liteavvarje.webblogg.se

20. 

• Vad vet du om hiv och aids, undrade Agnes.
• Det som sägs på nyheterna. Det verkar hysteriskt. Jag känner ingen som är bög men jag bryr mig inte om vad folk gör i sängen. Ja, det är ett virus eller en bakterie som smittar mest via sex och det finns inga bra mediciner, sa Emelie och suckade.
• Nej, då kan verkligen en sådan där sekt skrika om att bögar är emot allt Gud tycker! Fortsätt.

Agnes sa att hiv var viruset och aids sjukdomen när det kom symtom. Och ja, i svensk media framställdes det ofta som att det var mest bögar som drabbades. För att det nådde och spred sig i den gruppen först i västvärlden och helt enkelt sålde lösnummer. Men totalt drabbades fler heterosexuella. I fattiga länder i Afrika med dålig hälsovård, där många dör ändå av malaria och magsjuka på grund av orent vatten och svält...I länder med mycket sexturism..Där preventivmedel inte var tillåtet på grund av religion...

USA var lätt att navigera i när det gällde rätt och fel, om någon ville. Den som ville leva väldigt religiöst kunde lätt kolla vilka stater som hade lagar emot abort, preventivmedel, skiljsmässor mm. USA var ett lapptäcke. Som om Skåne kunde förbjuda abort men Uppland tillåta det.

• Det låter snurrigt, sa Emelie.
• Det är det, sa Agnes.
• Men din pappa är inte den enda snurriga pappan. De kan var både jobbiga och barnsliga och besvärliga. Den som skapade den där kyrkan - Westboro baptistkyrka - utifrån att Gud hatar bögar var pappa!

Det blev tyst i kanske en minut. Snön yrde mindre än förut, men det var nog inte skönt att ligga i tält nu, tänkte Agnes.

Emelie sa att hon hängde med. Kunde Agnes ta en dag eller ett sammanhang som fick med både lite religion och gruppmotsättningar och varmt skönt väder och kanske en haj? Det var enklare än att hitta något som inte handlade om tre saker på en gång…

• Okay, du måste väl ha sett Stilla havet på film, sa Agnes efter någon minut.
• Alltså inte dramatiska saker med en massa romantik utan som dokumentärer?
• Jaa, det har väl alla, sa Emelie.
• Stränder, små öar, jag läser mycket och har läst en serie deckare om en som bor där vid Stilla havet och simmar och löser mysterier…Och så lite svartsjuka och vanliga mänskliga problem. Jag minns inte vad den heter men jag tror inte att folk i allmänhet lever som i tv-serier om badvakter, några måste vara bagare. 
• Okay, djurlivet där, sa Agnes. 
• Vet du hur en sjöko ser ut?
• Nej, sa Emelie.
• Som en säl ungefär. Men den kan inte ta sig upp på land som sälar. Den bor inte minst i floder vid kusten, floder som går in i landet och har växter och träd så de räknas som regnskog. Enkelt uttryck, jag har lärt mig att många svenskar inte riktigt har fattat att södra Nordamerika har så varma områden. Ni verkar allmänt tro att man måste nedanför Panamakanalen och ner till Sydamerika. Eller så tror ni att det är palmer som är det vanligaste trädet. Men det finns floder, regnskog enkelt uttryckt, med både sjökor - den sort jag kommer att berätta om kallas manater - och fiskar med lite vassa tänder och rockor…
• Är de släkt med sälar, undrade Aino.
• Nej, med elefanter, suckade Agnes.
• Snälla hunden, nafsa mig inte i örat…Det kittlas!
• Och där bodde du, undrade Emelie.
• Ja, inte i en infödningshydda vid en flod men…
• För det första, sjökor är inte släkt med sälar utan med elefanter. Jag, mamma och pappa bodde på ganska många olika ställen. Men vi gillade inte skidåkning någon av oss - utom några dagar ett lov och vattenskidor - och det finns många mysiga små ställen söderut där vi bodde medan pappa jobbade ett par år här och ett par år där. Tänk er ett samhälle som var rätt likt det du och Sara och Ebba bor i, Emelie. Villor, några låga hyreshus, en större mataffär, en pizzeria - lägg till två hamburgerställen och istället för ett kafé med vetebullar och gräddtårta var det kaffe och munkar…Ett par skolor men jag skulle byta för att jag inte trivdes och dessutom jobbade pappa en mil bort där det fanns en skola där många svenska barn gick. Vi bodde i ett vitt litet hus med trädgård, det var sommar som när det är varmast här men inte mygg som i norra Sverige… Glass…En ledig dag skulle vi på en utflykt och tog badkläder under sommarkläderna och packade ner kaffetermos och frukt i en påse och kall mat i en kylväska…Är alla  med i bilen? Vi hade en beige Fiat, lik Ailús bil. Det fanns ett stort klistermärke på bakrutan i ett hörn, det var ett lokalt basebollag och det satt där när mamma och pappa köpte bilen. Är alla med i bilen?

