Boktips
Maj Fant - Livsöden
Författare, mamma till en dement mamma och sjuk en dödlig sjukdom.
Maj Fant var författare, föreläsare och journalist och programledare. Hon var utbildad socionom, och var ordförande i riksförbundet RFSU i några år. Alla sociala frågor intresserade henne.
Hon föddes 1 maj 1930 och dog redan 1995, förlamad och hjälplös av sjukdomen ALZ. Jag tänker inte skriva om den nu, men den påverkar musklerna. Maj kunde inte gå och måste bestämma sig för om hon skulle berätta för sin publik vad hon hade för sjukdom. Hon kunde inte lyfta ena armen längre, skyllde i början på ”en nerv i kläm”. Det var ett stort steg att börja sitta i rullstol när hon ”stod” på scen eller var med i tv.
Om det här skrev hon boken i ”Klockan saknar visare”, som kom 1994.
I den boken berättar hon öppenhjärtligt om sina tankar och hur hennes liv förändras när hon blir sjuk, och sakta tvingas inse att hon kommer att dö i en sjukdom som är lika lömsk som den hennes mamma drabbades av. Mamman dog av demens.
Vad är då demens, fick hon ta reda på, berättar hon i boken ”Att bli mamma till sin mamma”, som kom 1988. Maj fick alltså inte leva särskilt många år efter att hennes mamma dog. Mamman var nästan nittio är hon dog. Demens visade sig vara något som var svårt att fatta vad det är egentligen är: det är en grupp sjukdomar som slår sig på minne, tankeförmåga och orienteringsförmåga. Det kan bero på olika saker och yttra sig olika, men samhället har ingen beredskap för de gamla som har överlevt krig och byggt upp det svenska samhället när de gamla behöver hjälp – utan att vårdarna behandlar till exempel Majs mamma nedlåtande. Och ett tryggt boende och rätt stöd fanns sällan.
Ta till exempel problemet att Maj och hennes mamma, som inte vill bo ensam med Majs katt som sällskap och själv bara köpte fiskpinnar åt sig och malt kött åt katten, för veta att hon har rätt till boende med andra gamla. Hon ville inte bo ensam. Det gick två år och inget hände. Och den lilla hjälp som fanns var ofta okunnig och gick på mammans lögner. Mamman kunde gå ut halvklädd och som sagt inte tänka i olika maträtter. Men hon kunde avboka hemtjänst och liknande med motiveringen att hennes dotter har varit hos henne och hjälpt henne eller att hon ska resa till Skåne…En dement 85-åring skulle alltså kunna planera en sådan resa och ge sig iväg över halva Sverige plötsligt?
Maj, som den kritiska tänkare hon är, vill inte tänka på hur det kommer att bli när hon blir lika gammal som mamman och många fler är gamla och behöver hjälp. Om hon blir lika dålig som mamman känns tanken på att ta livet av sig innan som ett alternativ…Liksom hon ibland önskar att hennes starka, praktiska mamma hade fått dö levande. Inte virrig på det sättet att hon omväxlande är övertygad om att Hemtjänsten eller andra har stulit hennes plånbok, skor eller korsett… Det sista var en ursäkt för att inte komma iväg till den Dagverksamhet hon gick på två dagar i veckan, och som gjorde att Maj slapp vara nästan den enda som höll tillvaron uppe för mamman.
Det intressanta med Maj Fant, i det här sammanhanget, tycker jag är att hennes bok inte bara är en berättelse om hur det är att bli få ”mammarollen” till sin egen mamma samtidigt som hon har sitt intressanta jobb och barn. Det är när hon i ”Klockan saknar visare” måste ta kampen med sig själv inför en sjukdom.
Hon får ALZ. Hon hade oroat sig för att bli dement själv, och så bröts kroppen ner istället för henne…Hon som många slet med dåligt samvete för att hon inte hade tid med barn och barnbarn eller sig själv och mamma och vänner. Hon blundade för att mamman började bli glömsk. Gamla blir ju glömska…
Att detta är tecken på sjukdomar som kan bero på blodproppar som är så små att de knappt märks, lika väl som brist på b-vitamin och depression var fakta som hon inte tog in i början. Det kan kallas åldersdemens, Alzheimers, andra former av demens…Men det leder till samma sak och Maj skriver i ”Att bli mamma till sin mamma” i korta kapitel om både sina egna problem att hinna med allt och samhällets syn på gamla. Ja, hennes mamma är jobbig ibland. Men de som byggde upp samhället får inte stöd. Och deras kunskaper och kreativitet tas inte tillvara…
Funderingar kring att vara människa blandas med kritik mot samhället, dåligt samvete för att inte orka med allting själv och dråpliga och intressanta minnen. Som när mamman bestämmer sig för att det är onödigt och dyrt att ha hörapparat. Hon och Maj har varit på sjukhuset och fått den. Mamman går inte längre än till närbutiken och handlar mat själv längre. Men hon åker samma väg med tunnelbanan som Maj och hon gjorde och lämnar igen hörapparaten.
