liteavvarje.webblogg.se

Kapitel 8

Början på lördagens träff för ungdomsgruppen blev månadens absoluta höjdpunkt för Agnes.

Hon var inte direkt dålig på gruppdynamik, men efter de mellan fem och tio minuterna på

gården utanför kyrkan hade hon lärt sig mer än totalt på femton år förut. Det kändes som en

teaterpjäs med skådespelare som råkat få fel manus nästan allihop, eller olika manus av

samma pjäs. Allihop reagerade efter hur de var som personer.

 

Kyrkan, rödmålad och verandaprydd och en fyra gånger större version av Vilmas familjs

stuga, såg ut att vara byggd för minst hundra år sedan. Men den var byggd så med flit. Familjen Älefors bodde i den förra och första Missionskyrkan, och en frikyrka med sjuttio

kvadratmeter bottenvåning och så tre små rum på vinden som också var förråd var storartat

när den byggdes för ungefär hundra år sen. Den fick ersätta den gamla träkyrkan som brann

ner och ge prästen och Missionsförsamlingen utrymme på en gång. När det var dags för en ny

byggnad som kyrka, frikyrka och samlingsplats för byn och omgivande byar gjordes allting

bara fyra gånger större. Älefors stora vardagsrum var den före detta kyrksalen. Förrådet

bakom var då kontor för prästen och så bodde prästen på vinden. Det gjorde han nu också

med fru och tre ungar som gick i skolan här.

 

Alla från ungdomsgruppen kom nästan på minuten samtidigt. Agnes stod på gårdsplanen först

men hörde EES röster när de kom från bussen, ihop med Aino, och Paul och Olivia kom

från andra hållet. En figur som mest var en för stor, knälång jacka och säckiga byxor kom rakt

framifrån. Isse struntade så fullkomligt i mode att han var omöjlig att reta. Hemma gick han i

gamla joggingbyxor – eller traditionella samekläder. Det var en så härlig skare att Paul och

Olivia lika väl som Isse gick närmaste vägen över skaren, precis som Agnes hade gjort. Det

var första gången för henne. Hon trodde inte på mammas och mormors berättelser om att åka

spark på fryst snö förr, men det gick säkert. Det var ju som att gå på en vanlig gata.

 

Nu var kyrkan upplyst som till fest. Snön gnistrade och knarrade under fötterna, det lyste

varmt ur alla fönster och det stod ljus på räcket till verandan. Det var dessutom stjärnklart och

himlen ungefär så mörk den kunde bli kvart över fem på eftermiddagen. Sådana dagar förstod

Agnes utan problem varför människor i årtusenden hade valt att bo så långt norrut fast det i

princip var ett halvår med konstant mörker och ett med konstant ljus, men ljust var det ju på sitt sätt ändå med snön. Och varför stjärnbilder fascinerade och till och med sågs som något man kunde utläsa framtiden ur. Julie, den kompis i USA som hon mailade till mest och verkligen saknade, var fortfarande orolig för att Agnes egentligen hade blivit galen. Visst var bilderna hon skickade vackra. Men trivas där? När Agnes var mer eller mindre sjöjungfru i Florida?

 

Jodå, medgav Agnes. Färsk ananas och att kunna simma nästan dagligen var det hon saknade.

Men den torra kylan här uppe var inte så farlig. Hon hade ju bytt plan mer söderut när hon

flög till mormor några gånger och Arlanda i juni var ruggigt om det regnade och blåste. Hellre

vindstilla kyla här.

 

Kvart över fem den tionde oktober 1998 var vädret ganska lugnt och kylan skön, tyckte hon.

Så stod alla som inte hade varit där innan ungdomsgruppen på gården. En kille som verkligen

såg ut som John Travolta utan brylkräm och med markerade svarta glasögonbågar bar stora

flergångskassar från Willys från en gammal Volvo kombi och in i kyrkan. På verandan

kollade en kille som såg ut som de flesta, de två var alltså Andreas och Marko som EES skulle

åka hem med sedan, att de yngsta scouterna hade dragkedjor på jackor och overaller

ordentligt uppdragna och mössor och vantar – en kvinna som väl jobbade på elevhemmet sa

att det gjorde inget om de inte hade sina egna. Kvinnan försökte samla ihop ungar som redan

var ute, uppspelta över festen som uppstarten för scouterna varit och antagligen i sockerchock,

tänkte Agnes. Jobba med ungar, nej tack.

 

Vilmas röst och en till hördes genom fönstret till matdelen av huset. Paul, Olivia, EES, Aino

och Isse tittade frågande på killarna som var ute och varandra.

 

Agnes insåg att hon nog var den enda här som visste både att det skulle komma en ny och att

den killen skulle bo hos Älefors, ta hand om scouterna före och vara med i ungdomsgruppen.

EES visste antagligen inget av det. De kanske hade fått höra att det skulle bli två helt nya men

de kom knappast ihåg det. Paul och Olivia hade kommit hem efter att Joel hade gått igår och

visste bara att en sjätteklassare skulle flytta in idag. Isse och Aino hade Agnes ingen aning om

vad de visste. Och visste Marko och Andreas att de andra inte visste? Och Olivia och Paul

hade säkert diskuterat hur ungdomsgruppen skulle kunna funka om de drog sig tillbaka...

Agnes gapskrattade plötsligt inombords – och tittade på Aino som tittade på Agnes.

 

Några dagar tidigare hade Agnes frågat Aino varför EES satte sig ett par stolsrader bakom

samerna och de från byn – inräknat Aino och den kusin vars familj hon bodde hos i samhället

– i bussen. Det var ett gäng mer skräniga killar längst bak i långfärdsbussen när de åkte från

samhället mot Kiruna. Sedan kom tjejer som ville prata med varann och killarna, några som

somnade och sov sista biten, toaletten vid trappan och nedgången och främre delen av bussen.

Där sov de långväga som sov hela vägen till vänster och samerna samt bybor satt till höger – och EES. Agnes frågade en gång när de var på väg över skolgården och ingen var inom hörhåll.

 

Aino sa att de höll sig i närheten av henne, för att de var de enda från samhället som kom från

en av skolorna upp till sexan där. Det fanns två skolor som hade lågstadium. Sen bytte de från den med bara lågstadium till den enda som hade mellanstadium. EES hade hållit ihop sedan ettan och bodde fortfarande i samma utkant av samhället – och Emelie som var den

sammanhållande sedan ettan bodde i samma villaområde som hon vintertid. Ainos faster och

farbror, med tre barn som var tretton, åtta och sex nu, bodde ett hus från Emelies familj. Den

familjen hyrde hälften av en stor gammal villa som delats av.

 

- Hon – Emelie – är osäker på mig för att jag troligen vet rätt mycket om hennes familj – inte

pratar om dem eller låter bli att prata om dem. Om vi börjar i en annan ände, Saras familj har

– bokstavligt talat – villa volvo vovve. Svennefamilj och så genomsnittlig och ordentlig att

den nästan är tråkig. Hon är normal själv och gillar kläder. Hon jobbar på Kappahl i Kiruna

som inköpare när hon är trettio tror jag. Hon är fjorton och gillar killar, kläder och kompisar.

Ebba bor ett par hundra meter därifrån med sin mamma och två syskon som är tre-fyra år

yngre – och en halvsyster som är äldre och pappan stack. De har kontakt men han bor i södra

Sverige. Ungarna får lägga sina aktiviteter efter mammans schema på sjukhuset så en del

kvällar måste Ebba vara hemma för det. Hon är rätt vuxen under den där fnittriga ytan men

hon är fjorton och det är KKK som gäller där också! Emelie – som älskar ungar och är

jättebra med dem – är där och ”pluggar” framför allt på helgerna när ett par jobbarkompisar

till pappan kommer hem till dem med väskor med flaskor som de nog inte köpt på

systemet…Hon håller fasaden uppe och föräldrarna har inte supit bort jobbet än. Men att

ungarna inte är hungriga på loven och att hon har råd med så moderna kläder ens om hon

köper dem på Kappahl och H&M är för att hennes hundtokiga två år yngre bror frågade om

han fick gå ut med Morris när min faster och farbror gav vika för tjat och köpte hund för sex

år sedan så han äter hos oss som lön och får fickpengar. Min faster frågade om hans syster ville vara barnvakt åt mina kusiner och så var saken igång…

 

Agnes mindes det nu när de stod utanför kyrkan. Hon och Aino tittade på varann, Aino hade

förstås ställt sig bredvid Agnes. Aino fick höra mer än någon annan här som Agnes kände och

hörde Joel på något sätt hemma i en sameby visste Aino det. Agnes ryckte på axlarna på ett sätt som betydde att det där var inte hennes idé. Aino flinade, samtidigt som Emelie undrade vem som var i köket och Isse sa att Joel hade bestämt sig för att bosätta sig där då…Marko sa att de hade fått en tjänsteande som hade maten klar på det sättet att Joel skulle vara med i

ungdomsgruppen efter att han tog hand om småscouterna, för han hade en moster i en sameby

fast han kom från Pajala.

 

- Han råkade ut för en olycka och ska gå om sexan för han missade hälften, men han ville inte

gå om den med ett år yngre hemma och ha sina gamla klasskamrater i årskullen över i samma

skola. Han bor hos Älefors och blir fjorton i början av januari…

 

Marko gick in. De mindre troppade av mot elevhemmet. En kille med blont, nästan axellångt

hår och förkläde upp till halsen klev ut på verandan. Han ursäktade att han inte presenterade

sig, men nu hällde han av pastavattnet och la upp potatisen så ville de inte ha kall mat fick de

gärna komma in och in duka. Idag hade han gjort vanlig hederlig köttfärssås och en sås på

renskav, som han fick ett mindre lager av med sig hit av släkten, och så var det äppelpaj och

glass som Vilma hade gjort efter och popcorn senare. I fortsättningen fick de hjälpas åt med

maten som de brukade och ha något i köttväg klart att värma men potatis eller så kokade han

tills den tid de skulle komma – de fick duka och duka av.

 

Joel gick in. Aino – och för Agnes oväntat nog Isse - gapskrattade. EES såg ut som fnittrigt

killtokiga tjejer gör när det dyker upp en charmig kille. Paul och Oliva sa i korus ”tack gode

gud”. Andreas sa när de gick in att han begrep inte vad som pågick men det var nog lika bra.

Det där fick de sköta utan honom och Marko. Isse sa att han tänkte inte hantera det han heller.

Han tänkte sköta vildmarksutflykter ihop med Joel och var glad åt att hans ingifta fasters

halvsysters systerson hade bestämt sig för att bosätta sig här för då fick han för första gången

en kompis med intresse för rennäring vintertid. Alltså, Joel var en halvsyssling eller så och de

kände varann sen somrarna i skogen med renarna. Joel var trevlig och jättesnäll men han var

mycket som Aino, så där praktisk.

 

Kapitel 9.

 

Så var vinterlivet igång.