Aino och Emelie lovade att de var det. De hade tagit på sig säkerhetsbältena också. 

De besökte den lilla stad som pappa jobbade i och där Agnes skulle börja skolan. Agnes var tio-elva år. De skulle stanna vid en liten kyrka och gräva ner en blomma på en grav åt en granne som pappa jobbade ihop med på en gång. Släktingen som var begravd där fyllde idag. Så blev det lunch och bad i ett naturreservat vid kusten. De skulle träffa ett par andra familjer där pappa jobbade ihop med någon. Ett par av dem hade barn som skulle gå i samma skola, så Agnes fick träffa Kate och Laurie. Även om de inte blev bästa vänner var skolan liten och båda hade svenska släktingar. Agnes brydde sig inte ett dugg om det där men såg fram emot utflykten. Varmvatten, manater som var stora men snälla om man inte var elak mot dem. Hajar kanske, fiskar…Hon var mest i vattnet. 

Att titta på huset där pappa jobbade och Agnes nya skola gick fort. De fortsatte till kyrkan. 

Kyrkan var liten, vit och gullig. Men det var fullt med bilar utanför kyrkan. När de hade letat reda på hörnet med vattenkannor, vattenkran och redskap och hittat en liten spade fyllde de vattenflaskan och en vattenkanna och letade efter graven. När de grävde ner en blomma som skulle bli en rosa liten buske såg de två grupper människor på bortre sidan från parkeringen. 

En grupp hade skyltar i händerna. Den andra hade vita dräkter och - änglavingar.

• Va, sa Emelie.
• Det var det vi tänkte också. Och demonstrationer på en kyrkogård är inte så vanliga, sa Agnes. 
• Demonstranter med änglavingar har jag inte hört talas om, sa Aino.
• Var de demonstranter?
• Nja, motdemonstranter var de, sa Agnes.
• En ängel kom och pratade med oss. Han bad oss bara hålla oss undan. Det var en begravning i kyrkan. Det var en kille som hade dött i aids. Demonstranterna kom från den där konstiga kyrkan. Jag hade vetat att det fanns religiösa som verkade tro att det bara var bögar som kunde få aids och som tyckte att sex bara var till för gifta. Men de här var från Westboro baptistkyrka. Änglarna var motdemonstranter. De ställde sig runt demonstranterna från kyrkan för att skydda de anhöriga. Jag skrev om det där.
• Hur gammal var du, sa du, undrade Emelie.
• Nästan elva. 
• Jag har inget att klaga på jämfört med det där. Jag pratar med socialen och flyttar hem till Ainos faster och farbror, om inte en annan lösning funkar…

Emelie krånglade sig upp och ställde sig bredvid hundarna. 

• Jag tänker inte göra reklam där inne för att ni har en blandning av kuratorsmottagning och informationsbyrå här ute. Men det är varmt som i en bastu och oväsen där inne. Nästan alla har fått världen lite upp och ner den här veckan och ni är praktiska när det gäller allt så alla kommer kanske att komma ut och prata lite för att få lite luft…
• Och om jag ska vara det där så har jag två frågor, sa Aino.
• Visst.
• Jag antar att det som du hoppas funkar är att du kan flytta till Ebbas pappa och äldre halvsyster så du kan bo tryggt fast du inte bor hemma. Och din rätt stora och totalt galna pappa när han köper dåligt hembränt kan inte komma och slänga små samer i väggen för vi bor i en villa direkt på marken. Men hur nära är det att din bror hamnar på ett LVU-hem och hur dålig är din mamma? Hon blandar självklart värktabletter för att axlarna är utslitna och sprit på helgerna i alla fall. Ebbas mamma är inblandad sedan du föddes för att hon jobbar som socialsekreterare och bor i Hästskon på gatan du och jag och Ebba och Sara bor vid allihop. Hur nära är det att din bror omhändertas? 

Emelie suckade. Hur mycket hade Agnes lagt ihop om hennes familj och fått två och fem att bli arton? Agnes letade i minnet efter någon liten håla i USA som det gick att jämföra med.

