Isblogg - Isblommor
Isblommor
Kapitel 1.
Agnes hade inte trott ett dugg på övernaturliga saker. Det kunde vara roande. Spökhistorier hörde till Agnes bodde i USA med mamma och pappa resten av året, i en evig sommar eftersom det var
i Florida. Men dagen efter att skolan slutade för sommaren flög hon till mormor. Där badade hon i en liten sjö istället för en pool. Hon hade alltid bott nära antingen en sjö, en pool där hon kunde simma året runt eller en lång, fin strand dit hon inte fick gå själv som mindre, men någon vuxen hade alltid tid. En granne var bästa kompis när Agnes var mellan sju och tio, hans familj hade hund och pappan gick ofta med barnen till stranden.
Det fanns, de sista fyra åren, en fin strand men den var för långt bort för att cykla utan att dö av värmeslag riktiga sommardagar. Så det blev poolen i bostadsområdet utom dagar när det inte var skola och lagom varmt. Livet i USA var också amerikansk mat, ofta italiensk eftersom alla i familjen gillade
det och Agnes ofta åt hamburgare till lunch. Hos mormor var det fläsk och potatis och löksås, eftersom Agnes inte gillade paltbröd till fläsket. Det var stuvade morötter med korv och potatis och raggmunk …Glass var GB storback i skål, ofta med bär som de plockade iskogen bakom huset…
Efter sommarlovet var den svenska sommaren slut. Då fortsatte den amerikanska. Det var andra frukter och bär än hos mormor. Trädgårdshallonen från mormors trädgård i filen på
morgonen blev färsk ananas…Men det var så varmt att shorts eller sommarklänning var vanliga kläder året runt, i alla fall med tights under och en jacka ovanpå vintertid.
Inget av det var fel. Men det var skilda världar.
Så fick mormor telefon i början av augusti i år. Mamma och pappa hade dött i en trafikolycka. När Agnes ville ha foton tvekade faster. Mormor hade ingen telefon som kunde ta emot bilder. Mamma och pappa såg ut som de sov, men ändå…Och flyga hem med första bästa flyg för att se dem på ett bårhus, var det bättre? Nej, sa Agnes, hon hade sett morfar efter att han dog, och några katter och
en femåring i närheten av mormor som dog av leukemi. Hon tålde bilder. Det gjorde hon också. Mamma och pappa såg ut som de sov. De hade alltid sagt att de ville begravas i Sverige. Mormor
bodde i sitt föräldrahem, tio mil från närmaste samhälle som hade högstadieskola och en riktig affär.
Mamma hade varit där på somrar och andra lov bara från att hon skulle gå gymnasiet. Hon var inneboende i närmaste stora stad. Pappa hade knappt varit där alls. Innan de hade flyttat till
USA när Agnes var ett år hade de bott i den staden, inte högst upp i Norrland men i alla fall i Lappland, så tio mil med buss till skolan var inget konstigt om man bara var van och hade vänner här.
Pappa kom mer söderifrån i Sverige.
Var skulle de begravas?
Agnes frös till inombords. Åka hem till USA? Visst kunde hon det. Hon hade en faster och kusiner där. Hennes faster var den som lockade hennes föräldrar dit. Men faster Eva bodde med sin
familj långt norrut, där Agnes pappa fick jobb första. Även om Agnes föräldrar flyttade runt en del höll de till långt söderut. Agnes kände inte att hon hade mycket gemensamt med skidåkare, som
var killar allihop utom faster Eva. Agnes stannade hos mormor. De bodde i en liten tvårummare som de hyrde möblerat via pappas jobb ju. Faster Eva packade de privata saker de hade och skickade över till Sverige, utom minnessaker hon ville ha och kläder efter pappa som de äldsta kusinerna kunde ärva. Om man bor så varmt räcker det med en rejäl resväska till alla kläder en person har även om han har så
mycket kläder som behövs.
Agnes hade sitt eget lilla rum i mormors stuga. Hon började skolan i Sverige för första gången. Det gick inte dåligt. Ämnena var lite annorlunda, men hon hade aldrig gått i samma skola mer än
två år och skolor var olika. Matte och engelska var inga problem i alla fall, dem var hon bra på. Annars fick lärarna ha tålamod med att hon redan kunde vissa delar inom kemi men inte hade gått
igenom andra för det var en annan bok.
Men Agnes var som barn över tio år och yngre tonåringar mest, normallång och varken smal eller tjock och flitig i skolan så allt utom teckning gick bra. Men att börja nian här var väldigt
annorlunda än den amerikanska skolan ändå. Framför allt den långa resan. De andra var vana vid att tala med varandra och kände varandra sedan ettan ofta.
Det var då Agnes kände sig mest ensam. Till och från bussen gick hon med grannen Vilma som hon kände sedan somrarna. Men Vilma var väldigt populär och kände ju alla de andra…Och framför allt var hon frusen inuti.
Mamma och pappa begravdes i Sverige två dagar innan skolan började. Begravningen blev extra overklig eftersom Agnes inte kände särskilt många av de fyrtio personer som var där. Några avlägsna släktingar som hon inte hade träffat knappt, mammas moster var bara ett ansikte och namn för Agnes. Några som mamma hade haft kontakt med via internet eftersom hon freelansade som journalist för svenska tidningar. Och några från Sameförbundet, eller vad den där föreningen där mamma var med hette…
Nej, det var jobbigt att börja skolan i en så ovan miljö. Och samtidigt bara var en vanlig femtonåring. För det fanns ju några i skolan som inte var som de flesta. Men den osynliga ensamheten,
känslan av att vara annorlunda fast det inte syns! Hur hanterar man den? För den försvinner ju inte ens om man kan få vänner på ett nytt ställe i och för sig. Agnes var van att flytta och anpassa sig
efter nya skolor. Hon trodde inte att hon skulle få vänner som gick att behålla
mer än ett par år här heller, innan något hände på novemberlovet…
Kapitel 2.
Agnes minne av dagarna efter mammas och pappas död och fram till skolan var en blandning av många känslor. Hon hade ingen känsla av något övernaturligt, eller religiöst, heller ens innan begravningen var slut när en räv gjorde begravningen extra fin. Då blev alltihop inte så främmande längre.
Hon kände inte den kvinna från Sameförbundet som gick fram och talade om mammas och hennes tid i skolan och vilken snäll person mamma var, när de hade lyssnat på någon musik mamma hade önskat som början och prästen hade sagt några ord om hur det kändes att begrava någon som hade konfirmerats för honom för tjugofem år sedan. Men Agnes fick en bild av hur mamma var som flicka och ung i Sverige fast hon inte kände dem. Det kändes lite dumt att veta mycket mindre om sin mamma i Sverige än främmande människor gjorde. Men det kändes bra i alla fall i kyrkan. Det var kyrkkaffet efteråt som var jobbigt. Då blev det lite krystat när Agnes och de där som aldrig hade träffats skulle hälsa på varandra och försöka hitta något att säga.