 

Dagen efter ungdomsträffen kom åtta släktingar Agnes inte hade träffat till byn för att fira

mormors födelsedag, med mera. Tre visade sig vara unga, vuxna sysslingar till Agnes som

hon inte hade träffat. Det blev stimmigt men roligt. Pappas kusin lyckades laga mormors

tvättmaskin.

 

Så blev det måndag och ett matteprov och Agnes somnade direkt efter kvällsmaten. Provet

gick mycket bättre än väntat. Men det hände så mycket nu. Och så var det tisdag och

ungdomsgruppen åt och läste läxor och förberedde torsdagens mat. Agnes fick frågan om hon

kunde träna engelska med Emelie medan de bakade ut en deg som var klar, när hon inte hade

något hon behövde hjälp med annars denna gång. Och koka soppan på potatis, purjolök, buljong och creme fraiche om någon annan skar det som behövdes. Men prata engelska bara.

Visst. Alltså hur sa man nej till den indelning som var mest effektiv? Emelie frågade lite om

USA, berättade lite om sitt liv här och tyckte att det var roligt att Aino hade fått en vän hon

verkligen passade ihop med. Hon fick någonstans med att det hade spridit sig till de flesta i

gruppen ungefär varför Agnes stannade här efter sommaren. Hade Agnes kommit på något hon ville ha hjälp med? De svenska orden för en del saker, kanske. New York kallades det på

svenska också men Agnes hade sagt helt fel några gånger…

 

Torsdagen förberedde de tacokvällen de skulle ha på lördagen och fick information. Marko

berättade att gruppen hade fått pengar till att göra en lång resa på novemberlovet. Det var inte

klart vad som gick att göra exakt, pengarna räckte inte till mer än två övernattningar om de

skulle satsa på hotell, men övernattade de hos folk man kände och i en skola kanske, som

kyrkan här kunde användas för övernattning, kunde de vara borta fem nätter. Någon som inte ville följa med, eller inte kunde? Det gick att säga nej senare förstås.

 

Ungefär vad skulle hända? Ja, det blev ett vildmarksäventyr mer eller mindre. I buss. Kanske

lite neråt Sverige, kanske uppåt. Marko tog emot förslag skriftligt. Nu skulle Joel prata.

 

Han sa att han och Isse tyckte att de måste ha en helg i skogen innan och öva

vildmarkskunskap. De följde inte med utan att veta att alla hade varit ute i skogen

vinterklädda och samlat ved och fått eld på en brasa till korvgrillning ens. Stannade bussen

tog det timmar innan de fick hjälp. Man kunde bli stående över natten. De fick åka lördag

morgon och komma hem söndag, och låna en stuga. Hur många kunde nästa helg? Alla. Joel

delade ut kuvert med en lista på utrustning alla måste ha, eller som de fick hjälpas åt att få

ihop. Det folk inte hade fick de skriva upp, och storlek på kläder.

 

Och allas föräldrar måste säga ja till båda utflykterna. Det vore bra om alla hade skriftliga

intyg till lördagen. Marko sa att föräldrar som hade frågor gärna fick ringa honom.

 

Kapitel 10.

 

Övningsutflykten gick så smidigt att arrangörerna nästan blev häpna.

 

Morgonen för utflykten var grå. Agnes vaknade av att väckarklockan summade och Aino kom

in i rummet med en kopp te, redan påklädd i joggingbyxorna med tights under. Agnes och

Aino hade alltid tunna överdragsbyxor, en tunn extra tröja och sockor i ryggsäckarna men bra

vinterkläder för övrigt. Sara hade glatt lånat ett par lite klumpigare blå och orange täckbyxor

och jacka, men det var hennes smak...

 

Agnes väcktes tacksamt ur en dröm om att hon gräddade tjocka pannkakor på ett stormkök i

snöstorm – Aino och Agnes hade planerat utifrån värsta möjliga scenario igår för att börja i

den mest praktiska änden. En blick mot fönstret visade att det var perfekt väder – grått med

lite snöflingor.

 

Agnes tittade på klockan och satt på sängkanten på en sekund. Kvart över sex! Halv sju skulle

Olivia, Vilma och Joel komma förbi och hämta dem för att de skulle göra frukost åt resten i

kyrkan! Markus sov på en soffa där i natt och resten kom i en minibuss Paul hade lånat inne i

Kiruna och skulle köra. Ingen annan med körkort hittade på vägarna bortom byn alls. Ingen

trodde väl heller på allvar att de skulle bli stående i snöstorm. Men Joels fråga, om alla ägde

ens ett par långkalsonger och jeans som inte slutade på halva smalbenen och det blåste in i

samt kunde tända en eld för att värma sig, klargjorde läget. De måste faktiskt förutsätta att

bussen stannade i snöstorm.

 

Aino sa att Älefors hade lite problem med sin värmepanna och hade haft fjorton grader

inomhus i morse, så Susanne hade ringt Agnes mormor och skickat över ungarna för att få

pannkaka och valfri varm dryck hos Agnes innan de gick. Olivia, Vilma och Joel var redan

här och maten var klar. För övrigt var det minus tolv grader så här tidigt och nästan vindstilla,

perfekt.

 

Efter den inledningen var det ingen som gnällde på att traska i en decimeter nysnö till kyrkan

och jobba. Det hade dessutom slutat snöa. Frukost med ägg, choklad, kaffe, te, gröt och

smörgås fick de som kom i bussen med Paul att piggna till och röja undan disk och packa in i

bussarna snabbt också. Efter en halvtimme på mörka vägar, med gråvädret som en vägg

utanför rutorna, stannade de på en vändplan inne i skogen. Här var det ännu mörkare.

 

Joel och Isse plockade ur bilarna. EES tittade sig omkring.

 

- Var är vi, undrade Ebba eller Sara som lät väldigt lika.

- Tre kilometer från byn, sa Paul, och drog på sig en ”rånarluva” innan han drog upp huvan

på sin överdragsjacka.

- Va, sa Ebba eller Sara.

- Ja, det finns något som heter att åka ett par mil rakt fram och sen tillbaka, vi tänker inte ta

livet av er, sa Andreas så där omtänksamt vänligt att Agnes ibland tänkte att han var lite

stillsam storebror till alla som behövde en.

 

Själv hade hon inte hittat ett sätt att vara mot honom som kändes naturligt på grund av det.

Men det var skönt att ha en sådan kille i gruppen. Andreas fortsatte.

 

- Händer något allvarligt går någon av de som hittar hem efter hjälp. Det är faktiskt inte full

snöstorm så de också riskerar att gå vilse! Men - och det gäller alla här - om man funderar

på något så gå inte tyst och gör det utan fråga någon det känns okay att fråga. Vill någon prata lite eller inte fattar något och vill ha en förklaring så säg till. Jag gillar det här mörkret för nu kan jag som är blyg ändå säga till tjejerna här att jag faktiskt har fler systrar än Paul. Jag

förväntar mig folkvett här för miljön kräver det men min två år yngre syster - jag får säga

det här - var fruktansvärt jobbig första året hon hade mens innan hon fattade att hon fick

lära sig hantera det för hon skulle ha det så i kanske fyrtio år. Jag pratar gärna om hur hon

kan lösa saker på ett bra sätt men jag tar inte ilskeutbrott hur som helst...Jag kollade om

det är okay att slänga bindor och tamponger på dasset och det är det. Och om någon vill vara

ifred en stund av vilket skäl som helst så säg det. Vem som helst kan ha drabbats av att

farmor eller katten dog för ett par dagar sedan men försök prata om det en stund så ni kan

vara med sedan för alla aktiviteter är viktiga inför en resa med fyra övernattningar både ute

och inne. Och jag hittar inte här och har inte varit i stugan så lita inte på mig den här

helgen!

 

- Utom att du väl skulle hålla dig lugn om det så kom en galen björn rusande och bara titta

om det fanns några bra träd att klättra upp i, sa Emelie.

- Sara, ett par kilometer är inte långt, du löptränar en mil ett par gånger i veckan på

elljusspåret hemma. Enda skillnaden är att där vet du var rötterna finns, du är inte hälften

så trött som jag när vi kommer fram. Det längsta jag går utom på släta vägar är från

bussen till kyrkan. Om någon av oss snubblar nu så är det inte du.

 

Alla teg en stund. Agnes var tacksam att det var mörkt eftersom hon kände sig dum men hade

gärna sett de andras miner. Vilken inledning på utflykten! Joel bredvid henne mumlade något

om att det var skönt att någon äldre kille fattade det här att hålla ihop en grupp. Ainos hm visste Agnes betydde ungefär samma sak.

 

Paul delade ut små, starka ficklampor. Han hade, och det var inte för att han såg dem som

dagisbarn, satt namnlappar på dem. De fick de dyra små lamporna och fick hålla ordning på

dem inför följande utflykter, dyra för att det dels gick att ha gult ljus och dels rött. Det var en

sort som användes vid äventyr där man kunde hamna i nödlägen – och vad som var nödläge

 

var ju olika från person till person. Att komma fel i skogen eller på ett fjäll och tappa

riktningen var nödläge i den här gruppen. Den som gjorde det skulle stå still och vänta tills den hörde röster och såg ljus, snabbt eftersom den här gruppen skulle hålla ihop. Då var det rött ljus som gällde. Och om de tittade i skogen åt det håll han lyste nu, såg de neonoranga

band i ett par träd. De skulle följa den färgen så kom de till stuga.

 

- Sen har killarna som var här i söndags säkert hittat på lite andra sätt så vi ska kunna känna

oss trygga och helst ska ingen gå bort sig, men det är lätt hänt i mörker och jag flyttade in

till Kiruna mycket för att jag själv faktiskt är mörkrädd, sa Paul.

- Och tack Andreas. Nu går vi. Isse, Joel, Aino, Agnes, Andreas, ni tre tjejer i valfri

ordning, Olivia, Vilma, jag. Och snälla Olivia, jag är storebror och ansvarig för en del nu!

Just för att jag vet att det finns varg och björn så här långt i norr vill jag gå sist så vi inte

tappar någon eftersläntrare! Och det har inte synts till en varg inom flera mil här och varken

björn eller varg anfaller människor i första taget men mina äventyr när jag mönstrade för

att göra lumpen förra året och vi faktiskt såg en ensam varg och Isses och Joels vargjakt

för ett par år sedan får ni höra om när vi grillar korv till lunch vid stugan. Nu går vi!

 

Kapitel 11.

 

Promenaden i krokar mellan träden tog trekvart. Isse hade sin lampa tänd och svepte från sida

till sida och resten följde helt enkelt den som gick före. De som gick bäst i snö och på ojämn

mark gick ju först och trampade till sista veckans snö till en bekväm väg. Det var totalt mörkt

under och mellan barrträden.

 

Hur gamla var de här tallarna, undrade någon. Några måste vara ett par meter i diameter.