Agnes sa att hon, som hade flyttat så pass ofta att hon såg alla ställen lite utifrån, tänkte på fotona från Hästskon som Irma hade på väggen i affären. Ett från när sågverket var nybyggt ungefär 1890, med chefen i kostym och arbetarna i väl vadmalsbyxor och vida skjortor. En del var barn. Det såg enkelt och fattigt ut men så var det då. Och antagligen fanns det mycket stolthet i att göra plankorna till ett eget hus per familj längs den nya gatan i det nya samhället.

Ett kort på de tidiga husen, mer hyddor nästan, längs vägen runt skogen som stod där Gamla skolan och handelsboden är nu. Ett på den första skolan, i änden av hästskon, som brann ner, en stuga med två rum och kök och lärarna sov på vinden.

Så var skogen borta, hyreshuset där de som inte hade råd med hus där Emelies familj bodde stod nu på den första skolans plats och Gamla skolan invigdes 1930 väl.

• Det är en egen värld på samma sätt som ett samhälle i USA där vi bodde i ett par månader, sa Agnes sedan.
• Det var en liten stad med några små skolor och många småbönder utanför centrum. Det hade varit två byar från början. En var byggd av kristna som flyttade till USA från Irland för några hundra år sen. Där var det religion som gällde. Många flyttade från fattigdom i allmänhet och särskilt den engelska regeringen - irländarna förtrycktes på samma sätt som svenska staten förtryckte samerna, med praktiska skillnader som att irländarna inte hade renar.

Agnes teg lite. Emelie behövde växa ur Hästskon mentalt om hennes familj föll sönder totalt. 

• Som sågverket och Hästskon mot Nya området, sa Emelie.
• Du är fantastisk på att berätta! Hur kom den andra delen till? 
• Den växte upp kring en diligensstation och sedan kom en liten järnväg. Som serien om Lucky Luke. Vi bodde där tillfälligt och väntade på att ett litet hus skulle bli ledigt i stan fyra mil bort där pappa jobbade. Men poängen är att en rolig, busig kille som spelade amerikansk fotboll spårade ur som din bror. Det fanns inte ens missbruksproblem i familjen. Två veckor efter att han rycktes loss från skola, kompisar och träning som förr och måste åka fyra mil till ett större ställe och en ny skola rökte han hasch. Fyra mil rak landsväg och vintern var som sommar här så det tog sällan mer än en halvtimme.

Det blev tyst igen.

• Vad hände med honom, undrade Emelie.
• Han var strulig tills han slutade skolan. Men han gick i samma klass som två klasskompisar på fotbollen och de släpade med honom till bussen och träningen. Sedan fick han ett stipendium till ett college med inriktning på amerikansk fotboll. Men det var fyra mil rak landsväg, aldrig snö och halka och förseningar, och de drog med honom. 

Alla tre teg i en evighet eller kanske en halv minut. Emelie sa att hon skulle gå in och ge Ebba en hjärtattack. Hon skulle fråga om Ebba och hennes mamma redan har gjort upp med Nisse att Emelie kan bo där. Och få Andreas att undra vad som pågår i tjugo sekunder genom att be honom lära henne spela schack. Ska hon överleva att överge familjen för mamman får inte hjälp innan hon slutar ta ut sopor och hålla hyfsat rent behöver Emelie fritidsintressen som kräver att hon tänker på annat. Andreas och Markos pingstkyrka har en grupp som spelar schack på fredagskvällarna.

• Mer än tjugo sekunder tänker Andreas inte så han får ingen hjärtattack. 

21.

Emelie gick. Nödutgången slogs upp. En av nykomlingarna,  mumintrollet Ville sa dialekten, sa att det var skönt med luft. Och han ville säga en sak som kanske inte behövde sägas, men de hade pratat lite därinne om att det som berättades och diskuterades som var privat skulle inte föras vidare. En sådan här resa gör ju att man kommer nära varandra ofta. Precis som de tre. Och de tänkte inte börja prata hej vilt om saker de snappade upp nu eller Joels historia. För resten, hur mycket schäfer är det i de här hundarna? Han var lite hundrädd men van vid en del raser, och schäfrar ser lite ut som vargar. Hans släkt hade haft två mycket snälla schäfrar, som Ole påpekade, och Marko sa att de hundar som de hade här var de som inte såg renar som bytesdjur. De här vaktade mer än jagade. Plus att de hade flera raser i sig men det var av någon anledning de som liknade vargar som jagade ren minst. 