Begravningen var snabbt planerad i alla fall. Mamma och pappa hade fyllt i sådana där papper som kallas Vita arkivet. Där skriver man hur man vill ha sin begravning. Vilken musik man vill ha, om man har några önskemål. Mamma ville ha någon pianomusik som Agnes kände igen för att mamma hade den på en cd. Hon kände någon i Sameförbundet som sjöng bra, något på samiska. Då fattade Agnes för första gången att hon var halv same, normallång för att vara svensk och blond eller ej. Hon hade lärt sig en del av mamma, som var översättare och bland annat översatte till samiska. Men inte hade hon tänkt på vad det innebar att Isidor var liten och mörk och hans familj hade en flock renar som hans pappa och vuxna bror skötte om någonstans där renarna fick beta en del av året. Han var bara med ibland i sommargänget också för att han jobbade med renarna några veckor varje sommar. Allt det där insåg Agnes när de planerade begravningen och mormor ringde kvinnan som kanske ville sjunga. Hon hette något som Agnes inte ens kunde uttala. Det var klart samiskt.
Den största kyrkan i närmaste stad, för det fanns inte så många och mamma och pappa hade inget med frikyrkor att göra. Mamma bara varit i byn på somrarna, stugan var sommarstuga då och bara vinterhem åt mammas mormor. Men ville mormor att de skulle ha sin grav vid byns lilla kyrka, fick det bli så. Fast byns kyrka ju skulle bli för liten också. Personer eller grupper som skulle kontaktas var pappas två systrar, Agnes fastrar som hon inte hade träffat knappt eftersom de bodde i Malmö. Deras två söner hade flyttat uppåt Sverige och ville kanske komma. De hade haft mycket kontakt med pappa via datorer och telefoner. Mormors två systrar och två bröder kände Agnes eftersom de bodde i närheten av byn, och de var faktiskt också samer ju. Fast de inte hade renar och så och inte pratade samiska ens när släkten träffades på sommaren. Eftersom mamma var översättare och pappa jobbade på ett företag som hade kontor i både USA och Sverige blev det ganska många med Sameförbundet och lite folk från föreningar också...Byns kyrka med plats för femtio personer skulle knappast räcka.
När de gick igenom Vita arkivet på begravningsbyrån och kom fram till det där att mormor fick välja gravplats tyckte Agnes att hon hade en så stor klump i halsen att hon borde kvävas. Hon hade inte haft något emot mammas och pappas idé att de skulle begravas i Sverige. De hade pratat om det där med begravningar när morfar dog för fem år sedan, praktiskt nog i maj så hela familjen åkte över tidigare än mamma och pappa kom för sin semester. Även om Agnes var ganska liten då, hade det varit allvar när hon sa att det var väl bättre att veta var en grav fanns än att de blev begravda i USA just där de råkade bo då. Sverige och mormor var hemma på ett annat sätt än Någonstans i USA när de flyttade nästan varje år för att pappas företag ville att han skulle vara på olika ställen. Men att höra det läsas upp, det där att mormor skulle få bestämma...Agnes hade inte ens fattat att de tänkte fylla i sådana papper, vad det betydde. Inte kunde barn dö före sina föräldrar! Ja, det är klart att man kunde läsa om det i tidningar, men...
Det var ingen tvekan om att hon borde stanna hos mormor. Där hade hon sommarkompisarna Vilma, en kilometer längre bort från byvägen och busshållsplatsen, och Isidor som bodde ett par kilometer längre bort från stan ovanpå den lilla lanthandeln som hans faster eller moster knappt överlevde på. Men skulle samhället överleva behövdes den. Och när flera personer lämnade hembakat där eller satt där och lagade kläder ett par kvällar i veckan så man inte behövde köpa nytt jämt så pass långt från en stad, när andra fikade och spelade kort, så överlevde de på affären. Eller på att hålla ihop och ta vara på det man hade från att den som plockade massor med lingon bytte sylt mot hjälp att få kläder lagade och så. Ungdomsgänget i byn var totalt tio personer, men den enda utom Vilma som var lika gammal som Agnes var Isidor. Det vara bara de som skulle bli klasskompisar. Och en tjej som kom någon gång men som bodde minst en mil längre ut på bondvischan. Hon pratade knappt svenska men hälsade på släkt i byn. Agnes skulle inte ha någon att prata med på bussen mer än kanske första dagen, sedan hade de alla tre kompisar i skolan, men hon hade några kompisar. Nära vänner i skolan var det frågan om de skulle bli, men okay, det var inte värre än att flytta runt i USA vartannat år. Snö, tja, hon kunde väl lära sig åka skidor och vänja sig vid att åka spark om det behövdes.
Alternativet var hennes moster, med man och fyra killkusiner från åtta till tjugo, som allihop bodde i skidbacken nära huset på sin lediga tid. Och där var det snö halva året och de blev insnöade totalt ibland en vecka. Så ensligt bodde inte mormor i alla fall. Och skidor här åkte man för att komma någonstans. Hennes moster hade föreslagit att Agnes skulle komma till dem, men Agnes ville inte.
Agnes hade inte direkt dåligt samvete för det. Men när hon gick igenom sina kläder inför begravningen och insåg att hon måste ha blivit mer kurvig än hon trodde sedan i våras bara, kom tanken att det kanske hade varit lättare att ha skydd av sina killkusiner i en ny stad än sommarkompisarna här. Det var kanske helt fel tänkt, men både de jeans som hade hål av nötning och de hela som hon hade tänkt ha i skolan tills mormor och hon hann köpa nytt satt trångt. Två av tre t-shirtar, ett av två linnen och ett av två par shirts satt faktiskt trångt.
- Jag kan knappt ha nånting längre, sa Agnes när hon två dagar innan begravningen provade allting.
- Hur stor har jag blivit egentligen? Den blommiga kjolen går inte över höfterna, jag har inte haft den i sommar men i maj i alla fall och då satt den snyggt fast den inte var vid längre...Den ljuslila klänningen jag hade i midsomras är så trång över bysten nu att den är för liten...Den ljusa kan jag ha men vad har jag haft på mig i sommar så jag inte har märkt det?
Mormor brydde sig inte om att svara att hon mest hade haft shortsen i trikå som var stora förra sommaren, och jeansen med hål som var väldigt stretchiga.
- Du har inte blivit stor, eller du har blivit en stor flicka. Du är fortfarande smärt, sa mormor och fortsatte sortera tvätt.
- Tycker du Olivia är stor? Att din mamma var det?
- Nej, men...