Faktanörden Paul sa att de kunde bli mer än 5000 år gamla och hur mycket de växte berodde

på var de växte, men det här var ett område med urskog som inte hade drabbats av avverkning

än och ja, de var gamla. Kanske femhundra, kanske 2000.

 

- Hysch, sa Isse.

- Titta där till vänster. Stå still.

 

Mellan glesnande träd syntes ett mindre mörkt område, och molntäcket hade spruckit lite.

Månen tittade fram. Och mitt i ljuset syntes – en enorm älg! Isse andades ut något som lät som

”för helvete” i närmast chockat tonfall.

 

- Vad är det där, viskade någon av ESS.

- En älg, ungefär lika stor som de största hästarna, viskade nästa, alltså Ebba som var

hästintresserad.

- Precis, sa Isse lågt.

- Jag pratat tyst nu och ni andra tiger. Det där är Gammelfarfar som min pappa och farfar

och så vidare som är jägare har sett då och då…Tolvtaggare, han har ett ärr rakt över

ryggen efter ett slagsmål med – och jag lovar att ni inte hade varit intressanta som byte –

en björn för tolv år sedan och då var han inte ung. Älgtjurarna brukar inte bli mer än tio år

ungefär men så där stor är en som är minst låt säga femton. Ungefär tre meter lång och två

meter hög. Nu är jag nöjd med utflykten…

 

En uggla hoade, något knakade, älgen gled iväg. Isse fortsatte och de kom ut i en glänta. Molnen täckte himlen igen. Ebba, alltså hon hade inte orangeblåa kläder men däremot glasögon och rosafärgad lugg, sa att det var otroligt så olika man såg ljus. Fast det var helt grått av moln och inget dagsljus såg hon väldigt bra. Och vilken älg! Den ville man inte komma i vägen för.

 

Andreas skrattade och sa att de borde ha gjort sig av med alla felaktiga meningar om vad som

kunde vara farligt och inte efter den här helgen. Vargar var farliga i flock och gamla, skadade

och hungriga kunde både vargar och björnar anfalla människor, men det var sällsynt. Vargar

kunde inte krossa människor genom att springa på dem som älgar och hästar.

 

Emelie sa att det lät inte särskilt tröstande för hon var rädd för vargar som en del är för

spindlar ändå. Men var var stugan? Det enda hus hon såg var den där lutande saken till höger

och det var väl dasset? Även om det skulle vara en jaktstuga med ett par kvadratmeter

golvyta, åtta britsar kring väggarna, tältsängar hopvikta under och så en vedkamin och ett

gasolkök med två plattor och bara hyllor där man kunde ställa mat och tallrikar så kunde det

inte vara stugan – i så fall var det som i Harry Potter att man kunde öka och minska och flytta

saker efter behov.

 

Paul sa att han hade inte varit här på några år, men den borde ligga rakt fram. Han lyste och

det glimmade till i ett fönster. Hur såg programmet ut för dagen? Joel sa att de skulle ställa

ifrån sig allas ryggsäckar och bagarna med mat i stugan och han skulle tända kaminen som

var laddad med ved redan. De som följde med honom fick även lära sig tända gasolspisen och

tina och koka upp vatten, och hälla vattnet över en blandning av mjöl, salt, mjölkpulver och

bakpulver. Isse och Joel hade tagit in ren snö i söndags men den var kanske frusen nu, de

skulle göra te och kaffe och blåbärssoppa också. Eftersom packa rätt i vildmarkssammanhang

var att minska omfång och vikt bar de inte med sig korvbröd och vanlig mjölk utan skulle

göra glödbullar, alltså göra en lagom tjock deg för att göra bullar att platta till och grädda vid

brasan samtidigt som de gräddade korv.

 

Nästa grupp skulle gå med Isse och ta bort granriset från ringen av stenar till vänster som var

grillplats, där hade de eldat en brasa halvfärdig för grillning i söndags eftersom de flesta som

grillar korv inte har tålamod att vänta tills det blir en bra glödbädd. Folk som inte var vana vid

att tända brasor fick göra det med en sådan där avlång braständare, som man inte kunde bränna sig på i första taget. Gravljusen i en lykta vid husets dörr och i en lykta vid dassets dörr skulle också tändas. Torr ved fanns under ett tak bakom huset men nu fick de lyxen att ha en halvfärdig glödbädd.

 

Några frågor? Ja, vilka skulle ingå i vilken grupp? Det fick de välja själva. De som inte tände

en brasa nu fick tända gasspisen nu och tvärtom. Frusna borde välja brasan nu för stugan var

inte uppvärmd och kändes nog råare än kylan utomhus. De fick leta efter smala pinnar att

sätta korven på också.

 

EES och Andreas ställde in sina ryggsäckar och Andreas den bag med mat han bar, och gick

med Isse ut. Resten delade som vanligt upp jobbet inomhus utan att tänka på det. Efter en och

en halv timme var lunchen klar. Klockan var inte mer än halv ett men alla åt som vargar fast

frukosten hade varit rejäl, och fick höra hur Paul och några andra killar som mönstrade inför

att göra lumpen förra året faktiskt hade sett en varg. Om de nu kom så långt som till att göra

lumpen, alla gjorde det inte numera ju. Det var i Boden, inte så här långt norrut men i alla fall

Norrland. De som mönstrar kommer ju till en militäranläggning, skriver in sig och så vidare.

Men det sker en eftermiddag. Dagen efter ska de träffa en läkare för en undersökning om vad

de kan klara, tala om vad de vill göra och så vidare, men den kvällen vill rätt många passa på

att festa – det vill säga supa. Paul hade haft körkort i några veckor och var chaufför åt fyra

andra. Barnvakt ungefär åt tre. De var rätt fulla och lyckliga efter att ha fått komma ut och

festa, och försökt sjunga karaoke med betoning på försökt. Hade de varit nyktra hade två hört

att de inte borde ha försökt…Men hur som helst stod det en varg på vägen på väg tillbaka…

Och bilen krånglade lite så det tog en kvart att byta tändstift och något annat. De berusade hade inte sett en varg förut och nyktrade till fort, det går ju många rykten om att vargen är farlig för människor och har dödat småbarn. Ingendera stämmer alls eller nästan inte i alla fall men killarna som hade haft en trevlig kväll kvicknade till istället för att Paul och den andra nyktra ledde dem till rätt sal och puttade omkull dem på sängarna så de fick vakna med bakfylla utan minnen av kvällen.

 

Isse fortsatte med sin och Joels jakt på en skadad varg i somras. Det var inte heller särskilt

dramatiskt, vargen hade försökt ge sig på renar men var skadad och stack när de som vaktade

renarna hojtade lite. Den behövde avlivas för att inte bli liggande och lida snart bara. Men att

spåra en varg mitt i natten, även om det var ljust som på dagen den årstiden, var också ett

äventyr. En järv var också intresserad av vargen, eftersom järven är rätt klumpig som jägare

och ofta äter as eller tar fåglar eller mindre djur. Ett skadat djur betyder snart mat. Det går

mycket rykten om järven, men det går inte bevisa att den har anfallit människor. Men den

hade säkert ungar som behövde mat och en skadad varg följde den också en bit ifrån jägarna.

Efter tolv timmars jakt sköt Isse vargen och de lämnade den åt järven. Någon åt upp vargen,

varför inte järven? Då kanske en renkalv fick klara sig istället.

 

Paul sa att de som var klara kunde hämta mer ved bakom huset innan de hamnade i matkoma.

Nu skulle de gå igenom en överlevnadslåda – kniv, liten radio, tändstickor och en del annat.

Det var inget annat än krisutrustning ifall ett strömavbrott, eller för all del krig, gjorde att man

måste kunna klara sig utan ström och andra bekvämligheter i några dagar.

 

Efter kvällsmaten somnade alla tidigt. Några behövde ut till dasset på natten, Agnes var en av

dem, och då var det månsken! Hon drog på sig joggingbyxorna och jackan och gick ut

samtidigt som Sara och Paul. Det var månsken och ljust som på dagen, bortsett från att himlen

var kolsvart utom månen. Sara smet in först. Agnes beundrade isblommorna på husets lilla

fönster på sidan. Hela ytan täcktes av en blomma med mindre omkring.

 

- Naturen är fantastisk, sa Paul.

- Det är det som gör att man står ut här uppe.

 

Sara kom ut. Hon hade också sett isblomman. Och de glesa snöflingorna som föll nu la sig i

olika former på hennes vante och smälte som – snö…Hur kom det sig egentligen att alla

flingor var olika? Agnes sa att det var en av de saker som nog aldrig skulle kunna bevisas,

men som bara var så obarmhärtigt vacker att människan fick acceptera det. Hon berättade om

dagen på myren när de plockade hjortron. Hur bären fick samma effekt som ett hav färgat av

sol och alger.

 

- Tretti grader plus eller femton-tjugi minus men vi vet inte varför allting ser ut som det gör,

sa Paul bakom dem och Agnes gick in på dasset.

 

Dagen efter började klockan sex för Aino och Agnes, som i stort sett aldrig sov längre. Båda

vaknade strax innan klockan ringde eller så dags, och i natt hade inte Agnes jagats av några

drömmar heller. De tände i kaminen, blandade en påse pannkaksmix med vatten och gräddade

pannkakor och stekte bacon medan resten vaknade och packade ihop. De skulle låsa stugan

och vara ihoppackade innan frukost. Så skulle de öva sig på att planera hur en bra brasa ska

göras dels om man vill göra ett bål och dels om man måste övernatta utomhus och vill ha en

brasa som inte slocknar men håller värmen nästan hela natten. Lunchen blev rester, köksvana

Emelie och Ebba skar överblivna glödbullar och korvar i bitar så de gick att trä på spett och

värma över eld. Så gick de hem en bekväm väg fem kilometer under en stjärnklar himmel och

kom ut i skogen bakom kyrkan – minibussarna skulle hämtas av killarna på kvällen genom att

de åkte ut till vändplatsen i en personbil och körde hem varsitt fordon. Det kändes konstigt att

det bara var igår morse de for.

 

Susanne var i kyrkan för att ha vävstuga, och hade fika klart åt dem. Hon behövde inte fråga

om det hade gått bra – allihop stank rök men hade helt klart haft roligt. Isse och Joel tackade

allihop för en bra helg och påminde om att nu var det bara ett par veckor kvar till det riktiga

äventyret…

 

12.

 

Över kaffe, te och hjortronpaj utvärderades helgen. Gruppen fick ett eget bord och självklart

frågade föräldrar hur helgen hade varit. Bra, sa allihop. Ingenting som hade kunnat göras

bättre? Nej.

 

- Okay, vad var bäst då, undrade någon pappa.

- Gammelfarfar, sa Isse och log från öra till öra.

- Va, sa Susanne.

- En älgtjur som är bortåt tjugi år gammal, två meter hög och lika stor som de största

hästarna, sa Sara torrt.

