigt och tvätta. Hon var rätt generation för att bli hemmafru, mormor och farmor, och flera jag känner hade sådana mammor och mormödrar som inte handlade kläder eller köpte julklappar särskilt mycket. Det fanns andra i familjen som gillade sådant. Ullas tårtor var säkert uppskattade födelsedagspresenter om barnbarn mindes matlagning och bakning så bra…

Ronja såg hur tiderna förändrades och valde familj efter det, hon gifte sig när Fanny som hjälpte Signe nu var två och Frida nyfödd så de smet ifrån ett separat bröllop och gifte sig när de döpte Frida. De var stiliga i enkel kostym och en fin klänning i svart och vitt utan krusiduller, för spets och annat passade inte Ronjas längd och stadiga men inte feta figur. Men de ville inte ha ett separat bröllop, de ville ha tryggheten att vara gifta för barnens skull men inga upphöjt heliga löften…Sedan kom det tredje barnet oplanerat och då fick det bli ett till rätt snabbt eftersom de andra var sex och åtta då.

Så långt hängde jag med. Jag hade sett hur klasskamraters familjer såg ut, ju. Vissa hade två föräldrar som jobbade och inte hade tid med barnen fast de var vettiga och inte drack. En familj var mycket konstigare än min men alla i familjen höll ihop och de klarade sig ändå. En mamma hade helt enkelt
"dåliga nerver" som det kallades…

Signes släkt var helt normal. Bra normal. Men Anna verkade ju vara lika ensam som jag i alla fall inom familjen. Ännu mer för jag hade min bror att ta hand om. Även om Alfons och Edvin inte var bästa vänner numera, bara bröder, var det nog klokt av Ronja och Tommy att skaffa två till istället för ett sladdbarn.

Anna klarade sig ändå. Men hur kunde det ha känts att tillhöra ett gäng i stallet som var så fristående, om inte annat åldersmässigt, att Anna ju inte fungerade som lillasyster ens till Ronja där? Det som gjorde att Ronja pratade om stallet nu var att systrarna hade en gemenskap, som inte hann komma så långt att de hann bli systrar som vuxna ens, nämligen att stallet råkade ha gamla cirkushästar!

Jag tyckte inte direkt synd om Ronja. Men vilken slump, vilken elak slump, som hade drabbat den familjen när Anna dog innan hon fick utvecklas till en vuxen medlem i familjen och bli en syster. Inte bara sladdbarnet som föredrog farmor…

Ändå fanns det som saknats i min icke funktionsdugliga familj: vuxen ansvarskänsla. Jag insåg varför en av killarna på fängelset var som han var. Han hade inte klarat av bristen på roll i sin familj.

Ronja tittade på klockan och sa att hon måste gå. Men det hade varit skönt att prata, och ville jag rädda mer av släktens historia ner på papper hade hon lite mer. Vi kom överens om att höras via mail och hon körde mig hem, efter att jag kortfattat hade skrivit ner min historia för att förklara var jag bor.

Henry

Nu inser jag att Marcus faktiskt inte kan ha varit hos oss mer än ett år. Han dog våren 2014. Nu är det 2016. Hur som helst, med Henry kom temat cirkus först.

Henry var rätt lång och på sitt sätt snygg. Han hade haft en mycket vanlig familj och bröt av mot bland annat min inställning till livet: vänta dig att den som säger sig bry dig om dig eller är vänlig är den som klipper till dig först och räkna med att folk försöker sno dina saker. Han var ganska naiv och märkte inte ens min och några andras förvirring i början.

Han lyfte tyngder i fängelsets gym tills just tyngderna togs bort efter ett slagsmål med dem. Då blev det roddmaskin och annat istället. Och jag fattade nu när Ronja berättade sin historia hur han kunde hamna så rejält fel. Han hade släktingar som högg tag i honom när han började röka brass regelbundet och även prova amfetamin lite, det var en skuld för det sista som gjorde att han blev inblandad i det som gjorde att han åkte dit. Men hur kunde han ens dras in i det? Han verkade ha den perfekta familjen. Inte bara utanpå.

Svar: han hade ingen farmor, ingen fotbollsledare, ingen vad det nu är som fanns där när han inte hade någon roll i familjen. Han kunde tvätta tack vare att familjen hade egen tvättmaskin men han stod som ett fån när han tänkte tvätta första gången och husets maskin, avdelningen höll till i ett eget hus, var upptagen när han tänkte tvätta! Att skriva dit sitt namn i bokningslistan hade han inte tänkt på. Den hade han inte ens sett…

Han passade inte in där men flöt med. Hade han varit en normalt snäll och anpassningsbar tjej hade han fått ångest, ätstörningar eller annat inåtvänt bara.