Aino sa att hon hade inte koll på exakt vilka förfäder allihop hade. En och annan tik hade smitit iväg…Men en korsning mellan varg och hund kallades varghybrid till och med fjärde generationen och de här var mellan fjärde och åttonde - oräknat att 6två stycken med femtio procent varg var blev en del varg och parades en sådan som såg ut som en samojed med en som var sjuttiofem procent varg…Strunt samma. Det gick inte att styra aveln helt. Men en  fyraårig tik hade smitit och fått valpar med, rätt säkert, grannens schäfer. Plus att valparna de utgick från var korsning av varg och en okänd hund som var gatukorsning - bland annat schäfer för bilder på första kullen visade en schäfer, två vargar, en lite lurvig sak som inte gick att identifiera annat som gatukorsning och en schabrador. En vad? En korsning mellan schäfer och labrador. Eller så var det flera fäder…Men om Ville kände sig lugnare av att veta det så fanns det både schäfer och den mycket snälla rasen labrador i dem. Utom siberian husky och annat som blandats in med tiden och huskyn, som kallas varghund också, tycker en del är för mycket varg för att den ska passa som sällskapshund…Men schäfer och snälla sorter fanns. Ville kände sig fånig men det var skönt att höra. Han hade också läst en artikel om att hundar med varg i sig var farligare - eller bättre som skydd - om de var farliga för vargar var egentligen skygga djur. Hundar var tränade att umgås med människor och modigare så. De här skulle nog jaga bort en björn också för att skydda dem.      

Han stängde luckan. En figur gick på dass och kom bort till hundarna. Långa smala ben i smala byxor, en för stor jacka med fuskpäls på huvan och rånarhuva. Taniga Paul i lika långa men betydligt kraftigare Andreas jacka. Paul tränar sunt men är lik sin pappa som älskar feta såser och är mager ändå.

• Jag vet inte vad ni sa, men Ebba håller på att hämta sig från en hjärtattack. Joel och Kari går igenom matlagret och planerar så alla ska få något att äta innan vi kommer till vinterlägret till en sen lunch i morgon - ingen utom Olivia kommer att somna där inne innan midnatt minst. Hon somnar stående i ett åskväder om klockan är mer än elva. Väckning halv elva om inte folk vaknar innan i morgon. Joel, Ville och Ole gör en spellista till disco på papper - tyvärr hade de en radio med batteri så det är disco där inne. Sara och Andreas spelar schack, Marko lär Emelie grunddragen och Isse kommer här.
• Jag tänker sova. Prata ni. 

Isse vadade genom hundarna förbi tjejerna och kröp ner. Paul vill tacka Agnes för att Emelie inte ens behövde få ett litet nervsammanbrott för att ge upp hoppet om sin familj som familj.

• Försök inte reda ut för mig hur du fick henne att se så andra perspektiv att hon bara accepterade livet som det är för mer kan man inte göra, som hon sa. Emelie sa att hon hade bett dig berätta en historia från USA och undrat hur Isse började prata mode och det slutade med simmande djur som var släkt med elefanter, grundfakta om hiv och aids, änglar som demonstrerade och en stad som först var en by av före detta diskriminerade irländare och en stad á la Lucky Luke. Du borde bli författare.
• Bra sammanfattning, sa Aino.
• Och vad har du på hjärtat, bortsett från att du ville ha frisk luft? 
• Säga att det är dags att be Vilma locka med sin gängkompis till oss. Jag vet inte om Vilma lever i sin egen bubbla för att hon gör det eller för att hon vill. Men hon och de där tre har hållit ihop av vana i skolan. De är varken riktigt populära eller utanför. Men Markos kusin, den lilla pinniga också i det gänget, är ganska illa ute. Hon är inte nykterist. Föräldrarna dricker så pass att de inte ser riskerna med att grannkompisen i gänget började ha pojkvän och glömma henne… 
• Och vad har du för framtidsplaner, undrade Aino.
• Du fyller tjugo i sommar och försvinner för att göra lumpen, väl?
• Officersutbildning, sa Paul.
• Jag ser mig som för tillbakadragen men de vill ha mig till det för jag har ju vana av att organisera och kan köra bil och minibuss här. Sedan blir det faktiskt inte läkarutbildningen. Min kära sambo har rätt i att jag skulle få - ursäkta ordet här - lappsjuka av att bo i en stad som är så stor att den har läkarutbildning. Sjuksköterskor har mycket bredare kunskaper. Röda korset eller Läkare utan gränser, hjälpa äldre på demensboenden eller jobba på akuten…Vad jag vill göra. 