Det fanns inget mer att säga. Agnes såg ju inte Vilmas ett år äldre syster Olivia eller sin egen mamma som stora. Men mormor var rakt på sak som vanligt när det behövdes. Agnes var inte en liten flicka längre. Hon var en stor flicka.
Då tänkte Agnes att det kanske vore bättre att åka till sin moster och få sällskap av i alla fall två kusiner till samma skola. Andrew var väl lika gammal som hon till och med? De borde hamna i samma klass i en skola där Agnes inte ville gå egentligen, men bli en stor flicka nu i en stad i Sverige med sommarkompisarna som de hon behövde för att bli sedd som hon är? Inte som ett sexobjekt?
Den tanken kändes helt tokig när man ska begrava sina föräldrar i övermorgon och sorterar kläder för att se om man har någonting som man kommer i och rimligen kan ha då. Men Agnes ville inte bli stor där och då, allra minst där och då. Den ljusa klänningen och de vita, drygt knälånga tightsen med spets nertill blev bra på begravningen och satt bara åt än så länge. Men sedan hade hon inget mer utom den gråa luvtröjan mormor hade köpt i närmaste stad på H&M i våras, rymlig då men inte stor längre över bysten, och jeansjackan som hade blivit för kort i ärmarna.
Jackan gjorde mormor till en snygg väst. Men när Agnes fick prova ganska lilla och smala mormors kläder insåg hon att hon måste ha storlek 38 i dam nu. Och inte smala saker, för mormors t-shirt gick inte på hennes byst!
Just då ville Agnes bli tio år igen.
Och allt det här kändes så fel ett par dagar innan en begravning. Och två dagar efter det kom skolan. Men handla nya kläder innan skolan hann de inte. Och bo i bergen i norra USA med ett gäng skidtokiga typer som hon knappt kände ville hon inte heller.
När begravningen var över kände sig Agnes tom. Men avslutningsmusiken var en av de låtar mamma och Agnes tyckte om. När de stod utanför kyrkan efteråt kom en räv skuttande, och stannade och tittade på dem en stund. Mamma hette Terttu, räv på finska, även om hennes smeknamn på jobbet och bland folk som bara pratade engelska var Titti...
Så var det en dag kvar innan skolan. Agnes och mormor drev omkring i stugan och sa inte mycket. Båda var så slut att de gick och la sig tidigt. Dessutom skulle väckarklockan ringa kvart över fem nästa dag. Ingen av dem gillade att stressa, och kvart över sex skulle Vilma och ett år äldre Olivia komma förbi på väg till bussen. Halv sju gick den, med kringelikrokar tog tio mil till skolan mellan drygt en timme och en och en halv.
När de drack te kvart i sex kom Olivia och Vilma. Vilmas min och trötta ögon sa att hon hade gärna väntat en halvtimme till. Olivia bad om ursäkt för att de störde, tackade ja till te och packade utan krusiduller upp kläder ur en bag.
- Jag har växt ur massor, jag ska handla en del nytt idag innan vi åker hem, det är några timmar mellan uppropet och bussen...Här Agnes, de här jeansen sitter inte som korvskinn på dig, du kan ha de du har om du vill men varenda normal kille som inte gillar pinnsmala tjejer kommer att kasta i alla fall en blick på dig i de du har...Luvtröjan är bra, här är tre t-shirtar och den långärmade röda tröjan jag har haft i sommar beroende på temperatur...
- Jag byter jeans och har du med dig den vinröda vindjackan som du sa är för kort i ärmarna tar jag den ovanpå luvtröjan om det blåser så ni har så där mycket på er, sa Agnes och tömde temuggen.
Plötsligt kändes det inte helt fel att vara en stor flicka. Vilma var liten och smal än och ärligt talat ganska barnslig. Men Olivia hamnade emellan de äldsta i byns ungdomsgäng och de som hade gått ut sjuan eller åttan, och gymnasieskolan hon skulle gå i låg rakt över gatan från Agnes och Vilmas högstadieskola. Båda skolorna hade samma idrottshall, och fotbollsplan där de spelade fotboll när det gick och hade isbana vintertid. Det fanns säkert fler familjer där någon gick i högstadiet och nästa i gymnasiet så tryggheten fanns inte bara i den egna klassen ifall det behövdes någon äldre som sa ifrån ifall man blev utanför eller dåligt behandlad...För att börja nian i en ny skola och ett nytt land, ja det skulle inte bli lätt.
Kapitel 3.
Det blev förstås inte så svårt som det kändes i förväg att börja skolan. Agnes var van att flytta, från förskolan i mellersta USA i den lilla stad i bergen där hennes faster med familj bodde och söderut. Det första var hon tacksam för nu när hon måste planera för en vinter här. Hon mindes inte mycket av livet där, de flyttade inför att hon skulle börja ettan för att mamma och pappa ville till varmare trakter och pappa gärna fick flytta mellan olika filialer som hans stora företag hade i olika länder och utveckla datatekniken på olika ställen. Men hon mindes kylan. Vinterkläder var inte bara jeans och luvtröja - det var sommarkläder. Hon mindes snövallar och halka och doften av varm choklad när man kom in genomfrusen...Hon hade inte tyckt att det var roligt att åka skidor eller vintersport överlag. Men hon visste lite vad som väntade, och åka skidor för att komma någonstans är inte tråkigare än att gå. Däremot kom hon att tänka på Harry Potter när kusinerna åkte slalom så fort de kunde. I väl den första boken om Harry Potter berättar han och Hermione, som inte är födda av eller uppvuxna med föräldrar som är trollkarlar, om de så kallade mugglarnas sätt att leva för Ron som är trollkarl. Ron håller på att dö av skratt när de berättar att mugglarna sätter plankor på fötterna och åker utför berg. Här fanns inga berg så nära att hon skulle förväntas göra det i alla fall.
När Agnes satte på sig vindjackan ovanpå t-shirt och luvtröja nu, och så den snygga ryggsäck i naturbrunt och vinrött som Olivias och Vilmas bror gav henne eftersom han hade vunnit exakt den han ville ha i en tävling, kändes det konstigt att tänka sig att det bara var slutet av augusti. Men hon hade bott i så olika klimat och miljöer att hon inte oroade sig. Det jobbiga var att då hade hon flyttat med mamma och pappa. Nu hade de begravts två dagar innan en ny skola och hon skulle kanske få frågor om vad hennes föräldrar gör...Vad i...skulle hon svara då?