Henry läste upp grundskolebetygen i matte, engelska och svenska så att han kunde börja på gymnasiet på Komvux och jobba deltid på gym. Han fick bli vuxen och börja skapa ett vuxenliv utan att en sjukdom tog livet av honom. För han hittade sätt att börja behövas…Vi har mailkontakt och han är klar med gymnasiet och planerar att bli kriminalvårdare.

För övrigt finns det inte så mycket att säga om honom. Men det är tur att det finns sådana människor. En författare låter en rolig deckare beskriva sin mamma som ett nyttigt bröd, så hon och några andra kan vara syltmunkar. En stark person som håller ordning på saker. Henry lärde sig fort bara han kom hemifrån. Han hade inte fått lära sig något hemma, bara lärt sig använda familjens egen tvättmaskin genom att se sin mamma tvätta och laga mat av det föräldrarna köpte hem.

Henry skulle så beskrivas som en kikärta.

”Va”, säger du kanske.

Jo, han var nyttig och egentligen inte konstig men var inte som de flesta. Men inte jättekonstig, nu när väldigt många äter vegetariskt och falafel och annat som man gör av kikärter. Vi andra var köttbullar eller korv. Han var en kikärta.

Och det var faktiskt han som förde in temat cirkusar. Han stod och kokade något som jag inte alls kände igen lukten på första kvällen han var där. Jag undrade vad det var.

”Kikärter”, sa han.
”Jag ska göra falafel. Jag är vegetarian. Det är köttbullar ikväll och då kan jag äta falafel och potatismos istället.

Någon undrade varför han var vegetarian. Han tyckte inte att det var snällt att äta upp levande varelser, sa han. Det var ännu elakare än att ha djur som elefanter och tigrar i bur på cirkus.

Signe igen

Ronja skjutsade mig hem. Jag bjöd henne på mat på en stor mack med bra restaurang som tack för det. Jag åt en barnportion bara och fick knappt i mig det. Hon njöt verkligen av bra stekt rödspätta, pommes, salladsbord och kaffe med en liten kaka som inte kom från billighetshyllan på Lidl, som hon sa. Tack för att jag hade visat henne det stället, inte särskilt dyrt och bra längs en väg hon åkte ibland när hon åkte mellan två punkter och stannade och åt någonstans. Hon hade inte vetat att stället hade bytt ägare för något år sedan. Innan var maten inte bra.

Ronja småpratade vidare och fick mig att berätta lite personligt. Min situation som hörande utan bra tal
intresserade henne. Hon kände inte Östen och Ulla men en av Ullas kusiner, som hade jobbat på barnhemmet där Östen hittade mig. Jag kom ihåg kusinen mycket svagt. Hennes knalloranga jacka var inget man glömde till gröna regnbyxor och så blommiga gummistövlar…Stövlarna var rätt häftiga, jag hade inte sett något liknande. Men de var liksom röda med lila och gula blommor och till den jackan…

Vi åkte vidare och stannade utanför fängelset. Ronja beundrade miljön: stora gröna ytor, elljusspåret längs skogsbrynet vid kanten, några pampiga ekar runt de gamla tegelbyggnaderna bakom staketet runt de slutna, tyngre avdelningarna. Hon stod och funderade en stund. Jag också. Skulle hon komma sig för att fråga om jag kunde tänka mig eller redan hade funderat på att hälsa på Signe? Om inte annat om jag skulle på kontroll snart…

Det var ingen akut fara med Signe, hon hämtade sig snabbt och Fanny ville egentligen inte bosätta sig så pass avsides som torpet innan hon var klar med sin utbildning om två år. Snart hade Fanny sommarlov, och Signe blev kvar på sjukhuset ett tag så sommaren var i och för sig räddad. Men Signe borde inte bo ensam och Fannys sommarjobb var i närmaste stad. Hon borde ta jobbet, för det skulle ge bra erfarenhet. Men lämna en nästan hundraåring med lite dålig balans som inte var pigg upp till fjorton timmar i sträck och inte kunna komma hem snabbt ifall det hände något? Nja. Och sedan?

Skulle Ronja komma så långt redan nu att hon la fram tanken att jag skulle kunna bo med Signe? Eftersom jag inte hade några särskilda planer och inte hade bostad planerad när jag släpptes och inte heller borde vara helt ensam. Fanny hade jobbet i närmaste stad i juli, när jag var klar med behandlingar som krävde att jag var inlagd, men hon kunde ibland skjutsa mig till eventuella behandlingar och vara mycket på torpet. Hon tänkte bo där över sommaren. Andra släktingar kom några veckor var med husvagn och gjorde dagsutflykter. Där fanns skjutsmöjligheter för mig.