- Isse och Paul gjorde vad de kunde för att skrämma oss från att ens tänka på något annat än

att överleva med berättelser om vargar och när Isse och Joel hade jagat en varg som var

skadad och sköt den lämnade de den till en järv för någon skulle äta upp vargen i naturen ju

och då kunde en renkalv få överleva. Men sedan stod en jättestor älg som Isse har hört talat

om bara utanför stugan!

- Var var ni, undrade Susanne.

- Vid en jaktstuga bara tre kilometer härifrån men vi hade kunnat vara på månen lika gärna,

sa Emelie.

- Men det var det som var bra. Alltså att det inte var farligt långt och några hittade men vi

blev en grupp för vi måste jobba ihop. Och jag hade velat ha en kamera när Paul och Isse

tappade hakan när Vilma, som liksom bara har varit med och blyg och minst jämt och

även om hon har hängt med de hon har hållit ihop med sen ettan så har hon…ja, nu blir

jag lite elak som det känns men är inte du Paul lika blyg och dålig på allt som har med att

vara tonåring att göra?

- Jo, sa Paul.

- Och jag hade inte sagt ett ord i helgen om jag inte hade haft en berättelse om en varg. Då

hade jag hängt med och bara kört bussen och gett er ficklamporna. Vad sa du, mamma?

- Mer kaffe?

- Gärna. Vad säger du om Emelies tes om det här med att ta för sig i grupp och att jag och

Vilma är lika usla på att vara tonåringar?

- Håller med fullkomligt och ni brås på mig för jag var likadan och har fortfarande

flickkläder eller storlek 36, sa Susanne och fyllde koppen.

- Mer kaffe, någon mer?

- Hm, sa Emelie.

- Va, sa Sara och tog mera paj.

- Nej, min bror, sa Emelie.

- Det där med föräldrar. Den här helgen var fantastisk just för att alla blev en grupp, som

jag kände. Inte så alla pratade lika mycket med alla men alla tog fram någon sida jag inte

hade haft en aning om fanns och Vilma har jag sett som en bybo som är så begränsad i

min lite större verklighet som en blyg unge som läser mycket och kanske lever i andra

världar så lätt blir…Det finns alltid ett par sådana i varje klass och med tur är de inte utanför

med de är inte med…Och så tog hon ledningen och frågade om jag och Sara och hon

skulle göra en brasa som brinner i många timmar – jag antar att vi ska övernatta utomhus

när vi fick lära oss det – och om Joel kunde hämta fem lite längre klabbar till den. Det är

klart att jag har fattat att den som bor så här blir mer praktisk många gånger och smink

känns inte så viktigt när man tittar ut genom fönstret fem på morgonen och ser att man

måste klara två kilometer isgata för att komma till bussen i halv storm eller snö…Men

ändå…Och min bror skulle ha behövt det här, tänkte jag när vi gick hem, för barn gör som

föräldrarna gör och han har börjat dricka på helgerna och jag är inte ens hemma då för i

veckorna går det bra men sen blir det bara fylla…Han skulle behöva en sån här sak och så

tänkte jag på hur familjer är och kom på att Paul nog bara har funnits där som snygg och

smart kille men ingen i gruppen vet vad han tänker oftast…

- Om jag förstår saken rätt så lånade ni jaktlagets stuga med två gasplattor men ingen el och

bara ett dragigt dass och gick från vändplan, sa Irma, kvinnan som ägde affären.

- Vet inte om det är jaktlagets, sa Ebba.

- Men det drog på dasset så bara det gjorde att jag fattade att mormor hade det så verkligen

när hon var barn. Jag har tagit det som sagor mera att folk inte hade toa inomhus.

- Ja, alla fick nog helt nya perspektiv på tillvaron, sa Marcus.

- Va, sa Sara.

- Vi såg saker från nya håll allihop, sa Marcus.

- Och dessutom samma håll ofta. Att hålla ihop ute in skogen där bara tre personer säkert

visste åt vilket håll vi skulle gå för att komma hem – Olivia har för dåligt lokalsinne i

mörker så hon fattade vart vi skulle men åtog sig inte att hålla ordning på småvägarna till

vändplan eller hitta hem ifall det behövdes. Att ta itu med det man är bra på. Vilma är

praktisk – det visste ni innan för hon gick in i köket med Joel naturligt och de är vänner på

ett sätt som inte Joel har varit vän med en tjej och tvärtom, tror jag. Ja, jag och Andreas är

inga tjejtjusare men det är inte många som har fattat att snygga, smarta Paul är lika blyg

som Vilma och nog känner sig konstig bland sina jämnåriga. Paul och jag har jobbat bra

ihop med ungdomsgruppen jämt för det för jag har växt upp med att vara i en kyrka och

råkar gilla den miljön men det är inte lätt att vara öppen pingstvän i en högskoleklass…Så

ja, jag tror alla kände att vi blev en grupp och fattade…betydligt mer av livet än

förut…Men vad tyckte ni var mest spännande, om vi slutar vara så filosofiska? Isse vet vi

vad han tyckte, men vad tyckte ni andra?

 

13.

 

Första söndagen på novemberlovet samlades gruppen mellan sju och halv åtta i kyrkan. Den

här gången sov Markus och Andreas på hörnsoffan i kyrkosalen och gjorde frukost. När

Olivia, Joel, Vilma, Agnes och Aino kom strax efter sju luktade det kaffe och bacon. Andreas

ställde ut bagar med mat och utrustning. Olivia var fortfarande mycket nyfiken på vad Paul

menade i torsdags med att minibussarna skulle komma mellan halv åtta och åtta med Ailú som en chaufför, när de båda vanliga chaufförerna var här. Paul var bara lika morgontrött som Vilma. Han sätta sig på ett förarsäte innan tio på morgonen på en sådan här resa? Vilma halvsov och huttrade och orkade inte bry sig. Paul vägrade ju tala om hur “saken var löst” avgörande för att reta Olivia…Det viktiga var att de fick loss båda minibussarna igen och för hela veckan, även om de fick ta den ena klockan sex i Kiruna i morse och den andra tidigast då i samhället närmast. Vilmas fasa var att bli stående med en buss i snöstorm utan täckning på mobiltelefoner ens…

 

När de hade tagit bacon och ägg, smörgås och valfri dryck och satt sig kom bussarna

inrullande. Fast Marko kokade havregrynsgröt åt sig och en grötälskare till förstås. Alla gick förstås ut. Ailú klev ur en buss, EES ur samma. Ur den andra bussen klev en för de flesta okänd karl. Ebba gav till ett jubeltjut och slängde sig om halsen på honom. Det var hennes pappa som skulle flytta tillbaka hit nästa helg efter fem år i Göteborg! Han ska med till första anhalten, berättade han, han ska bo i samhället och jobba med vinterturism på olika ställen. Han ska först nu köra till Nikkaloukta, som ju ligger på samma sida om Kiruna och icke fågelvägen 10 mil bort. Ebbas pappa är alltså knuten till sitt gamla jobb som tekniker för något avancerat så han ska jobba i Nikkaloukta och följa med tillbaka om de åker den vägen, eller kanske lifta en bit så han kan följa med dem tillbaka. Det där som kallas kollektivtrafik här uppe är väldigt annorlunda mot större städer. Härifrån till Nikkaloukta går det inga bussar eller tåg alls ju, som Nisses chef i Göteborg sa när han var lycklig över att kunna placera om en norrlänning till trakten kring Kiruna. 

 

• Att få iväg någon som tycker att det är väldigt långt mellan bussar eller spårvagnar när det är tretti minuter funkar inte däruppe i Antarktis”, som chefen sa när de fick chansen att serva vad-det-nu-var för typ av tekniska anläggningar för vinterturism.

• Du sa att du har körkort för scooter och är van vid friluftsliv, vill du ha jobbet?

 

Nisse hade funderat på att flytta tillbaka till sina barn och sa ja. Nu ska han jobba en vecka

inledningsvis i Nikkaloukta och naturreservaten omkring. 

 

De åt och åkte. Paul kom när de var nästan klara. Vilma åt snabbt och somnade igen på en

soffa så han skakade liv i henne och ledde ut henne. Söndagar är till för att sovas bort till

lunch, när de nu måste pressa sig upp senast sex vardagar och den inre klockan säger att nio är

lagom. Var de sover spelar ingen roll, har familj och vänner lärt sig. Paul tänkte också sova i

bussen igen.

 

De första fem milen gick det bra. Sen stod en rysk lastbil tvärs över vägen. De har ofta

sommardäck. Den här bilen var i alla fall rätt liten och stod rakt över vägen utan att någon del

hade hamnat i diket. Chauffören tog tacksamt emot hjälp att få bilen år rätt håll genom att de

hakade i bogserlinorna i minibussarna i bilen och drog den rätt, och väntade tills den hade kommit iväg den halva kilometer ungefär som de såg den. De fick en stor ask choklad

som tack för hjälpen.

 

Ett mil senare var det så halt att Nisse snurrade ett varv med den första bussen på en

isfläck. Den var omöjlig att se när det var lite nysnö och lätt yrsnö och han följde bara med och styrde när han gled. Det var nog en lokal skur för himlen var klar bortom ett moln rakt över dem, men det var risk för just lokala snöväder. De stannade, tog fram termosarna med te och chokladasken och en karta, utom Paul och Vilma som oberört sov längst bak i bussen som snurrat. 

 

Det blev först en gissningslek om vilka chokladbitar som innehöll vad. De såg ut ungefär som Alladins choklad ju men texten under bitarna på insidan av locket var på ryska. Hälften blev fel men de flesta hade ingen bacillskräck så den som bet i en med helt fel smak gav bort den. Andreas satte i sig alla med likör de hittade och blev snällt pikad för att han bröt mot sin normala motvilja mot alkohol och trots allt var Pingstvän och idrottsman. Han sa att sju likörpraliner ett par gånger per år var nog ingen fara när han inte gillar öl, vin eller sprit och därutöver inte fattar nyttan med cider med alkohol när den utan alkohol är minst lika god. Faran var nog större för allergiattacker här ute i vildmarken när de inte visste vad chokladen innehöll. Nisse tog fram kartan.

 

Milen framför dem var en mindre väg än de tidigare och sandas sällan. Var är de och var ska de? Ailú pekade på en stig och sa att den är säkrare om vana skogschaufförer kör. Men klarade de av en mil krokar? Risken att möta någon där var minimal en söndag. Men det var som den sista biten in till vändplatsen där de ställde minibussarna sist.

 

Ett par personer med anlag för sjösjuka suckade. Men skulle de komma fram utan risken att

vägen var totalt blockerad av större bilar var det väl bäst. Alla skrattade när Ailú tog fram en

förpackning åksjuketabletter…

 

En stund senare talade en skylt om att det var en halvmil till Nikkaloukta, men bilar fick inte

komma närmare än en kilometer mellan 11.00 och 13.00. Bussarna rullade in på en sidoväg

och hamnade på kortsidan av byns idrottshall. De drog på sig ytterkläder, inte överdragsbyxor

för vildmarksliv men bra kläder, och trotsade 9den lätta motvinden och minusgrader runt

hörnet. Bara Isse drog på sig sina överdragsbyxor och

en mössa med öronlappar som var “så ful att den är rätt häftig” enligt ett par tjejer. Isse sa att

hans syster är bra på att sticka så den sameblå mössan blev bra i formen, men brodera är värre

så renarna på blev lite sneda och vindögda, ja.