Det fanns ungefär tio personer på bussen, som var en långfärdsbuss med bekväma stolar och toalett. Isidor och hans syster hade klivit på på förra hållplatsen. Resten kom längre bortifrån, dit bussen inte gick ens varje dag när vintern kom på allvar. Väglaget fick avgöra hur långt den gick. Ofta blev det till byn här bara. Då flyttade eleverna ofta in till släktingar närmare stan i veckorna. Många var samer, som Isidor, ganska småväxta de flesta och ofta med mörka ögon och mörkt hår. Två var blonda men små, en tjej lika lång som Agnes och blond men med de lite speciella dragen allihop i gruppen hade. Samerna som folk är utblandat för att de har funnits så länge i trakter där människor från olika håll träffas, Agnes sågs inte som annat än traditionellt svensk utom bland folk som såg på ögonformen och "ett allmänt intryck" att hon var född av två föräldrar som hade en samisk pappa. Men nu blev det en blandning när alla sa "hej" och "roligt att ses" och annat på finska, samiska och svenska. Att Vilma, Olivia och Paul begrep alla språken lite förvånade ingen - men Agnes slapp ifrån alla frågor om sina föräldrar när hon besvarade Isidors "hej" på samiska när han använde det språket.
Nån förklarade att Agnes skulle bo hos sin mormor här och gå i skolan i alla fall ett år, om de mest långväga hade hört talas om en sommarkompis till Isidor de få veckor han var i byn sommartid var det hon. Efter en fråga om hur hon var same, lätt att svara på på morfar och farfar var det men farfar hade träffat farmor när han jobbade i Göteborg, frågade ingen mer. Det blev allmänt småprat i en halvtimme ungefär, tio till steg på och sa hej men de kände varann och började prata själva. Så stannade bussen där de flesta klev på och det blev ett väldig surr. Den blonda, ganska långa flickan vände sig till Agnes och sa på samiska att det var hennes mamma som hade pratat om Agnes mamma i förrgår - samiska var bra om man inte ville att alla skulle fatta allting. Agnes insåg att det var den mörka, lika långa kvinnan från Sameförbundet som flickan var lik.
Hon hette Aino, och frågade var i USA de hade bott. Sist i Florida, en mil från Stilla havet, sa Agnes på svenska. Så bra samiska pratade hon inte att hon visste om man skulle och kunde översätta Atlanten. Men de flyttade först till en stad i bergen för att Agnes faster, som var lika reslysten som farfar som flyttade från Tornedalen till Göteborg, lockade dit pappa. Eller farfars bror jobbade på ett företag som har kontor i många länder och pappa är väldigt bra på datautveckling, snarare, så en faster som redan fanns i USA i en stad där det fanns ett kontor...
Sedan blev det några flyttar. Från snön och skidåkning som varken mamma, pappa eller Agnes gillade nåt vidare när Agnes efter två år snart skulle börja skolan. Till ett ställe som var väldigt fint, snobbigt tyckte mamma och pappa som gärna hade bara tre ombyten kläder var och lagade och la pengarna på upplevelser. De gillade olika människor, en semester var de på Tahiti och nästa gång åkte de till Asien. Men i ett och ett halvt år jobbade pappa på ett ställe där det bodde väldigt många som jobbade på företag som fanns över hela världen, och han måste ha en snygg sommarkostym och kortärmad skjorta på jobbet. Allt skulle vara på ett visst sätt och Agnes fick inte vänner bland de som hade bott där i flera år redan, och det var de flesta.
Men de fick hyra en lägenhet i ett fint gammalt hus, med pool så Agnes som älskar att simma hade inget emot att dra på sig en av tre fina klänningar och kallare dagar tights och gå till skolan. Men vänner fick hon inte där, sa hon fundersamt, hon hade faktiskt inte haft nära vänner nån gång för att hon bara hade flackat runt. Sedan blev det ett par månader i en håla där det fanns en kyrka i vartenda gathörn, det amerikanska Bibelbältet, och pappa sa ifrån efter två veckor. Att få tyst på de fem av tio på jobbet som pratade bibel och den amerikanska valkampanjen - allihop var väldigt engagerade i hur de kristna frågorna som att abort var mord skulle kunna framhävas - när de började prata religion med pappa var en sak.
De jobbade i ett internationellt företag och hade respekt för att alla inte är intresserade av religion. Men istället började ett par som var med i Jehovas vittnen bjuda hem mamma och pappa. De var trevliga människor. Inte tal om det. Mamma gillade den frun, för båda var översättare och mamma rätt ensam när hon fick alla kokböcker med svenska recept som skulle översättas till engelska lika väl som en bok om samernas historia som en förening för amerikaner vars farfarsfar eller så hade flyttat dit hade skrivit och som mamma fick översätta till samiska...Finska, svenska, samiska och engelska så var det inte så lätt för mamma att hitta vänner som inte var infödda amerikaner och trodde att de visste mycket om världen eller var nåt för att de hade mycket att säga till om i just sin stad...
Och då blev det för mycket ändå. För denna trevliga fru jobbade med att översätta texter till Jehovas vittnens tidningar till svenska och finska. Det fanns ett kontor för tryckning av deras tidningar där. Och pappa var inte ett skvatt mera intresserad av att inte alls prata presidentval - Jehovas vittnen ska inte rösta i politiska val alls för de lever för att vänta på att Jesus ska återkomma och få så många som möjligt att bli troende i just Jehovas vittnen. Resten överlever inte domedagen och den kommer när som helst, vilket den i och för sig har gjort i ungefär hundra år...Pappa ville kunna prata om allmänna saker som nyheter på tv och presidentvalet, om han var på humör för det.
De gav sig av efter några månader, hamnade ett par år i nordöstra Florida och sen i en liten stad en mil från Stilla havets kust där. Hade inte det här hänt hade Agnes simmat i Stilla havet och firat sin födelsedag försenat nu på stranden med att fånga och grilla fisk eller krabbor i en eld och ha cola och glass med i en frysväska...
Agnes slutade prata. Aino sa att hon förstod varför hennes mamma var en bra översättare. Att översätta bra handlade ju många gånger om att få med en stämning, tolka ordspråk rätt, översätta när det inte finns ett ord att ta till i nästa språk direkt. Trolltrumma fanns inte som begrepp i många språk. Magisk trumma, tja…
Men nu var de framme vid skolan. Agnes och Aino gick i samma klass.
Kapitel 4.
Rävar tycktes förfölja Agnes, tänkte hon efter uppropet när hon, Olivia, Aino och ett par dussin pratande elever till gick till en outlet för att handla kläder. De ”mellanlandade” på McDonald. De flesta tycktes tycka att det var exotiskt. Agnes insåg mer och mer hur ocentralt många bodde. De hade inte varit i närheten av en stad sen skolan slutade. Och att beställa saker via internet kräver att det finns ett postkontor där man kan hämta saker i närheten…De hade inte varit i nån större stad alls kanske. Nu med tv och internet visste de mycket ändå. Ibland visste de mer än Agnes om saker som hände i det mycket stora landet USA. Men de levde verkligen långt från det mesta de flesta kände till.