Men de var släktingar och Signe självständig. Fanny, Ronja, Tommy och Fannys bror Alfons hade träffat mig allihop minst två gånger eftersom de åkte bil ihop till Signe. Signe var för trött eller ointresserad för att planera vilken hjälp hon skulle ha när hon kom hem. Faran för henne var ointresset av att leva vidare. Mig fäste hon sig vid direkt. Det låg i luften att jag kunde bo i torpet.

Innan Ronja hann bestämma sig kom Hasse farande och lyfte upp henne och kramade henne. Snart pratade de om gamla bekanta från när Hasses och Tjilles halvsyster red med Ronja och Hasse höjde mig till skyarna som en av de vettigaste och ordentligaste människor som fanns. Och ändå inte tråkig, jag klarade bara nästan allting!

Sedan tittade Hasse på mig och sa att han ville veta hur sjuk jag var nu. Jag hade lovat att tala om det efter de här undersökningarna! Och han hoppades att det inte var den svårare varianten som det kunde vara för jag hade inte tid att dö! För det första hade han, läraren i svenska och två som kom rätt nyss hittat på att jag som är så bra på dator kunde skriva kortfattade lättlästa texter med stora bokstäver, korta texter med stora och små och så lite längre texter om samma sak. Och svenskläraren tänkte hålla några föredrag för alla intresserade, ett par killar på en tyngre avdelning ville sätta ihop bilderna, om en sak som handlade om många saker på en gång men som de långtidsdömda killarna inte fick se på länge…Fast det kom en sådan till närmaste stad bara två mil bort om en vecka och Hasse tänkte begära permission och ta bussen dit och hem. Hoppas de skulle ha clowner med…

Jag stönade inombords. Nåja, ladda ner några sidor om och bilder på cirkusfamiljen Bronett, lite bilder på både grövre arbetshästar som drog husvagnarna cirkusfolk bodde i förr och elegantare sorter som visade upp sig i manegen, clowner och annat var ju inte svårt.

Jag sa att det var en mycket mildare variant än läkaren trott, jag skulle nog överleva, och backade när mycket större Hasse höll på att lyfta upp mig också och krama mig så revbenen i min magra kropp gick av. Han fick nöja sig med att le från öra till öra. Och vad var sak nummer två som gjorde att jag inte hade tid att dö, undrade jag.


”Jag måste bara sluta röka om jag inte ska få allvarlig kol och inte kan andas snart säger doktorn”, sa Hasse.
”Vi kan slå vad. Jag slutar röka och du bestämmer dig för att vilja överleva. Du kommer tillbaka hit då och då och skriver texter som blir svårare och svårare om samma saker så jag och andra kan öva oss. Om VM när det är det och om julen då…”

Jag gav upp. Trött var jag men det var uppenbarligen inte dags för mig att ta ut den slutgiltiga cirkusbiljetten…Jag menar, Hasse kunde jag resonera med, men Ronja hade ett leende från öra till öra efter Hasses beskrivning av mig…

Framtiden

Det är sommar igen.

Hasse är fri, och rökfri. Han kommer inte att kunna hålla ordning på en hushållsekonomi och ett vuxenliv själv, men en son har en gäststuga som är vinterbonad och har mulltoa och el och vattenkran på familjens tomt…Tre barnbarn att leka med och cykla med till kompisar och hämta och en trädgård att pyssla med så är han lycklig. Ett jobb på Samhall är på gång, med utomhusjobb.

Signe är trött men mycket nöjd med boken om torpet som vi precis har avslutat och gett ut på eget förlag. Den sponsras av hembygdsföreningen och kommunen eftersom släktens historia i byn började 1712 så det blev en bok om socknen.

Jag är frisk, men inte stark så jag kan satsa på en framtid som arbetsmarknaden idag kräver. Jag har knappt godkända gymnasiebetyg heller. Jag behöver jobba hemifrån mycket. Jag har hittat några småsysslor och bor gratis tills vidare. Jag bor i Signes torp som husvakt året runt minst så länge hon lever och så får resten komma hit när de vill. Den dag någon i släkten vill överta helt gör vi så.

Men lite släktforskning har faktiskt visat att min mormor och Signe var bryllingar, fast min mormor lämnade torpet som tolvåring. Och Fanny och Alfons, två av Ronjas barn och de som har jobb och partners släkter närmast så de lätt kan bosätta sig i byn, har ingen längtan efter att bo i ett torp just…

Signe bor i kammaren bakom köket. Jag i rummet på vinden.

I morgon är det dags för sommarens längsta resa för Signe.
Vi ska på cirkus…