 

- Det är tanken som räknas och klär du dig så där varmt ska du göra något som kräver mössa,

höll Sara med om.

- Och nu är du verkligen Isse, i skolan smyger du nästan längst väggarna för du är så diskret

att du kunde bli nertrampad - aha, det är för det du har den där lysande rödsvarta skjortan! Du

är inte så där som en del som är så osociala att du inte vill synas eller ha uppmärksamhet

menar jag, du tänker bara klara av skolan så du kan sticka ut i ödemarken som ni kallar mina

hemtrakter och jobba med det jag vill som du sa...Men du är inte färglös och skulle aldrig dra

på dig orange eller så så du hindrar folk från att trampa ner dig med den skjortan! Helst skulle

du ha samedräkt nu, en sån där i mörkblått tyg och röda och vita och gröna garneringen...

- Exakt, sa Isse.

- Vänta nu, sa Ebba.

- Du är bra på matte men tänker plugga det du måste för att klara av att jobba med turism på

distans - är det din familj Joel tänker bli ekonom för fast han inte vill bo i ödemarken för

jämnan utan - jaha du, Joel tänker du leka diskjockey idag?

- Om jag har tur så det blir en som jobbar i Kiruna och på andra sidan finska gränsen som

hobby som de fick hit - syssling på mammas sida till mig och på pappans sida till Isse - så ja,

sa Joel. 

- Och ja, jag tänker bli ekonom för jag läser inte så bra men siffror och musik kan jag. Isse

blir perfekt till att köra turister med familjens hundar och renar så han har inte tid med

bokföring. Han får skjutsa mig och jag hänger med på en vargjakt ibland som avkoppling. 

 

Så hade de utsikt över det välkända samhället som är känt för Nikkalouktasoppa och centrum

för mycket av turismen kring bland annat Sveriges högsta fjäll Kebnekaise. Där hade några

släktingar till Aino, Agnes, Isse och Ailú ett par restuaranger och skötte en del turism. Ändå

bestod det bara av en klunga hus. Två av de som firade Agnes mormors födelsedag och en

kvinna som gav Agnes en klump i halsen för att hon var så lik Kettu kom. Alla blev

presenterade och alla utom Isse backade när ett hundspann hundar utan förare kom farande.

Isse blev bokstavligt talat omkullsprungen. Han rullade runt med hundarna på marken när de

hälsade genom att slicka honom. Så föste han undan dem, reste sig och sa sitt. De gjorde det

utan protester. Han rätade upp den enkla släden med en stor orange prick som hängde efter

hundarna. Vilka, 150 till 200 kilo, ville åka tävlingen som började där nere på sluttningen? Som de såg fanns det bälten på släden efter hundarna…

 

EES var de enda, utom Agnes men de andra tre var lagom tunga ihop, som inte hade åkt efter slädhundar. Aino sa att det är inget för farträdda men lika häftigt som att åka motorcykel, och hon önskade att hon kunde köra själv. Isse sa att det är en fråga om prioriteringar. Hon tar sig inte tid att leva vildmarksliv så hon lär sig. EES övertalade varandra att våga prova och kröp ner under fällarna och Isse ställde sig på förarens plats bakom och satte igång hundarna. De andra gick över vägen för att se starten bättre. Nog flera hundra personer hade samlats. Med visslingar, tjut och ett böljande av svart-vit-grå ryggar försvann slädarna någon kilometer bort kför att vända. Hejaropen lät som vid vilken sportfinal som helst. Isse pressade sig förbi trean och tvåan med knapp marginal och fick en fin silver- eller fusksilver kanske - pokal. Han stannade med hundarna när resten gick till idrottshallen för att inspektera den och äta soppa. Vad som än skedde där var han inte intresserad - och definitivt inte om de tänkte ha disco för alla inom tio mils omkrets som gillar det. Klockan må vara lunch men det kan han äta varje dag. 

 

Emelie stannade upp, funderade lite och sa att hon hoppades att inte det här äventyret hindrade honom från att umgås med hundar och renar en vecka. Han försvann ju från byn alla lov. Isse sa att han hade planerat för det. Han hade läst in en vecka för att kunna följa med sin pappa och några renägare till ut i den riktiga ödemarken en vecka efter det här lovet och arbeta med renarna. Han är ju som någon sa inte osocial och har sett fram emot den här veckan, fast han inte gillar disco till exempel.

 

I idrottshallen höll några ungdomar på att plocka undan efter någon form av övernattning och

tävlingar igår, och förberedde för barndisco klockan tre till sex. Sju började det för

ungdomarna. De skulle få äta i ett rum intill medan golvet städades innan de provade det, om

de ville. 

 

- Inte för egen del, jag är lika usel på att vara typisk tonåring som Paul, men det kan vara roligt att se hur jag förväntas bete mig om några vill testa ljudet och golvet, sa Vilma.

- Jag går på taco- och brädspelskvällen i ungdomslokalen sen.

 

Agnes var inte annorlunda klädd än vanligt. Hon hade de grå termotightsen, den av två

mönstrade tunikor som gick i rött-rostrött-grönt och hade blad som mönster, och lite grova

vinterkängor. Hon tittade glatt på lokalen. EES gillade disco men hade inte varit på ett större,

men i USA var hon ute på riktiga discon. Den här lokalen var stor nog för ett bra disco.

Joel däremot hade bytt skepnad från Joel som tar rollen som kökschef i bekväma jeans

och en urblekt collegetröja mot rollen som en rätt tuff ung kille. Han hade snyggt snäva, slitna

jeans och en skjorta i blekt grönt som framhävde hans rätt breda och korta kropp. Han var

snyggt muskulös. Han undrade om de måste städa golvet, och fick de dit Sammy som

diskjockey? Det fick de, han kom om kanske en halvtimme.

 

Efter soppan med köttfärs, vitkål, lök och senap samt tunnbröd gick de tillbaka till hallen. En

typisk mörk same, lik Isse men normallång, höll på med tekniken på scenen. Joel gick upp,

fick en kram och en snabb genomgång. Han satte igång Boney M:s Daddy cool, hoppade

ner och började snurra runt. Agnes räckte Aino sin jacka och slängde sig in på dansgolvet när

musiken gick igång. EES räckte sina jackor till någon som stod still och gick in. Resten blev stående. Paul och Vilma tittade oförstående på varandra, otonåriga tonåringar som de var i många sammanhang. EES dansade disco normalt, men Vilma blev i alla fall sjösjuk av ett par snurrande discolampor i taket och deras ”skuttande”. Men Joel och Agnes...

 

- Så det är så där våra välanpassade nykomlingar som bara hamnade i ungdomsgruppen är

inuti, sa Olivia. 

- Herregud, de härmar John Travolta och Olivia Newton-John i Grease...Joel har jag knappt

sett som kille, missförstå mig rätt för han är manlig och jag trodde inte att han var en så där

stillsam svärmorsdröm jämt, och Agnes verkar vara mammas snälla lilla flicka men hon är

inte van att bo i ödemarken så vi har talat om att de ska få vara i Kiruna varannan helg och

bada och roa sig...Men där finns det verkligen hormoner om de vill, sätt på henne Olivia

Newton-Johns skinnställ i Grease och locka håret på henne så såg hon ut så...

- Det verkar jobbigt, sa Vilma.

- Jag är glad att jag inte fattar det där med att vara tonåring, som Paul och som mamma var,

om man ska hålla på så där i blinkande lampor och fjanta med smink och oroa sig för mode...

Jag slutar skolan efter nian och jobbar med mamma så får jag hitta någon trevlig typ som också vill bo i byn och jag kan plugga hantverk på någon folkhögskola sen, studievägledaren och andra får säga vad de vill om att man ”måste” gå på gymnasiet för det måste man inte alls. 

 

Paul och Olivia tittade lättade på varandra. De har inte direkt oroat sig, men hur skulle deras

barnsliga lillasyster klara av att Joel i säckiga jeans och en gammal tröja hemma förvandlades

till en Kille med stort K? När Vilma och Joel passar så bra ihop som vänner? Men det gick

tydligen bra. Joel och Vilma möttes på ett mentalt plan, som Agnes sa när Olivia frågade

henne. Agnes begrep det inte riktigt heller helt.

 

- Men att eran minsting är yngst i familjen och barnslig som tjej utesluter inte en annan

form av vett, det har jag upptäckt för länge sedan. Att rycka henne från byn och få henne att inte börja jobba ihop med eran mamma efter nian är lika lätt som att få Isse att gå gymnasiet för renskötsel kräver inte att någon går gymnasiet i Kiruna. Se inte den barnsligheten som ett handikapp för en tonåring bara för att du är en väldigt genomsnittlig tjej, Olivia. De två kommer inte att plugga vidare direkt och de tar sina egna vägar. Hon funkar inte som du och jag. Hon vet vart hon är på väg. Hon hittade på något plan en jämbördig kompis och någon form av lika gammal bror att ha kul ihop med i Joel på vägen bara. Låt det vara så för ni slösar bara bort eran egen energi...

 

Olivia sa det förstås till Paul. När Vilma nu konstaterade att hon inte tänker bry sig om

discokulor och mode fast Joel dansade så där med Agnes slappnade Paul och Olivia av. Okay. De vet inte var deras lillasyster är på väg. Men Vilma själv vet det och det är ju det viktiga. 

 

14.

 

Resten av dagen gick fort och blev trevlig. Isse syntes inte till. Joel och släktingen turades om att vara diskjockey på barndiscot med Agnes som nyfiken medhjälpare. På kvällen fylldes hela lokalen med ungdomar och EES hade roligt. Joel och Agnes dansade, och dansade, och... Emelie fick med sig en sexpack halvlitersflaskor med cola och en likadan förpackning med vatten. EES tog en cola var och drack vatten från en gratis behållare. De andra dröp av svett och behövde resten. När dansen var slut tolv gick de till den lokal som var ungdomsgård bland annat och åt upp allt som fanns kvar av tacobuffen på tio minuter. Joel och Agnes fick order att duscha och byta om så allt de hade på sig kunde tvättas och torkas med övrig tvätt i tvättstugan nu i natt. De hade så lite kläder med sig och de skulle ge av sig ut i ödemarken på allvar innan de kläderna behövdes igen…Alla hade sovmorgon till tio. 