Nån från flera av samernas sommarläger åkte då och då och handlade åt flera familjer, och hämtade post. Men rätt många hade internet numera. De fick det mesta som gällde post, räkningar och information den vägen. Vintertid flyttade många till samhällen närmare den enda större stad inom ofta tjugo mil som hade en högstadieskola. Agnes by var en av de mest ocentrala där det bodde folk och dit bussen gick hela vintern, om inte väglaget blev för jäkligt. Ordet ”storhandla” hade inte alls samma betydelse som Agnes var van vid…
Olivia hade gett Agnes en lista på vad hon hade vuxit ur. Det var större delen av det som kunde behövas när mormor hade tvättmaskin och sånt man bara har en dag närmast kroppen och vill tvätta kan tvättas för hand lätt – två par jeans så behövde Agnes som gärna hade tights och tunika två par tunnare, hellånga tights att ha enbart eller på varann eller under jeans, och så termotights. Underkläderna var slitna, Olivia hade gett Agnes tre bh i en skön sportmodell från outleten och föreslagit trepack med trosor samma märke, och strumpor hade de bra där…Med tre skänkta t-shirtar och tre egna förslog Vilma att Agnes skulle köpa tre tunikor, eller tröjor, med långa ärmar vid snurrorna där de hängde diverse sånt som kostade åttio för en, hundrafemtio för två och tvåhundra för tre. Två lite varmare tröjor från Olivia fick räcka, en tunnare med lite roliga mönster och en flätstickad, lårlång med huva som klarade kölden ett tag med vindjacka över. Men träningsoverall och skor till idrotten, sockor i olika värme, ett par lite grövre gymnastikskor att ha ute från outleten eller den bra secondhandbutiken intill föreslog Vilma.
Det blev en rolig handlingsrunda. Mycket tester som att hålla upp saker framför folk och se vad som kunde passa. Idealiskt när många inte kände varann och en del nya behövde komma in i den allmänna gemenskapen på skolan.
Men måste de ha en hel låda med små söta rävar i tyg, som alla som handlade för mer än 800 kronor fick? Man kunde välja på en räv eller en ren, men ändå… Agnes stoppade ner en räv mellan ett par helgråa, tjocka tights och ett par mönstrade med gråa ränder mot vinröd botten. Mamma igen – kunde hon inte ha ett annat namn än Kettu? Men det skulle bli roligt att få fördjupa sig lite i den samiska traditionen med trolltrummor och den tron på naturväsen och magi på allvar. Där bland annat en del namnmagi ingick.
Idén kom från klassföreståndaren, Áilu, som visade sig vara en stilmässigt helt ”osamisk” same i jeans och en tröja med reklam från Adidas. Alla i den blandade klassen, från samiskt lilla och mörka Isidor till långa och gängliga datanörden Villiam som inte kunde ett ord finska eller samiska eftersom han inte var intresserad av det, ja alla verkade gilla Áilu. Han var lärare i historia och religion, och efter själva uppropet fikade nästan hela klassen i elevernas uppehållsrum. Dagen efter skulle de börja med religion som första lektion. Det var svårt jämt att få det roligt. Grundläggande kunskaper om de stora religionerna och några få årtal kunde han inte låta dem slippa. Men han själv var intresserad av hur namn i olika språk spred sig och kom till.
Och han var ganska förtjust i att först gå igenom grundfakta och sen fick folk ensamma eller i par titta på nåt de valde och hålla ett litet föredrag. Och nu måste han planera en hel termin igen och inte göra det för tråkigt…
Så, vad tyckte klassen om att börja med sina egna namn? Om någon inte ville prata inför grupp, så skriva lite om det och varför de heter det? Och så kunde han göra en lista och de kunde titta hur namnet kom till Norden eller blev som det blev…Eller vad de hade velat heta och varför om de inte gillade sitt namn. Áilu visste att Isse, Isidor ville han inte bli kallad, inte alls gillade sitt namn. Han kände sig inte alls som en egypisk gåva från nån gud och blev retad för det konstiga namnet när han var liten. Men gick en lärare igenom en allmän lärobok så lärde sig ju folk grundfakta för att klara av ett prov bara. Det måste de nu klara, men det fastnade mer om eleverna också fick lägga några lektioner på nåt de tyckte var intressant. Själv tyckte han att det här med samisk namnmagi borde utforskas lite – och hur den kristna kyrkan krävde att folk skulle ha kristna namn så många hade två…Det där med hur olika kulturer krockar och politik bestämmer då.
När de hade fikat, gick de och åt hamburgare och köpte kläder. Agnes trodde fortfarande inte på nåt övernaturligt men hennes andranamn var valt för att inte vara för konstigt i de flestas ögon men ändå ha med äldre släkt att göra. Hon hade aldrig brytt sig om det i USA. Svenska och engelska var det hon kunde flytande och både talade och skrev mycket bra. I USA hade hon träffat rätt många med svenska ättlingar som flyttat dit, som tyckte att det var exotiskt att träffa Agnes familj. Hon visste också mycket om svenska traditioner för att mamma översatte till exempel kokböcker med svenska recept som var typiska för midsommar och jul, fast de inte åt alls det i USA. Finska och samiska – där fanns det mycket kvar att utforska.
Kapitel 5
Slutet på augusti, september och oktober gick fort. Tunna tights och bara jeans blev i september dubbla tunna kallare dagar eller när det blåste rejält. Eller att ha nummer två av de tunna med sig i väskan ifall vädret blev blåsigare eller bussen fick motorstopp om ett par byxor räckte på morgonen. Agnes gillade de klara, kalla höstmornarna och var inte särskilt frusen. Men en sak hon mindes från åren hos fastern var hur otroligt kallt det blev psykologiskt lätt om man måste vänta på en försenad buss eller nån som skulle hämta en. Ett extra lager för benen, varma vantar och mössa var det bara att lära sig ha i väskan.
Den lårlånga stickade tröjan blåste kring benen dagar det blåste så höstlöven i alla gula, röda och alltmer bruna nyanser for omkring dem på väg till och från bussen. Var himlen klar och det inte blåste för mycket gillade hon vädret. Byn låg inte inbäddad i massiv skog.
Agnes hade alltid tyckt om naturen här för att den inte var instängd i en massa granar och tallar. De fanns i en krans runt byn och var bra att ha för att bär växte där, och det blev inte så blåsigt som på en slätt. Blåbär hade de alltid plockat på sommaren, lingonen hann knappt mogna innan hon reste. Att plocka hjortron, en timme bort med buss på stora myrar, var en ny upplevelse för Agnes.
Hon blev stående och tittade ut över den mörkgula myren, de gröna nyanserna omkring och skogen på sluttningarna bortom. Hon var fortfarande genomfrusen inombords. Men vilken syn. Det var tyst bortsett från nån fågel som lät lite och så fridfullt vackert att det inte kändes verkligt.