Det är bra gjort för någon som hör illa, tycker svårsonen som har en rejält döv mamma som är ännu envisare. Dotterdottern tycker också att det var bra att klara. Majs mamma är stolt över att hon som pensionär tjänade 200 kronor! Att hon inte hör längre, utan att den hon talar med sitter mitt emot och talar tydligt och det är lugnt omkring, bryr hon sig inte om. Om folk bara kan tala ordentligt hör hon ju!
Det är inte lätt att hjälpa gamla, kreativa människor när de har en logik som faktiskt funkar…
Maj själv får leva sitt liv på sina villkor, sådana de nu blir de sista åren. Mamman får det inte.
En bok jag inte har läst av Maj Fant, men som nämns när Maj börjar diskutera hur hon själv blundar ibland, är ”Ensamliv”. Den innehåller ett kapitel om ensamhet bland gamla, ett om ensamhet bland människor med funktionsnedsättningar och så vidare. Den diskuterar hon med bland annat en person som kämpar för dementa äldres rättigheter innan mamman drabbas – och hon som ser att mamman är glömsk fattar inte vad den som arbetar inom en förening för att stötta glömska äldre säger…
Två fantasyserier om vänskap och barn som går på en skola för trollkarlar
Övärlden
Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan, Den ytterstra stranden
Ursula le Guin
1968-1972
Den här författaren har skrivit mycket om främmande världar av olika slag. Både om påhittade världar och folk i historiska tider eller i framtiden. Ibland, som i den lättlästa boken Landet utanför (om jag minns titeln rätt) hamnar två ungdomar som har det jobbigt hemma i en parallell värld när de går ut i ”sin” skog för att komma ifrån det vanliga. Sedan kommer de tillbaka till ”nutiden”. Båda ungdomarna ogillar att det finns fler där, tills de behövs som hjältar för att rädda människorna som lever där i sin tid. Det är typiskt för le Guin. Relationer och känslor, i flera lager, och äventyr.
Vill man ha ordentligt med magi och drakar finns serien om Övärlden. le Guin skrev de tre, inte heller tjocka, böckerna i rubriken för mer än 50 år sedan. De är fortfarande bland de bästa fantasyböckerna. De är lättlästa, inte särskilt tjocka och ändå får hon fram miljöer. Jag gillar hennes teknik att utgå från en huvudperson och låta den beskriva och tänka.
I ”Trollkarlen från Övärlden” får man följa Sparvhök, som växer upp fattigt i en mer eller mindre koja med äldre syskon och en far som inte bryr sig om honom, som han upplever det. Utifrån sett är det nog inte lätt för en ensam, fattig pappa att ta hand om många barn. Men
resultatet blir en stolt pojke som hellre håller till hos en släkting som är byhäxa. Hon kan mer än vad som är bra för en byhäxa och definitivt för mycket för ett barn, som le Guin beskriver det. Sparvhök skickas till en trollkarlsskola, Övärldens gemensamma, och det blir förstås kulturkrockar när olika hudfärger, språk och uppfostran möts. Sparvhök gör inte saken bättre. Han har uppfostrat sig själv i en fattig bygd i avsides berg och vill inte ens visa respekt för elever för att de råkar tillhöra en rik eller mäktig släkt. Sparvhök och en närmast snobbig, rik elev ger sig in en magisk duell, och när Sparvhök har hämtat sig måste han resa iväg för att börja reparera det deras duell ställde till. Hans bästa vän från skolan följer med. Här får man lite nya perspektiv genom vännen. När Sparvhök kommer till vännens hem för att be vännen följa med blir vännens familj lika förvirrad inför Sparvhök som tvärtom. Så reser Sparvhök och vännen, och resan blir så pass farlig att vännen undrar om de kommer att överleva. Sparvhök är precis lika rädd han, men han är inte längre rädd för rädsla. Det är genom att möta den som han kan besegra faran den här gången.
I nästa bok far Sparvhök till Atuan, för att leta efter ett heligt föremål som behövs för att det ska kunna bli fred i Övärlden. Där är huvudpersonen den unga Tenar, som blev gudinna som liten men inte har någon makt över sitt liv. Hon känner sig hotad av ”tjänare” som har makt. Hon hjälper den mystiska tjuven och flyr med honom. I ”Den yttersta stranden” är Sparvhök medelålders och besegrar en trollkarl som leker med gränsen mellan liv och död. Efteråt tappar han sina magiska krafter. Sparvhök drar sig tillbaka till sin barndoms ö. Tenar är änka där och de slår sig ner där han växte upp. Livet är ganska lugnt.