Paul går. Alexander, den av de tre nya som är lång och slank och svenskt mörk och brunögd som Paul, bryter stämningen med att komma och fråga om hundarna. Han har kört scooter och hundsläde en del, hans släktingar finns i tre länder och har draghundar. Två hette som Isses draghundar. Men de två ser ut som en siberian husky, en variant av varghund, och en grönlandshund. Isse sa att de kommer från hans släkt. Men de funkade inte med renarna - och harar och de rätt få katter som finns här blev roliga att jaga när de bara var valpar…Men finns det varghybrider i Sverige alltså och är de tillåtna? 

Aino sa att Isses släkt, pappan och två bröder med barn, började avla planerat på fem valpar som en skadad varghona fick nära vinterlägret för tio år sedan. De hade många olika utseenden så pappan måste ha varit blandras. Eller mamman för all del, hon kan ha varit hybrid…De lugnaste hundarna fick valpar. Resten steriliserades. Varghybrider som sällskapshundar i lägenhet eller inomhus tror inte Aino på. Det behöver få jobba och ha tydliga gränser. Om de är lagliga eller ej vet hon inte. Det pågår en diskussion bland politiker om man får ta in dem in Sverige, skapa dem eller sälja dem som hundar. Ingen här har frågat om de här är lagliga och siberian husky är det. Hälften här har en sådan hanhund som pappa. Att de ändå blir väldigt lika vargar…Tja…

Alexander berättade om sina äventyr hos släktingar i Värmland som har hundar och kör turister i liten skala. Familjen har ett Bed and breakfast och tar emot max tio personer. 

• Här kommer en till som inte vill sova till discomusik i trettio graders värme …Jag har bott granne med ett disco ibland. Jag går in.

Emelie kröp ner mellan ett par hundar och somnade. Aino och Agnes sa inget på ett tag.

• Vad tänker du på, undrade Aino när de hade krånglat sig upp från hundarna, varit på dass och krupit ner igen.
• Florida, sa Agnes. 
• Av alla konstiga ställen att fatta att huset vi bodde i är tömt och någon annan hyr det nu…Och jag kan åka tillbaka dit men då gör jag det för att jag själv vill det, inte…

Att säga “för att mamma och pappa är där för de är döda” gick inte. Men det behövdes inte. Aino sa att synden straffar sig själv. Agnes började prata om USA och drog in seriefigurer för att få Emelie att sluta se sig som missbrukardotter från fattighuset i Hästskon. Då fattade hon själv också.

Nu var det bara några få som kunde komma ut och vilja veta eller reda ut saker kvar. Andreas och Marko kom säkert inte. Men vilken deckare var det där detektiven helt enkelt planerade in en eftermiddag för att låta alla som ville komma och erkänna ett mord för att de ville skydda sin fru som de trodde hade gjort det eller var psykiskt sjuka eller vad som helst? 

Vilma gick på dasset och kom. Hon undrade om Paul hade funderingar på hur man fick med Josefine i ungdomsgruppen. Vilma kunde inte locka med henne. Nu var det nog bara Emelie som kunde nå Josefine. Emelie skämdes för att ha en sådan familj och städade upp hemma och såg till att det fanns rena kläder nykter - Josefine höll på att bli missbrukare själv. Josefine var snäll och lite lättlurad och behövde vettiga saker att göra. Men det krävdes någon som fattar det där med missbrukande familj för att få Josefine att både komma, komma nykter och vilja bete sig som folk.    

Vilma satte sig på bänken och njöt av friden. Nästa person gick in på dasset. Sara kom. 

Hon hade bara en fråga, om Agnes kunde tänka sig att svara på den. Faktamässigt, som hennes pappa som ekonom och revisor sa när han var irriterad efter jobbet efter ett eftermiddagsmöte med någon som inte är det. 