 

Isse kom samtidigt som Joel och Agnes beslagtog gårdens duschar. Han doftade av djur och var överlycklig. Han kördes också in i killduschen, tacksam för att de andra åt upp den maten för han är inte förtjust i taco och det blir ofta tjat om att det är ju så lättlagat och gott…Han hade varit på ett trettioårskalas för en kusin ute i renarnas område en bit härifrån och ätit sig mätt på rökt, torkat och kokat renkött samt kokade klövar. Och så gräddtårta med en sockerkaksbotten, frysta jordgubbar i och blåbär och maränger på eftersom det inte finns en ugn där man kan göra marängbottnar bra där. I det mest “stadsliknande” vinterlägret hade de små, runda, gamla militärkaminer till matlagning och för värme. Inte ens bra bagerskor kan göra maränger på dem…Han gick och la sig. Det gjorde allihop. Andreas och Marko på sängen och tältsängen i det lilla rummet bakom duscharna och bredvid köket och resten på två soffor och madrasser i det stora sällskapsrummet.

 

Aino kom åtta på morgonen i en hundsläde. När hon tassade in genom bakdörren, också djurdoftande och i en lårlång täckjacka som hon hade lånat för att inte behöva tvätta sin egen vardagsjacka innan skolan nästa vecka, gjorde killarna från vilorummet te och duscharna började susa. Den syssling till Agnes som var nattdjur och hade tvättat under natten medan hon jobbade med en hemsida kom med alla rena kläder snyggt hopvikta.

 

• Har inte fattat att uttrycket ”drypa av svett” kan betyda det men Agnes och Joels kläder gick att vrida ur…Titta, jag fick en film av dem…

 

Filmen visade dels några snuttar från discot allmänt, dels den vanliga finalen med fem par och den extra final som de hade i danstävlingen halv elva igår kväll. Finalen med fem par visade flera olika dansstilar, från ett par breakdansare till något som drog mot jitterbugg och så vanlig snygg diskodans och Joels och Agnes imitation av flera filmer med kända dansscener. Breakdansarna och Agnes och Joel fick dansa en låt7 till, men juryn gav upp. De fick dela på förstapriset.

 

Aino skakade på huvudet. Visst kan discodans vara kul, men de där…Då kom båda ut i köket, i grå joggingbyxor och tröjor. Joels hår hade inte träffat på en kam sedan igår morse och var rufsigt. Agnes hade flätat sitt långa hår i två flätor. Aino tittade fundersamt på dem och gav Agnes te. Joel hällde upp kaffet från bryggaren i en termos och tog en mugg.

 

• Jag börjar tro att vi gjorde bort oss lite, sa Agnes.

• Och Aino, jag lånar nog också en annan jacka om vi gissningsvis ska ut till era renar idag i alla fall och du luktar så där, jag tror inte den lukten går ur våra jackor innan måndag när det tar två dagar att få dem torra när vi inte kan tumla...

• Inte om du går in bland Isses tama renar och så, nej, jag rullade runt med hundar och lekte med kalvar igår, sa Aino.

• Det blir en speciell lukt. 

• Inte du, sa Joel.

• Jag gjorde bort mig. Du ser ut som du brukar hemma. Jag borde ha provat kläderna hemma innan vi åkte, de satt som korvskinn men jag vet att jag har växt sedan jag hade dem sist...Jag tycker inte om så där mycket uppmärksamhet…Kari, har du sovit någonting i natt?

• Sova kan man göra i graven, sa nattugglan.

• Hej, nu kommer nog Bosse med ett hundspann också…Alltså mina fyrlingar, det är inte Bosse jag känner igen utan deras sätt att stanna, sa Kari och stack fötterna i ett par låga stövlar vid köksdörren mot baksidan.

• Och ska Bosse stanna här eller ta ut de som fick stanna efter tävlingen, undrade Aino.

• Han tar sin familjs spann som är här efter tävlingen och kör ut bränsle till scootrarna till byarna längre bort, sa Kari och drog en tjock tröja med jultomtar över huvudet och gick ut. 

• Så jag får köra mina ut till vinterlägret ihop med brorsans två från samma kull. Jag går och hälsar på Niillas  och Neilla ordentligt innan jag äter. Jag har inte sett dem på ett par veckor och de äger mig och inte tvärtom så de måste få klaga en kvart… Slothe och Qanik - de två sista orden betyder snö och vi har tvåhundra ord för nysnö, hård snö som renarna kan gå på och så - är lugnare men ledarhundar fick ju de som var mest framåt bli…

 

Sara sa att hon vet inte mycket om jordbruk och bönder. Eller samer. Men de flesta bönder plöjer och så med motordrivna traktorer sedan kanske fyrtio år fast ridskolan hon går på föder upp arbetshästar lite nu för intresset för miljövänligt skogsbruk ökar och tunga maskiner kör sönder skogsstigarna och kräver bredare vägar ofta. Samer av idag visste hon ofta använder scootrar och annat motordrivet. 

 

• Jag visste att Isse gillar dragdjur mera men vi får verkligen hänga med i eran vardag bara! Det här är ett perfekt äventyr! Ingen turism som är planerad för oss!

 

Frukosten blev allt det som fanns i kylen. Isse fick alla att prova renklövar, och även ett par som var inbitna bacon- och äggälskare men skeptiska medgav att de rökta var väldigt goda. Rökt som rökt. Alla medgav att de inte är så tokiga, bitarna är ju tillagade så att det inte är hårt att tugga och liknar kött att tugga på. Och kan man koka grisfötter och fårhuvuden så kan man väl skära klövar i bitar och laga till för att få maten att räcka till om det inte finns affärer i närheten...

 

Men som vanligt försvann pannkakor, gröt som Marko och Sara envist vill ha, smörgås i form av en halv smörgåstårta som lämnades igår efter ett stort kalas, en skål rårivna morötter som blev grönsaker till ägg och bacon och lades på smörgås och som sagt originella inslag som renklövar när den här gruppen gick fram över ett frukostbord, eller brunsch blev det ju. Över citronfromage och grädde till efterrätt för de som ville och orkade diskuterades de närmaste dagarnas planer. Det var klart att de skulle vara ute minst en natt, men de hade talat om olika mål inom fem mil från Nikkaloukta där det fanns en vandringsled med bra vindskydd en halvmil från en parkering. Men nu befann de sig intill Sveriges högsta fjäll Kebnekaise, även om det var litet jämfört med alperna...

 

• Varför är det så litet, det är bara en liten kulle jämfört med Alperna och så, undrade Ebba nu.

• Ja, framför allt är det trubbigt, inte alls lika höga och vassa toppar som i många andra bergskedjor, sa Sara. 

• För att det är gammalt, sa Marko.

• Va, sa Sara.

• Jo, ni vet det här med inlandsisar. Fjällen i Norden skapades för många hundra tusen år sedan, miljoner om jag minns rätt. De har fått minst tre istider, tjocka lager av is helt enkelt, på sig. De svenska bergen är hoptryckta och nerslitna. Alperna är mycket yngre, sa Marko.

• Räktårta till frukost, vilken fest…Var var vi på väg, Ebba, undrade Joel.

• Till att det verkar spännande att tälta eller så här i närheten, sa Ebba.

• Om vi tar några hundspann och åker och hälsar på Isses renar och råkar fastna i en liten storm så vi inte hinner till Ishotellet, kan vi åka dit på sportlovet då för vi får spara pengarna?

• Jadå, om det blir några pengar kvar som ni äter, sa Marko, i ett tonfall som sa att han retas.

 

Han var gruppens absolut sämsta frukostätare och åt gröt varje dag. Sara godtog te och smörgås om det inte var konstiga pålägg. När någon frågade hur hon fick de sista bitarna av kokta och rökta bitar av renklövar att passa till frukost svarade hon att de passar inte. De passar ingenstans. Det var saken. Det var som att provsmaka något i en affär. Då var inget fel.  

 

• Men, ärligt talat, fortsatte Marko, så ska det bli lite blåst och risk för snö i några nätter nu. Jag kommer att frysa men vi får nog det bästa äventyret om vi övertalar Isse och Bosse som körde hit Aino och någon mer med slädarna här att ta med oss rakt ut i vildmarken …Hur många vill ha en övernattning i ett bra vindskydd längs en vandringsled i ett skyddat läge och sedan fortsätta till Ishotellet? Hur många vill riskera att sitta fast i en hydda eller vad lapparna nu bor i i fjällen i skydd av ett fjäll ett par nätter? Inte mitt på en slätt och någon form av stuga, och vi har kortlekarna med oss så vi kan ha turneringar i poker och Finns i sjön som när vi tältar på somrarna. Men ni vet hur kallt det är bara att gå på dass i rätt tät skog och där finns det nog en grop i skydd av ett par sneda granar bara. Ishotellet?

 

Ingen räckte upp handen.

 

• Fjällen och en liten snöstorm?

 

Alla räckte upp händerna. 

 

Halv ett spände chaufförerna bältena på hundslädarna, utan de färgglada rundlarna på nu för de hade bara suttit där för tävlingen så det gick att skilja på ekipagen. Det fanns lampor att tända vid behov men de enkla slädarna var till för att frakta folk och varor till vardags eller turister. Med Isses släde först, med vana hundar och han är lite kung i gänget här ju, drog de iväg rakt ut i vildmarken. Det var lite grått väder, men uppehåll och fint och snön gjorde ju alltid att det inte blev helt mörkt. Luften var torrt skön, kylan bet lite i kinderna, en fjällräv tittade fundersamhet på dem. Bosse, en syssling eller så som körde hem Aino, hade lite problem sist med hundarna. De var unga och bångstyriga och släden gick inte helt rakt. Aino skrattade åt känslan att sitta där, Agnes önskade att det fanns något att hugga tag i. Vilma och Sara blev lite sjösjuka. Men fartkänslan, vinden, friheten…Visst var det fantastiskt.

 

De hamnade i ett läger med renar, tält som kallas kåtor av skinn eller trä som var byggda som indianernas tipis i stort sett som Andreas sa, och ytterligare hundar. Renarna sprang runt i sin hage när oväsendet av alla hundar som bekantade sig bröt lös. Det var en blandning av gamla joggingbyxor, ordentliga blåkläder, traditionella samekläder där kvinnorna bar kjol och moderna täckkläder. Några scootrar behövde ses över, i tre hagar rörde sig kanske femtio renar. Renarna är mest köttdjur och går fritt ofta, hade Isse redan berättat, men man måste hålla ett öga på dem och sköta om dem lite och några hade setts halta eller verkat ha sår. Det fanns varg, järv och björn här då och då i bergen. Det luktade kaffe, mat, svettiga människor och djur.

 

• Men det är mysigare än jaktstugan, sa Aino efter en titt in i ett par kåtor, som byggnaderna hette. 

• Vävda tavlor på väggen i din fasters kåta, ja hon är ju konstnär och har sin lilla vävstol där…Och datorer finns det, finns det elgenerator eller nåt att ladda saker med?

• Ja, så pass modernt är det ju, och det ska finnas ett lager batterier också, sa Isse.