Efter flera årtionden skriver le Guin en trilogi, där de tar hand om ett barn som övergivits, och det inte är ett vanligt barn. Gudinna, nej, men ett barn som ska spela en viktig roll precis som Sparvhök och Tenar. Magi, hot, andra kulturer igen…
Harry Potter
Böcker om Harry Potter
J.K. Rowling
1997-2007
-
Harry Potter och de vises sten 1997, 1999 på svenska
-
Harry Potter och Hemligheternas kammare1998, 2000 på svenska
-
Harry Potter och fången från Azkaban 1999, 2001 på svenska
-
Harry Potter och Den flammande bägaren 2000, 2001 på svenska
-
Harry Potter och Fenixorden 2003, 2004 på svenska
-
Harry Potter och Halvblodsprinsen 2005, 2005
-
Harry Potter och Dödsrelikerna 2007, november 2007
Serien om Harry Potter, böckerna och inte filmerna, liknar serien om Övärlden: Harry Potter är föräldralös, växer upp utan en familj som bryr sig om honom och vet inte att han är magiker. Han skickas till Hogwarts, en trollkarlsskola som är internatskola. Precis som Sparvhök i Övärlden blir det inte lätt. Rowling har dock skrivit en mycket mindre allvarlig variant, på sitt sätt. På Hogwarts är det lätt att gå vilse i början, för trappor kan leda åt olika håll. Vid-behov-rummet löser många problem med var hon ska kunna placera saker och människor vid just behov: går någon fel på väg till toaletterna en natt finns där pottor och när någon behöver kunna gömma sig själv, spritflaskor eller vad som helst dyker det upp…Men vem är Halvblodsprinsen? Vilka är onda och vilka är goda – och vilka kommer att byta sida när mörkrets makter blir allt starkare efter årtionden av lugn i världen? Några drakar och många äventyr blir det förstås.
Författaren låter dåtidens värld vara delad i dels det vanliga England, med icke-magiska människor som kallas mugglare av trollkarlarna. Trollkarlarna har sin egen värld. De flesta som har föräldrar som har magiska krafter får det, de flesta barn till mugglarna har inte magiska krafter. Precis som i Övärlden finns det släkter som har status för att de är gamla, har magiska krafter etc. Harry blir kompis med Ron, från en lite udda och fattig trollkarlssläkt, och med mycket begåvande Hermione som dels är mugglare och dels tjej. Det sista sägs inte vara ett problem rakt ut, men hon utmanar till och med Rons och Harrys tålamod när hon till exempel börjar jobba för att de icke-mänskliga varelserna som sköter allt från städning och tvätt till matlagning i det enorma slott som skolan är ska få lite rättigheter. De har inga arbetstider, inte lön…Dessutom finns det ju konkurrens mellan olika elevhem och mängder med traditioner som Harry och Hermione inte har en aning om hur de ska hantera vettig. Ron å sin sida håller på att skratta ihjäl sig när Harry och Hermione berättar att folk åker skidor: de sätter plankor på fötterna och åker nerför berg.
På andra sidan, både socialt och när det här förstås händer när onda magiska krafter börjar hota, finns rika gamla släkter av trollkarlar. De har ingen respekt för människor i allmänhet och ogillar helt Rons familj för att den gillar mugglarna. En kamp på liv och död mellan gott och ont i sju böcker slutar med att den goda sidan segrar. Men även Rowlings har sedan fortsatt med några böcker till om när Harry och vännerna är vuxna och den eviga kampen mellan gott och ont fortsätter.
Stjärnhimmel
Mi mam
Ett vuxet liv för Olov
Författare: Marianne Ahnve
Den här serien kom ut under slutet av 1900-talet, men trycktes igen 2019.
Författaren är författare och mamma till Olof, ett speciellt barn. Han får diagnoserna autism och utvecklingsstörning. Mamman börjar kämpa för att sonen, som inte talar eller läser eller skriver, ska få ett bra liv. Han lär sig i sin takt och klarar mycket men pressar man honom blir det ångest, panik och kaos. Olof visar mycket tydligt vad han tycker, om man vill lära känna honom, men ska absolut tvingas in i system som skolan. Han har assistent där men det gör att han kan vara där bara. Han fattar det mesta folk säger men skoltvånget blir katastrof tills han i tonåren själv tar kontakt med bara några år äldre killar som jobbar på skolan. Henrik, om jag minns namnet rätt, blir den första han går fram till och mer eller mindre slänger sig om halsen på, på skolgården. Henrik tar reda på vem han är och bryr sig, och blir Olofs och mammans stöttepelare. Ytterligare två killar blir assistenter: alla tre långa killar som är musiker. Olof är mycket personkänslig, som hans mamma skriver i något papper. Men han hänger med på vilka äventyr som helst eller är helt nöjd med att hjälpa till att bygga hus med rätt person.
Henrik och mamman diskuterar förstås framtiden mycket, mest i Ett vuxet liv för Olof. Gruppboende är omöjligt, tre assistenter plus mamman räcker men hur ska han bo? Han är ett barn när det gäller mycket fast han håller på med musik, paddlar och campar och åker på läger med en ”kompis” och de ser honom mer som lillebror än någon de jobbar med. Henrik kommer med en lösning: hans familj ska flytta ut till Brännö (som i låten Dans på Brännö brygga), och köpa ett hus där det finns en tvåa som Olof kan få. Henrik jobbar som assistent ett par dagar i veckan, de andra får komma dit ut. Olof blir en del av Henriks familj, och när Henrik spelar vid en dans på Brännö brygga finns Olof i publiken. Han fick ett perfekt liv.