Agnes frågade om hon hade ett bra exempel på problem med arv och särkullsbarn. Sara suckade att det där att folk inte fattade skillnaden på sambos och att vara gifta nog var värst, och att det fanns särkullsbarn. Folk kan till och med äga hus ihop men ett par gifte sig inte. De hade ett barn var och ett gemensamt. Mormor till mammans barn och det gemensamma var mormor åt allihop i praktiken. Den andra mammans släkt var som Joels mammas. De fanns inte. Men det var pappans barn som älskade mormors sommarstuga. Det var inget problem så länge ena föräldern levde men när den sista dog…

• Alltså, mamman ägde huset de bodde i. Pappan och barnet flyttade in. Pappan dog först och hon satt i orubbat bo - han dog när han var femtio och mormor levde då. Mormor dog tio år senare och mamman fick sommarstugan - men mormor skrev ett testamente där det stod att alla tre barnen skulle ärva stugan gemensamt. Jag vet inte exakta ord men alla tre barnen skulle dela på stugan, fast ett barn inte ärvde en del av huset efter mamman för hon hade det innan pappan och barnet kom dit. Och det var inget att diskutera. Med det blev tydligen ett jävla liv när mamman dog och arvingarna kom på att det barn som inte var arvinge till huset utan testamente hade tagit dit friggeboden som var gäststuga, rustat köket och köpt spisen med mera. De fick bete sig som folk eller sälja till honom eller köpa ut honom - eller så försvann rätt mycket som behövdes för att det skulle vara möjligt att bo där. Den ena svalde irritationen efter en förklaring hur arv och testamenten funkar. Nästa blev osams med syskonen för gott. Ironiskt nog var det det syskon som var halvsyskon med båda som vägrade godta det. Det var det pappa inte fattade. De två andra var inte släkt alls egentligen.  

Men över till hennes fråga. 

Hon misstänkte att en kusin till henne “en bit neråt landet” som hon träffade till jul och påsk var homosexuell. Han var tio år äldre, nästan, och det pratades inte om hans eventuella flickvänner fast det pratades om systrarnas pojkvänner. Kusinen var varken ful eller osocial och morbrodern rädd för allt “onormalt”.   

• Jag funderar på hur jag kan prata med honom i jul…Jag är ingen barnunge och hans kusin. Men det kan vi ta en annan gång. Men ni tänker så brett. Man pratar om att tänka “utanför boxen” men Agnes har inga gränser för hur stor en sådan kan vara ens..

Efter det kom ingen mer på en stund. Aino och Agnes somnade. Agnes drömde att det växte träd med ananas och andra frukter som finns i Florida här uppe i snön.

22. 

En väckarklocka skrällde. Den stod på vedtraven. De måste ta sig upp för att få tyst på den. Joel kom ut ur huset med ett fång fällar till slädarna. Agnes och Aino hann bara ta sig upp i stående ställning innan den dubbelvikta fällen på bänken vek ut sig och Vilma sträckte sig efter klockan.

Ebba kom med ett litet anteckningsblock.

• Beställningar till frukost. Vi äter ordentligt i vinterlägret. Det finns utom det som redan är tingat kaffe, två tepåsar, choklad till två och blåbärssoppa till en så ni väljer och tre och då räknar jag med Vilma tar det som blir över.. Två portioner soppa, två hembakade chokladkakor och en påse torrfoder, sa Ebba.
• Och jag är ärligt nyfiken på hur Agnes fick ihop sjökor, irländska immigranter, aids och Lucy Luke med sågverket som gjorde att Hästskon och hela samhället kom till…En annan gång.

Aino ville ha kaffe och soppa eller torrfoder men gärna soppa, Agnes te och blåbärssoppa. Vilma försvann till dasset. Hon kom tillbaka med sin och Saras ryggsäckar. Och några våtservetter i handen så de som ville kunde tvätta ansikte, händer och under armarna. De luktade hund men det var det inget att göra något åt.

Agnes och Sara fick hjälpa Aino och Isse att göra i ordning slädarna. Agnes och Aino gick bara in i stugan igen för att titta en sista gång. Till och med den kändes overklig efter manater och Vilda västern. Nu såg det ut som när de kom. Plankan fanns kvar, för granriset fick ligga och torka tills nästa gäng packade ihop det eller använde det. Men annars var det sig likt. Spisen och spritköket stod utan grytor och prylar omkring i sitt hörn igen. Fyra ryggsäckar stod kvar på golvet. Aino tog två och bar ut dem. Agnes tog resten och gick. Det här hade varit deras hem i några dygn. Ändå kändes det som några år. Det kändes konstigt att åka hem.

Hundarna selade “nästan på sig själva” som Aino sa när Alexander frågade om han kunde hjälpa till med det. Bara som ett erbjudande. Men de kröp ju i selarna själva för att få springa…Utan stress gav de sig av i lätt yrsnö och över ganska mycket nysnö. Ingen blev tillfrågad om den ville köra eller ens stå bredvid. Kari och Aino, Isse och Joel stod på slädarna som gled fram så lätt och elegant att det verkade lätt, som Emelie sa bredvid Agnes. Men det gick inte så fort och Kari som körde framför dem tittade sig omkring medan hon styrde. Nysnön yrde men blev nerskörd till en slät väg. Isses ledarhundar var inte helt nöjda med att få köra sist men slutade småmorra och försöka dra iväg när Isse sa åt dem att bete sig som folk. Även om det var tonfallet och inte orden som gällde lät det lite roligt.   