• Och täta dass. Däremot är man rätt avskärmad från omvärlden om det händer nåt för det finns inte mobiltelefontäckning jämt. En snöstorm här och någon blir sjuk, då blir det en avvägning om man ska försöka ta sig till Nikkaloukta… 

 

Eftermiddagen ägnades åt att vandra runt bland renarna och hundarna och sköta allt utomhusjobb som blir med djur och tält – eller vila i en kåta av trä som är dagrum. Marko, Paul, Kari och Joel sov bort eftermiddagen. Isse tog de övriga kompisarna till hjälp att se till hans egna tjugo renar, ovanligt nog tama för numera umgås inte renägarna ju med sina djur på det sättet utan driver dem i flockar med scooter eller till och med flyg. Men ungdomarna utom de som sov fick kolla efter sår, klia lite bakom öron och bli trampade några gånger av Isses renar. Kalvarna var lika roliga som kalvarna på en bondgård, tyckte Sara som kände någon som har kor. 

 

Agnes hamnade i par med Emelie i en hage. Båda var lika bortkomna tills en kalv kom fram och nosade på dem. En trygg ko kom efter, höll ett vakande öga på dem och kom fram hon också. Emelie var mer rädd än Agnes för kon. Agnes kliade den, tittar efter lätt synliga sår och om den verkade gå utan att ha ont.

 

• När har du hållit på med kor, undrade Emelie.

• En liten stad i mellanvästern i USA där vi bodde fem-sex gånger när mamma och pappa tog lite semester, sa Agnes.

• Och ko som ko tydligen…Nej, kalven, jag har ingen mat åt dig…

• Du har varit med om så mycket, sa Emelie.

• Ja och nej, sa Agnes. 

• Jag har varit på många olika ställen, men människor är rätt lika om man bara lär sig vad som är normalt och rätt och fel på olika ställen…Jag har aldrig haft ett hem egentligen. Det har ni mera här. Det var för det mamma och pappa begravdes här. Ska man ha en grav när någon flyttar vartefter företaget behöver en ska den vara vid sommarstugan som släkten äger så att säga…

• Fast det skulle inte förvåna mig om du stannar kvar här och bor i stugan, sa Emelie.

• Och åker utomlands ibland men ändå…

• Nej, jag blir nog översättare som mamma, eller språklärare på ett universitet eller så men jobbar hemma en del, sa Agnes. 

• Men jag kunde vara översättare här bara jag hade en internetuppkoppling. Hela familjen har alltid hållit på med språk, pappa var datatekniker men hans stora styrka var att han även läste och skrev och pratade svenska, engelska och tyska flytande och lärde sig finska av mamma och mig av bara farten rätt bra så han kunde ringa dit. Och jag hade ingen aning om att jag var så bra på så många språk innan proven här. Jag har lärt mig grammatik och allt bara genom att lyssna mest.   

 

Det var första gången hon hade nämnt mamma och pappa så. Kalven hade lugnat sig så de tittade gemensamt efter skador. Det fanns ett par ytliga sår på ett ben, bara så att pälsen var borta, men de ropade på Isse i alla fall. Han sa att de skulle tvätta rent det sedan, antagligen hade kalven bara gått emot en buske eller så. Emelie funderade lite till. Agnes väntade. Det var inte svårt här. En mörk och lite mulen himmel, ändå var det ljust med all snö. Tystnaden bortsett från några röster och lite ljud från djuren men igen var naturen så stor att man kände sig liten, helt enkelt.

 

- Ja, det är väl kanske det, sa Emelie.

- Det där att se att människor är rätt lika överallt...Jag har tänkt ibland på att du och Aino är så lika. Att ni är lite kameleonter fast du har bott på olika ställen i USA som har allt från öknar till snöstormar och varit här och Aino flyttade till sina släktingar några hus från oss när hon började skolan och gick i samma skola som jag och Sara och Ebba. Hon gick inte i nomadskolan i byn alltså upp till sexan, det var sedan hon började bo hemma höst och vår...Men hon och Kari – Kari är hennes äldsta syster – bodde i samhället och mellansystern bor i Kiruna. Det är i alla fall så olika ställen och ni anpassar er så lätt att jag blir avundsjuk. Och om man blandar alltihop så blir det som min familj fast min familj inte funkar så jag blir avundsjuk lite för det också…Men i den här gruppen spelar det ingen roll. Och mitt ute här är det oviktigt. Hej, kalven, här är det du som är hemma och viktig. Hoppas ingen järv äter upp dig. Men jag har ingen mjölk åt dig, jag lovar…

 

15. 

 

På kvällen blev det högläsning av folksagor på svenska, finska eller samiska i fyra kåtor. Folk fick dela upp sig efter språk och intresse. Man samlades kring runda, bärbara spisar där det mesta kokas ute eller inne. Den moderna världen var långt borta. Sedan somnade alla ganska tidigt på fällar på golvet eller bänkar.

 

Morgonen efter var det grått. Det var nog snöväder på väg, ja. Sara och Ebba gick ut för att ha plats att borsta håret med torrschampo, och kom in igen för att tvätta sig nödvändigt med våtservetter och dra på sig rena tröjor under varma tröjor och jackor. De hade blivit kompisar med ett par tjejer som hälsade på släktingar, som råkar gå i samma skola faktiskt fast i en annan klass. Allihop blev lika häpna över att ses där. De bytte mailadresser och kom överens om att faktiskt börja prata med varandra i skolan…

 

Efter frukost tog det två timmar att säga hej till alla och byta nummer och mailadresser och skicka med hälsningar till gemensamma bekanta. Renarna måste få en klapp också förstås. De fick med sig renklämmor, smörgåsar av tunnbröd som kan bakas ovanpå en spis, med renkött till lunch. 

 

Så for de iväg igen, hopträngda i två slädar och så stod Joel med Isse på stödet bakom själva släden och Kari körde den andra med Aino bredvid sig. Nu var det åtta hundar framför varje släde och inga ystra unghundar. Nu var det bara avkoppling att sitta under en björnfäll över vita slätter mellan snöprydda kullar och mindre fjäll. 

 

Ebba sa att hon hade inte trott på Isses idé att leva på köra folk bakom hundar eller renar men några dagar här för stressade människor var ju rena medicinen! Hon önskade nästan att de skulle bli insnöade. Kunde hon få jobba med renarna några veckor i sommar, tro? Hennes pappa behövde kanske hjälp annars på påsklovet med att serva vinterturism? 

 

Agnes hade Ebba på ena sidan och Emelie på den andra. Emelie spände sig i några sekunder när Ebba glatt funderade på om det skulle gå att få jobba i fjällen. Skulle ESS som grupp spricka snart, redan i åttan? I nian kom ofta sprickor i grupper som hållit ihop genom skolan av vana. Sista skolåret, olika framtidsplaner, olika mycket intresse av killar…Vilmas grupp var sådan nu. Det gjorde i praktiken inget för Vilma. Hon gick sin egen väg. Men Alexandra och Joy började vilja gå på disco i Kiruna, hade skaffat mopeder och killar. Den fjärde i gruppen hängde inte med de två mest vuxna…

 

Men de gick i nian. Emelie, Sara och Ebba drog snabbt iväg åt olika håll fast de sista två fyllde fjorton första veckan i december! De var tretton. Och trettonåriga tjejer kan vara killtokiga, fnittriga och, ja mitt emellan barn och vuxna. Sara var intresserad av utseende, visst, men hade nog varit ett barn som gillade att vara hemma eller i ridhuset väldigt mycket tills nyligen. Av trygghet. Men det hade hänt massor på mindre än två månader i ungdomsgruppen. Och det var inte pojkvänner och mopeder där. Ebba fick tillbaka sin pappa och slapp passa småsyskon så mycket,

 Sara blommade upp och började visa nya sidor fort. Emelie mådde inte bra. Hon började prata lite om vad hon var avundsjuk på hos renarna. ESS som grupp var på väg bort. 

 

De fyra som stod upp bar vandringsryggsäckar med påsar med torr mat, lätt förpackad för campare, och annat som kunde behövas. Alla hade sina ryggsäckar och lite mat men det var lite trångt. Det hade börjat snöa och risken fanns att de fick övernatta två nätter ute och leva ordentligt primitivt i snöstorm. Men farligt var det inte, lovade Isse när han selade på hundarna. De skulle övernatta på ett ställe som folk här visste om och en släde skulle passera mot Nikkaloukta i övermorgon och se efter om de behövde något. Annars packade de och åkte mot Nikkaloukta den dagen eller dagen efter, övernattade på samma ställe som första natten och åkte hem. Sara undrade hur många år det var sedan de åkte hemifrån. Det kändes som minst fem. Hon åkte till mormor och morfar utanför Härnösand halva somrarna och på julen kom släkten till dem – Kiruna var en storstad. Nu hände bara saker hon aldrig hade drömt om! 

 

”Stället” var ett vindskydd av trä, två snedtak ställda mot varandra och med en kortvägg. Den öppna väggen täcktes med en presenning, dubbelvikt så man fick gå in genom en öppning och ett par steg och in genom nästa. Det fanns en rund spis där inne och säckar med torrt granris att lägga på golvet längst in. 

 

• Bättre än ett tält, sa Isse.

• Men ta in alla fällar från slädarna och bred ut allt granris först! Spisen i ett hörn utan granris för nära och stormköket likaså. Vem har termosarna? Bra, Aino och nån mer krossar isen i tunnan vid hörnet och hämtar vatten till te, kaffe och blåbärssoppa. Och torrfodret, påsarna är inte så tokiga om man kryddar korvstroganoffen bättre…Kari tänder självklart spisen och ansvarar för stormköket, det går inte att hålla henne från det. Men till lunch räcker renklämmorna och varma drycker tror jag – jag tyckte att någon stoppade ner en burk chokladkakor. Nehej, Joel grävde fram torkade grönsaker och örter från sin moster tror jag det är...Soppa också, okay, jag glömmer lätt att han hittar nästan lika bra här som jag och vet att det finns en stor kastrull fast han bara är här sommartid.

• Den såg tom ut, vi får nog ta snö, sa Aino.

• Jag hänger med, och vi fick med oss popcorn så vi kan poppa på spisen, sa Emelie.

• Och hundarna är inne om det blir storm, undrade Andreas eftertänksamt.

 

Det small till när Isse och Kari släppte ner en planka rakt över golvet i fästen vid väggarna. Så hade de en "hall" för spisar och skor utan brännbart ris eller annat ett par meter från presenningen.

 

• Ja, om det blir riktig storm, blev svaret. 

• Annars klarar de sig bra i skydd av vinden vid väggen. De har päls och ligger i en hög och snön skyddar bra. Om man går vilse och det är snö ska man ju gräva ner sig för att få lite värme och skydd.    