Det kändes fortfarande overkligt att inte vara hemma i Florida, när det inte var sommarlov längre. Men den soliga lördagen i september kändes det inte ens jobbigt att det kom förbi både ett par renar och en familj rävar. Ungarna var inte små längre, de busade och rullade som tre bollar av glänsande rödbrun päls i solen. Eftersom mormor och Agnes stod still skrämde de varken renar, rävar eller en grupp fåglar som gick på marken som höns och som mormor inte kom ihåg vad de hette - ripor var det kom Agnes på. Andra fåglar flög förbi men var för långt bort för att det skulle gå att känna igen dem. Rävar igen...
Mormor sa att Agnes tydligen hade fått den känsla för naturen här som Kettu inte hade - och mormor hoppades att Agnes ville visa henne Stilla havet nästa sommar som planerat. Agnes mådde bra där och då. Friden var som att stå vid en strand en lugn kväll utan pratande människor i närheten, bara små vågor som krusade vattnet. Många människor tänkte sig att hav, och sjöar, var blå om de inte var vita av vågor eller gråsvarta om himlen var det. Men vattnet tog färg av himlen och alger under eller på ytan. Det kunde ge nästan vilka färger som helst. Myren var så stor att hjortronen fick dem att likna en lite krusig vattenyta, den var som en vik med berg och skog omkring kanten. Till höger syntes inte bergen, bara myren, som en öppning ut mot öppet vatten.
Agnes kom inte ihåg var i världen hon hade sett den färgen på en vik och så berg. När hon var tolv och de tågluffade i Grekland? Myren var så stor och himlen så hög att det blev samma hänsynslösa skönhet som vid en sjö i berg nånstans där de hade varit... Och vid ett hav där den enorma mängden vatten och himmel gjorde att man tappade andan.
Mormor undrade hur det gick med namnforskningarna, och hade inte Agnes rätt mycket läxor? Hon läste väl en del på bussen också...Jodå, och just för det hade hon inte börjat med namnforskningar, sa Agnes. Hon hade läst in det hon behövde för att hänga med i historia och samhällskunskap utom de vanliga läxorna, bussresorna gick mest till att reda ut saker som Agnes inte såg från svenskt håll och vad allt från Riksdagsledamot till Skattemyndighet och medeltiden hette på svenska, finska och samiska. Och vad folk i allmänhet tyckte om saker i Sverige och kunde förutsätta att Agnes skulle veta. Det mesta var bekant eftersom mamma och pappa alltid hade läst och diskuterat, men de hade ingen koll på vad man förväntades kunna här ibland som Aino sa. Men om de nu skulle prata om namn och...ja...
Agnes tittade på rävungarna som lekte kanske femton meter bort bara. Mormor sa att det var inte så samiskt som att Kettu hade drömt om en äldre släkting som hette Laila och därför gav Agnes det andranamnet. Alltså om de skulle prata om hur folk fick namn så var det en samisk tradition att drömmar kunde få bestämma. Men mormors mor och farmors syster hade hetat Laila, och en äldre syster till mormor som dog av köld och svält sin första vinter i den fattiga familjen en kall vinter. Laila var finskt och samiskt och populärt, mormor flyttade till Sverige från Finland som liten ju. Agnes tyckte Kettu och Antti var fint.
De tittade ut över myren och upp mot himlen. Det var mäktigt. Man kände sig rätt liten, helt enkelt. Naturen brydde sig inte om människors åsikter om hur livet skulle vara - men som gäster var de välkomna...
Mormor sa att de fick sätta igång, men skulle de ha te och en smörgås först? De fikade, gick längs kanten på myren och plockade i ett par timmar och gjorde om samma sak. Mormor tänkte åka hit på onsdag också. Då gick hon, som var mer van, lite längre ut på myren. Efter fem-sex timmar packade de fyra fyllda tvåliters glassbyttor var i ryggsäckarna och tog var halvstor plasthink som det varit sylt i och som mormor fått från en restaurang och tog sig tillbaka till bussen. Agnes somnade redan på bussen och gick och la sig när hon kom hem. "Bara gå längs kanten där man kan sätta sig på en sten och plocka ibland och marken inte känns lite som den gungar"...Jaja. I morgon skulle hon ha rejäl träningsvärk.
Sen drömde hon om att ett gäng renskötare åkte till Florida iklädda typiskt samiska dräkter och väskorna försvann på flyget så de kom till en kurs i vindsurfing i de kläderna och måste låna badkläder.
Kapitel 6.
Den första gången de plockade hjortron var en varm och i stort sett blåsfri dag. De flesta dagarna i i slutet av augusti, september och oktober var mer eller mindre höst. Det gick rasande fort mot vinter här uppe, insåg Agnes när Aino i mitten på september kom med den första stora bagen kläder hon skulle ha när hon bodde hos sin kusin i samhället halvvägs till stan. Hon var inte sån att hon hade mängder med kläder men hennes moster och morbror lånade bara ut en garderob åt henne vinterhalvåret och klimatet gjorde liksom att det inte fungerade att komma med en resväska bara som Agnes gjorde sommartid. Agnes hade ett par storlekar mindre i skostorlek för övrigt så Aino hade med sig ett par urvuxna kängor..De passade Agnes och så slapp hon skynda sig leta skor i Kiruna innan bussen den enda dag de slutade så tidigt att det hanns med.
Det sociala livet förändrades.
Paul, lika lång och snygg och populär som han var blyg, var sällan hemma i byn. Han gick sista året på gymnasiet och hade tjej i stan sen förra hösten. Plus att han alltid hade varit bra i skolan och satsade på att komma in på läkutbildningen i Stockholm nästa år. Tjejen, Saila, var likadan.
Olivia hade fått en kompis att övernatta hos ibland i sin gymnasieklass, och hade aldrig brytt sig om grupptryck. Hon skapade mode istället om hon kom med en udda tröja och kunde föreslå saker som fick andra att bli utskrattade.
Vilma kände sig ensam hemma, och trivdes inte så bra i skolan heller i år. Hon hade sedan ettan tre kompisar som bodde i samhället och var inte utanför i skolan nu heller. Men hon var barnslig, helt enkelt, och börjar två av fyra i en kompisgrupp med smink och killar och växer ur allt vad barnkläder heter blir de andra två tvungna att hänga på för att inte ses som småbarn - en skräcktanke för den som går i sjuan eller åtta ofta. Vilma var inte tuff nog som person för att stå emot grupptryck men hade storlek 158 centilong i flickkläder. Eftersom de fyra hade varit kompisar så länge fortsatte de vara det, men det var inte som förut.