• Vi har inte fattat hur mycket Isse kan som vi inte har en aning om, Agnes. Han är inte från den här planeten…Kari är åtminstone normal i huvudet…Men Isse…Det här är hans verklighet, sa Emelie.

Efter en stund stod en röd hink med en tänd lykta mitt i vägen. Joel klev av, sjönk ner i snön med halva smalbenen och vadade bort till den. Det låg ett brev på hinken i en plastficka. Och det var spår av en släde på nysnön bortåt så lappen hade lagts dit idag. Joel läste lite stakande att det är bouppteckning i vinterlägret. Sedan gav han lappen till Agnes. Det var för mycket ord. Hon fortsatte läsa.   

Osse är på bra humör för ett par amerikanare kom när Osse stod med en av ekonomerna som förklarade hur de hade räknat så att äkta samer skulle få pengar efter renar och stockholmare och skåningar och så få pengar som kom från annat. Då kom ett par killar i mörkröda skidkläder med svartgul text som var namnet på en skidort i något berg i Amerika. De kanske femton personer som var ute, de kom igår eftermiddag med Isses faster Irma och Agnes mormor, tittade. Att Tina följde med var för att hon ju var gift med Agnes morfar och han är en av arvingarna. Osse tittade också, och undrade om de var Märtas ättlingar? Ja.

Men Märta gjorde inte att var samer, sa en av dem på svenska. För det var deras mamma som var det och var översättare, sa nästa på samiska. Osse sträckte fram handen för att skaka hand och hälsade dem välkomna och de tre presenterade sig. Osse sa att han var inte omedgörlig för att han levde sitt liv här och tyckte att rätt skulle vara rätt. Ekonomerna som hade gjort hästjobbet att gå igenom alla bouppteckningar och kollat vilka företag alla generationer, halvbröder och barn hade haft och sålt efter en man som föddes för hundratrettio år sedan och dog åttiofem år gammal och andra frun satt i orubbat bo och dog först i år skulle ha rejält betalt. Saken för honom var att folk som hade fötts och bott i Stockholm hela sitt liv, inte hade varit norr om Sundsvall och inte hade någon koppling till samiska saker faktiskt inte ens borde ha någon glädje av att ärva renar när det fanns pengar från helt andra saker. Frank och Joe höll med om principen.  

Aino, Isse, Agnes och Joel skrattade. Resten fattade ingenting och fick en kort förklaring. Men de skulle alltså åka fram till utkanten av lägret, hämta en del saker som skulle ner till Nikkaloukta och så fortsätta dit. Nästan ingen var intresserad av dagens genomgång av pengar som hade tjänats på renkött, knivskaft, att skjutsa turister med renar och hundar och städning av kyrkan i Nikkaloukta de sista hundra åren…De som ville veta hur mycket var och en ärvde kunde komma till vinterlägret i morgon. 

De fortsatte. När en omålad, men väl oljad för annars hade den inte klarat sig så bra här, träbyggnad kom inom synhåll saktade slädarna in. Agnes hade spontant tänkt att det var en sopstation när hon såg den ungefär tio meter långa konstruktionen med tät baksida och sidoväggar och tak som gick ut längre än kortväggarna. Men det fanns inga soptunnor. Det var ett vindskydd vid en knutpunkt mellan vägen mellan flera bosättningar längre bort, Nikkaloukta och en väg mellan deras egen koja nyss och vinterlägret. Det gick att sätta för presenningar här också om det behövdes. Här fick hundar vila om det inte gick att ta med dem till lägret, här fanns en vedtrave om någon behövde hämta och saker som skulle levereras kunde lämnas här och nästa person hämtade det.

Nu syntes fyra personer röra sig vid ena kortänden. Det såg ut som om någon höll fast något och någon spikade. En ganska lång man med grånat hår i blåa arbetskläder var väl Agnes gammelfarbror Arthur. En liten i modernt färgglada vinterkläder var väl en kusin till Aino. Så var det två personer i mörkröda kläder med gulsvart text…Och en figur i täckkappa och mössa kom ut ur skyddet när de var nästan framme.