 

Dagen förflöt med kortspel i ljuset från strategiskt utspridda ficklampor, och slädkörning. Både sommarkvällar när sommargänget hade campat vid någon liten skogssjö eller träffats hemma hos någon och några kvällar med ungdomsgruppen när det fanns tid hade en kortlek naturligt kommit fram, och det blev alltid samma resultat när de spelade poker: Paul och Vilma var de riktiga strategierna med bra pokerface, Olivia och Agnes hade ingen talang och Isse var för ointresserad för att överleva första rundan i en turnering. Marko behövde ha lite tur med kort, Andreas spelade inte kort utan tog med en smidig kartong med Fia med knuff och fyra andra spel för resor. EES var som Marko men Emelie var ofokuserad på grund av mensvärk och åkte liksom Agnes och Isse ur snabbt. Aino och Kari var ute hos hundarna mest efter lunch. 

 

Isse undrade om Agnes och Emelie ville följa med och frakta ved till en familj som bodde en halvtimme härifrån. När Kari och Aino inte hade kommit in än höll de på att fylla slädarna. 

 

• Dit kör jag och Kari men ni kan stå bredvid. Tillbaka kan Aino öva sig på att köra och vi åker en längre väg i skydd av fjäll och står ni bredvid oss kan ni hålla lite i tömmarna och känna hur det känns. 

 

När de kom tillbaka lagom till kvällsmaten kunde ingen av nybörjarna förklara hur det hade känts, när folk frågade. Det var frihet att åka i slädarna men ännu mer att känna hur hundarna rörde sig och styra lite själv.

 

Andreas läste högt om Mumintrollets äventyr när han råkade vakna en vinter, när de trollen normalt sov, efter maten. Det började höras att det var lite storm ute. Men hundarna hade det bra i skydd av vedtraven, lovade Kari och Isse när de hade varit ute och spänt presenningen över veden bättre. Det var den som slog och väsnades. Blåsten skulle de få stå ut med och det var rejäl snöyra men det var presenningen som hade smällt och väsnas.

 

16.

 

Nästa dag slöades bort. Kari och Sara, Kari inte hade lagt sig än, sa åt resten av de som vaknade tidigt att ta ledig morgon även om de inte sov. De skulle koka vatten till termosarna för dagens te, pulverkaffe och så vidare för spisen måste få mer ved i alla fall. Ville de morgonpigga ha något att äta direkt? Agnes beställde te och blåbärssoppa, Aino ändrade teet till kaffe och resten som hade kvicknat till i vanlig tid sa nej tack och somnade om. Inga tider att passa idag. Bra.

 

Klockan var tolv när drygt hälften började fråga efter mat, och då var frukosttiden så långt borta att alla var med på idén att ta en påse torrfoder och hälla på varmvatten och krydda extra om smaken krävde det. Några kvarvarande renklämmor och de sista popcornen försvann också innan folk slöade, sov, spelade Fia med knuff och läste. När den släde som skulle passera kom, fast det blev en scooter för den bästa att åka ett ärenden idag körde inte släde, kom klockan tre var alla vakna överens om att de hade det bra. De stannade tills i övermorgon och lät stormen blåsa över. Scooterföraren lovade att meddela det till de i Nikkaloukta. 

      

Klockan sju på kvällen hörde Joel, som då stod vid spisen för att fylla på ved och koka vatten, ljud utifrån utom stormen. Var det någon utanför? Isse var ute hos hundarna, men de och vedskjulet var vid andra kortsidan och  de hördes inte. Hundarna hördes annars lite när någon gick till dasset på sidan, med fjället på ena sidan och långväggen på andra var det bara två väggar ut från väggen och tak och en mulltoa. Då talade hundarna om att de minsann hörde det. Men nu reagerade först Joel och sedan Andreas och Kari. Något hördes framifrån, och ingen hade gått på dass på flera timmar och hundarna var lugna. 

 

• Folk, sa Kari som låg närmast "hallen", och svängde benen över plankan och tog sina låga stövlar.

• Ja, det lät som "är det någon hemma?" sa Joel och snörde samtidigt kängorna han redan hade på sig. 

• De två nästa som ska på dass hämtar ett fång ved. 

• Jag följer med, jag måste ut ändå snart, sa Andreas och Aino.

 

Agnes la ifrån sig sin bok också, hon måste också på dass snart i alla fall. Joel stack ut huvudet och ropade "vi kommer". Det tog ett par minuter för så många att få på sig skor, minst lårlånga jackor och Kari hade kortare jacka och skulle ha överdragsbyxor, och så vidare. Lager på lager och att det inte blåste in någonstans var viktigt även om inte alla tröjor och lager åkte på för att gå ut några minuter.

 

Ute skymtade tre gestalter vid bergsvägen. Alla utom de dvärgväxta eller barn och enormt stora såg likadana ut i ytterkläder och yrsnö så det kändes faktiskt tryggt att vara några stycken när man inte hade en aning om vilka besökarna var. En killröst sa med finsk brytning att det var skönt att det fanns några fler här. De hade kläder så de klarade sig men tältet satt inte riktigt stadigt nu och de hade hört vargar…Nästa röst sa att han hette Alexander och kompisarna Ole och Ville, de var vana vid fjällen på sommaren men hur man får ett tält att stå stadigt i snöstorm visste de inte...Andreas tog ledningen och förklarade var de kom ifrån och varför de var där, alla namn fick de ta sedan.

 

• Om ni beter er som folk kan ni sova här så någon kan väl följa med och hämta era saker. Men om vi börjar  med vargarna, ursäkta att ett par fnittrar lite, så kan följa med här…

 

När hela skaran närmade sig vaknade förstås hundarna, som hade legat i en hög och sovit. Joel ropade till Isse att få tyst på dem och tända stora lyktan. Isse gjorde det sista men Niillas och Neilla lyssnade inte på honom. Kari ropade "tyst" på samiska och morrandet och början till rent ylande dog ut. De tre nykomlingar glodde på en figur i stor, lång täckjacka som satt på en vedtrave täckt med en lurvig fäll, omgiven av just vargliknande, gråsvartavita varelser. Efter ett par sekunder skrattade alla tre av lättnad. Hundar! 

 

Isse undrade vad som pågick. Kari sa att grannarna hade kommit för de hade hört vargar utom att tältet hotade att blåsa bort, men de hade hört vargar…De snällaste och socialaste nosade på nykomlingarna och två av dem klappade och kliade. Den tredje var hundrädd och backade. Okay, det var inte vilda vargar, men inte var det där tamhundar som ras! 

 

• Nej, sa Isse, de här är gjorda för att kunna överleva i vildmarken och kunna sova i snö och deras farfarsfarfarsfarsfar eller så var vargar så inte tränar man slädhundar genom Kennelklubbens dressyrkurser...Men de ger sig inte på människor och den varg som kommer i närheten blir nog jagad...Lägg er, Bieret och Maggo, jag går in och dricker te. Det måste väl bli mat snart också.

 

Kari sa åt sina ledarhundar och flockarna slog sig till ro igen. Nykomlingarna var mycket imponerade. Folk gick på dass och hämtade torr ved, och Isse och Joel följde med och hämtade nykomlingarnas saker. När de trängdes i farstun och Joel drog ner huvan på jackan glodde nykomlingarna.

 

• Juha, sa alla tre.

• Va, sa tre-fyra röster.

• Du är Juha, väl, sa den enda rödhåriga, Ville, och tog upp ett par glasögon och putsade dem mot luvtröjan under jackan.

• Nej, jag heter Joel. Vem är Juha?

• En kille som är din dubbelgångare, en discjockey som vi har träffat för han är discjockey i Finland, sa norrmannen, som var så lik alldagliga Marko att Marko satte på sig sina gröna läsglasögon för att de skulle se skillnad.

• Har ni köpt era exakt likadana stickade polotröjor från Kappahl till och med, undrade Sara.

• Jag fick min av min syster, hon jobbar där, sa norrmannen.

• Jag också, sa Marko.

• Va, sa Sara.

• Ja, jag har tre systrar och någonstans ska de jobba, sa Marko med en axelryckning. 

• En av mina två brorsdöttrar jobbar extra där också för det för annars blev det vården och hon tänker inte torka vuxna sängliggande i ändan om hon kan slippa, sa Ole.

• Men Joel. Är du säker på att du inte har en bror?

• Definitivt inte för jag har bott hela mitt liv med pappa som är lika mörk som jag är ljus, och mycket längre, blev svaret.

• Pappa träffade mamma i Spanien när han började med att tågluffa när han var arton, han och en blond finska som var söt och gärna hade roligt men absolut inte ville ha barn hade roligt en sommar och skyddade sig och sedan drog hon vidare. Men han fortsatte plocka vindruvor och njuta av värmen ett par år innan han ville tillbaka till Norrland och så kom hon med mig och sa att han fick följa med till socialen eller vad det kontor som har hand om barn där heter så hon kunde intyga att han var pappan...Och han ville ju ha barn fast inte riktigt än så jag är svensk och spansk medborgare. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag har en ungefär lika gammal bror.

 

Det blev tyst. Aino sa att hon ville ha lite luft innan hon drar av sig skor och jacka igen, med en blick på Agnes. Agnes tog emot två termosmuggar från Kari, gav dem till Aino som hade kommit in sist och bara fått av sig vantarna och knöt kängorna igen.

 

De ställde sig med ryggarna mot dassväggen och teg en stund.

 

• Jag visste att den här resan kunde bli händelserik, sa Aino.

• Vilma har förändrats mycket i höst och jag är inte förvånad över det här för min lite äldre syster gick i Pauls klass och han följde inte med strömmen. Det var den som följde med honom tills resten blev tonåringar och han struntade i det för han föddes nästan vuxen. Vilmas gäng i skolan spricker i nian naturligt - den fjärde tjejen där borde lockas till ungdomsgruppen nu för att inte välja dåligt umgänge av ensamhet och skulle ge Emelie en kompis om tjejen klarar det…

 

Det blev tyst.

 

• Jaha, sa Agnes eftersom Ainos tonfall lät som om det var dags för en fråga.

• Den tjejen har det som Emelie. Föräldrarna dricker, äldre syskon börjar spåra ur. Emelie kommer nog att flytta hem till oss snart för hennes bror dricker inte bara i helgerna och provar nog annat…Sara och Ebba behöver inte henne längre heller som förr.

 

De teg lite.

 

• Ja, och sedan är det ju slumpar att nya som du och Joel gav Vilma och mig en vän var i gänget. Men vem hittade på att vi skulle få pengar till det här så vi ens kom på att göra det här och så gör hundarna att Joel hittar en halvbror? 

• Samma öde eller gud eller slump som skapade allting, som Aliu' säger, sa Agnes, torrt för att skämta lite med läraren - det är verkligen mycket nu!

•  Som stjärnbilderna vi tittade på hemma vid kyrkan när vi kom hem efter förra utflykten och hjortronen som såg ut som ett hav och renkalvar och färsk ananas…Och, la Aino till, tjugi år gamla älgtjurar och den där fantastiska isblomman vid jaktstugan.