Och så kom Aino och var så lik och rätt vuxen precis som sommarkompisen Agnes...Agnes och Vilma gick hem ihop och läste läxor och så men åldersskillnaden märktes fast de var födda samma år.
Och en dag satt det ett inplastat plakat på busskuren om att scoutgruppen i Missionskyrkan började tionde oktober och ungdomsgruppen den elfte. Vilma förklarade att barnen som gick i lägre klasser i skolan här och kom från sju håll längre från stan, fast Agnes inte hade träffat dem eftersom de hoppade av bussen innan vid skolan, flyttade hit första helgen i oktober. Här levde man vinter- eller sommarliv. I oktober var det inte säkert att bussarna tog sig fram längre än till byn.
Sjunde oktober föll första snön.
Skolan gick bra, men Agnes blev ensam på bussen när färre klev på där, Vilma hade sina kompisar på bussen från samhället och Aino bosatte sig halvvägs till stan och klev på bussen ihop med sin kusin. I skolan höll Agnes och Aino ihop och Aino skulle även vara med i den äldre scoutgruppen i byn. Två dagar i veckan fick de sällskap och pluggade ihop så i alla fall. Men den tanken gillade ju inte Vilma, vars kompisar inte tänkte åka fem mil till från Kiruna mot ödemarken för att "knyta knopar". Det var begripligt för ingen av de tre hade varit med förut.
- Men det är inte det värsta, sa Vilma surt när de gick hem från bussen, dubbelvikta nästan i blåsten.
Hon var glad för att Agnes och hon skulle plugga inför ett prov hemma hos Vilma. Då fick hon sällskap hela vägen hem. Det var två kilometer från dem till bussen och Agnes bodde halvvägs mot bussen. Det var ett stort skäl till Vilmas surhet för att syskonen inte var hemma mer. Hon var inte direkt mörkrädd men att komma iväg halv sex ensam och morgontrött vintertid för att hinna till Agnes och sedan till bussen när man fick räkna med snö och halka...Det var illojalt av Olivia att bosätta sig hemifrån två-tre nätter i veckan. På eftermiddagarna följde Agnes ofta med hem till henne men morgnarna - inte ens om Agnes hade erbjudit sig att gå hemifrån fem och hämta henne hade hon gått med på det när hon gick på högstadiet! Men ändå...
- Vad är värre då, undrade Agnes.
- EES är med, sa Vilma.
Agnes stannade och glodde på henne. EES var Ebba, Emilie och Sara i åttan, alla tre från samhället. De var sminkade och killtokiga och fnittriga, inget konstigt för tjejer på högstadiet. Men de åka till "ödemarken" för att vara med i en scoutgrupp för tonåringar som håller till i Missionskyrkan för att det är den naturliga samlingsplatsen för Öppna förskolan, scouter, studiecirklar, bönemöten och mindre bröllop lika väl som begravningar?
Så suckade Agnes djupt. Paul var som en magnet på killtokiga tjejer fast han inte brydde sig om att de beundrade honom. Eller kanske därför?
- Vilka är med mer, sa hon och gick in på gårdsplanen.
- Ni kom hit utan att blåsa bort i alla fall, jag har te och scones åt er, ropade Vilmas mamma genom köksfönstret innan vinden blev starkare än hon så fönstret for igen.
- Isse och han är bra på att bjuda hem oss till sin renby och visa sina renar och hundar och så. Men han är ju renägare först och kille sen. Ett par gånger varje vinter får han ta hand om en fiskeutflykt eller nåt en lördag eller söndag. Marko som är nitton och med i kyrkan här har nyckel till lokalerna och så och han och Andreas också i år kommer från samhället och kör bil och handlar, sa Vilma medan de gick in och tog av sig ytterkläderna.
- Och Olivia kommer nog att fortsätta - hon måste bara när Paul slutar komma varje gång för vem annars kan hålla ordning på EES? Och Paul kommer ibland så de slutar inte. Du och Aino blir smartskallarna i gruppen men ni tycker att EES är korkade och de tycker att ni är det...
Kapitel 7
Det var dagen före tonårsgruppens höstupptakt. Lite nervöst, tänkte Agnes sen hon såg lappen om det den åttonde och kom ihåg det. Hon hade glömt att lilla scoutgruppen skulle ha sin första höstträff på eftermiddagen lördagen den tionde oktober, följd av ungdomsgruppen precis som grupperna träffades efter varandra i kyrkan tisdag och torsdag och varannan lördag sen. Det försvann bland all annan information om när saker började inför vintern.
Det kändes fånigt att vara nervös inför en liten grupp där hon hade träffat hälften och resten beskrevs som eller i grund och botten var snälla, sa Agnes till den lilla räven som satt på sängbordet i morse. Agnes trodde fortfarande inte på övernaturliga saker, men hon pratade med räven och så kunde hon ibland se saker på ett nytt sätt. Det där att mamma hette Kettu och så var det just en räv man kunde välja på outleten...
Med en klasslärare som tyckte om att "ta upp saker från olika håll" gick det inte att komma ifrån det här att det inte var så enkelt som att inte tro på "övernaturliga" saker. Inte trodde Agnes att mammas ande hade tagit plats i tygräven. Men den själ de flesta religioner menar att människor och djur på nåt sätt är, och så lämnar den kroppen när kroppen dör, fanns den? Det hade de talat om i religionen. Det blev "väldigt filosofiskt" som en av klassens tekniknördar sa. Kunde de inte få ett par papper med fakta om olika religioner att lära sig till ett prov bara och slippa det där?
Han slapp fundera på om det går att bevisa att det finns själar. Men det blev en livlig diskussion om det här att en del tror att gudar eller andar som en del kulturer tror bor i träd och annars i naturen skapas av människor, på det sättet att de finns om människor tror på dem. Det går inte att bevisa vetenskapligt att varken grekiska, romerska eller messopotamiska gudar, för att ta några kulturer innan Kristi födelse eller århundradena strax efter finns och fanns, som nån sa. Men det finns väldigt ofta gudar som står för krig, kärlek, som man ber till för att få en bra skörd och så vidare. Eller helgon.
Och det är ju ingen tvekan om att människor kan hamna i extas och uppleva saker som inte går att förklara, som nån sa.
Det gällde upplevelserna efter några timmars trummande på en samisk trolltrumma eller det schamaner kunde uppleva. Det kunde bero på svampar eller örter som ger narkotiska effekter, som vikingarna tros ha satt i sig innan de gick "bärsärkagång" och blev nästan oövervinnerliga i strid. Det gällde extasen när folk börjar tala i tungor i en kristen frikyrka.
Upplevelserna fanns. Var de naturliga eller övernaturliga? Agnes pratade med sin räv och brydde sig inte om var nya sätt att se saken kom ibland. Det var tröstande att tänka att det faktiskt är helt okay att vara nervös inför nåt nytt, och även att tänka på det istället för att vara ledsen den 9 oktober för att det var mammas namnsdag. Hennes andranamn stod i almanackan och de brukade fira den. Den kändes konstigt och fel att vara i Sverige en sån dag.
Fredagen den 9 oktober. Inte många minusgrader mot vad det kunde vara men blåsigt så både Agnes och Aino kom i sina grå termotights och långa stickade tröjor ovanpå tunna långärmade tunikor i lite roliga färger som var moderna även om detaljerna stack ut för att de kom från den snurra på outleten där det hängde second hand-kläder. Och så lårlånga parkas, som mycket i jackväg med huva och ofta dragsnodd i midjan eller lite smalare midja kallades i år.
Det var inte vad Agnes hade fått lära sig var parkas, hon tänkte att man drog dem över huvudet. Men en lårlång jacka med lite foder men inte så tjock som den Vilma redan gick i fick heta vad den ville. Agnes hade köpt den på outleten för 300 kronor när ett besök på stadens museum gjorde att klassen passerade outleten och de slutade redan två på museet. Bussen gick kvart över fyra så alla med långt till affärer annars försvann åt olika håll för att uträtta ärenden.
Och nu när de klev in i familjen Älefors mysiga lilla tambur var Agnes nöjd med att ha köpt en jacka som inte stack ut som udda men markerade hennes - och Ainos - praktiska stil inför ungdomsgruppen. EES med modernt vida jeans, som de gnällde på att det blåste in i, och moderna färgglada tröjor och smink, fnissade tonårsaktigt åt en del personers kläder. Det var faktiskt skönt att slippa sånt, att få respekt för att man är den man är nästan jämt. Agnes hade inte planerat sin klädsel så nån gång. Aldrig varit mer än en i mängden på alla sätt. I USA hade hon sett till att ha några ombyten moderna men inte dyra kläder bara.
Här kom hon inte undan så. Det finns ingen mängd att smälta in i så.
Isses stil i skolan var traditionellt raka jeans, märke struntade han i, och denna höst en ny flanellskjorta med stora röda och svarta rutor. Täckjackan var ärvd, en del tröjor helt klart några år gamla. EES och några till som klev på bussen tittade på andras kläder och sa till varandra att måste en del ärva vad som helst? Men samtidigt fick en speciell typ med egen stil respekt. Agnes hade aldrig sett sig själv som stilbildande. Men vida jeans så det kan blåsa in? Galenskap här. Och så fick hon ärva raka byxor och outleten hade lite roliga kläder...
Agnes mest jämnåriga kusiner, som hon höll kontakten med via mail genom att använda skolans allmänna dator eller den här hos Vilma, hade av nån anledning roligt på ett snällt sätt åt det här med Aino och Agnes. Att de hade så samma stil att folk såg dem som systrar och verkade funka så också. De var fyra, utspridda över åtta år och bara James och Andrew var födda åren efter varandra. Det var de två Agnes mest fick mail ifrån. Agnes hade alltid varit så självständig att det kunde bli för mycket, hade de två och faster Eva tyckt. De tyckte det var jättebra att Agnes hade en vän. Agnes hade inte sett vänskap så och träffade bara Aino i skolan nu. Men respekterad kände hon sig.
När nu Agnes hängde av sig jacka och tröja konstaterade hon att det luktade köttsoppa, antagligen rotfruktssoppa på köttbuljong, och hjortronsylt. Hon lämnade skolan, blåsten och beskedet att EES skulle vara med i ungdomsgruppen bakom sig. Hemarbetande Susanne var uppköpare av hemslöjd från andra och hade tydligen fått frysta hjortron på en gång idag.
Jodå, i vardagsrummet till vänster syntes inte soffbordet under genomskinliga lådor med stickade eller tovade saker i grått och klara färger. En leverans hade kommit så nyss att hon inte hade hunnit bära in dem i förrådet bakom köket. Musik hördes från köket eller mathörnan till höger. Susanne dukade bordet med soppskålar för fyra. Det blev scones med hjortronsylt och te efter soppan, sa hon fast det inte behövdes.
- Vem kommer mer, undrade Vilma.
- Pappa jobbar sent och Paul och Olivia kommer om ett par timmar.
- Minns du en kille som var med på festen här på nationaldagen, undrade Susanne.
- En blond kille som lekte med den yngre scoutgruppen och som skulle börja sexan här nu?
- Han som var lik Niclas Olund i Tre kronor och som jag mer tyckte såg ut att börja åttan, undrade Vilma med en glimt i ögonen som sa att hon hade tyckt att han var söt.
- Ja, vad tyckte du om honom?
- Han verkade snäll och lite blyg men han sa inte så mycket, sa Vilma.
- Är det han som ska ta hand om de yngsta scouterna ihop med Marko och göra det mesta i höst?
- Ja, och han ska stanna och vara med på ungdomsgruppen sen för han missade halva sexan efter en olycka och ska gå om sexan, sa Susanne.
- Han är tretton och blir fjorton i januari så han skulle snarare gå i åttan än i sexan. Men han gillar inte stora grupper och trängsel i onödan och han är ju väldigt vuxen både för sin ålder och jämfört med de andra på elevhemmet nu! Om vi tycker att han är okay och tvärtom provar vi att han bor här och tar Pauls rum. Han vaknar lätt tidigt och tänkte äta frukost på elevhemmet för han blir för utanför om han bara är i skolan och sen går till lilla scoutgruppen tisdag torsdag, och ni får laga köttfärssås eller vad det är som förut men matlagningen så står ju EES gärna för ihop med en charmig kille...Men Joel kommer att koka potatis eller ris eller pasta så det är mer eller mindre klart när ni kommer från bussen...Han är inte lång och mörk och snygg som Paul, men ett blont charmtroll med det leendet och vana att leda grupper neutraliserar ungdomsgruppen, Vilma. Aino och Agnes får hålla ihop den praktiska planeringen. Marko har huvudansvaret för nycklar och lokaler, han ser ut som och är en väldigt vanlig 19-åring som inte får fnittriga tjejer att lifta med honom ut i ödemarken för att han har charm, Agnes. Jag hörde vad ni pratade om på gården och det kunde ha blivit knepigt när Paul och Olivia inte vill vara med annat än att de turas om på tisdagarna när det är läxläsning och komma på träffarna varannan lördag. Andreas som är Markos kompis och har körkort numera må se ut som John Travolta i "Grease" men han är blyg och försiktig när han lämnar isbanan...Joel blir bra eller perfekt och bor han här får du sällskap till Agnes eller ända fram till bussen innan han går till sin skola, Vilma. Det är nog han som kommer nu.
Agnes suckade lättad inombords och Vilma log från öra till öra.