Emelie, bredvid Agnes, mumlade att om Ebbas mamma kom hit var frågan om hennes pappa eller bror hade gjort något riktigt dumt eller blivit skvatt galna. Aino på Emelies andra sida sa lågt att hon inte visste vilket som vore bäst…Men något snyggt att titta på får de i alla fall! Det där var säkert amerikanarna som fick veta att deras pappas farmor eller vad det var hade dött så han ärvde - och råkade vara samer på mammas sida. Emelie mumlade att det gjorde ingen om de var snygga och vältränade. Med både Alexander och den långa kunde de som gillade mörka, snygga killar glo på och Paul få lite paus också…

Slädarna stannade. Kari och Joel tog bort säkerhetsbältena och alla tog sig ur ganska snabbt, med viss vana nu. Så blev Ville och Alexander stående och glodde på amerikanerna, som glodde tillbaka. Så sa alla fyra:

• Vad gör ni här?

23.

Det blev en stunds förvirring innan alla hade fattat två saker.

Det enklaste var att Frank och Joe var kusiner till Agnes på pappans sida, och barnbarnsbarn eller barnbarnbarnbarns till Toivos adoptivdotter Märta. De var nitton år, hade slutat skolan så fort det gick och i stort sett bott i skidbacken vid den lilla staden de kom ifrån efter skolan. Vinterturism var självklart det de skulle hålla på med, och med Agnes här sökte de jobb i norra Sverige. Bouppteckningen hade inget med det att göra. 

Nästa fråga tog lite längre tid att reda ut. Hur kände Ville och Alexander Frank och Joe? Det tog tid för att alla pratade i munnen på varandra när de mindes och försökte förklara. Ville och Alexander hade varit i USA och jobbat i ett år. De tog fel långfärdsbuss och hamnade i den lilla staden i bergen där bröderna Hardy bor. Alla blev lite häpna där också när alla fyra kunde svenska och Alexander och Ville kände igen finska och samiska, som bröderna använde när de inte ville att alla skulle fatta. Arthur tog fram termosar med te och kaffe.

Så var det Ebbas mamma som ville prata med Emelie. Emelie sa att det gjorde inget om de andra hörde.

Helena sa att de som visste hur Emelies familj är väl hade fattat att det hade blivit riktiga problem när hon, som är socialsekreterare, kommer hit. Brodern försvann samma dag som gruppen åkte. Han hittades fyra dagar senare i Kiruna, påtänd och inte nykter. Polisen körde hem killen när han hade kvicknat till och mådde milt sagt illa. Mamman tog emot honom och bäddade ner honom, själv påverkad av en korsning av medicin och öl. Det hade kommit över några kompisar, grannar underförstått för de enda som blir berusade mitt i veckan i Hästskon mer än enstaka gånger är de som bor i fattighuset…Eller de är de enda som märks men ärligt talat finns det troligen ingen mer där som har alkoholproblem de inte håller i schack i alla fall. 

Men att mamman sa att hon åt värktabletter och hade tagit en öl kvällen innan, de kom hem med sonen nio på morgonen, var inte bra. De frågade mer och mamman sa åt dem att prata med Ebbas mamma, Helena. Helena sa att det var säkert värktabletter men den familjen var en av de som var kända av socialen sedan länge. Sonen hade det slagits larm om gång på gång sedan han började sjuan. 

Brodern fick stanna hemma. Helena gick hem. Hon jobbade som tur var hemifrån den dagen. Men hon tänkte komma tillbaka senare. De måste prata om det här. När Emelies pappa kom hem blev han skvatt galen. Det var tidig kväll. Han slet loss hatthyllan, som satt lite lös, och vrålade så sonen kom ut i hallen och sa åt honom att hålla käften. Han ville sova.

Mamman stack och hämtade Helena, som ringde dit polisen hemifrån. När Helena och mamman kom tio minuter senare var hallen demolerad. Pappan vrålade i vardagsrummet och sonen hade flugit in i väggen. Han försökte lugna sin pappa, och eftersom sonen är lång för åldern och lika lång som pappan nu hade han faktiskt varit den som kunde lugna ner pappan ofta de sista två åren. 

Joe antog att polisen fick frakta iväg pappan, som bra nog kunde häktas för våld mot tjänsteman och hot och misshandel om han flög på allt inom räckhåll. Helena suckade att det var det knepiga när de var grannar. Hon bor i en enplansvilla där en på ren svenska just nu galen person kan slå sönder fönster och komma in. Mannen försökte klippa till allt inom räckhåll och lägenheten går inte att bo i just nu. Det var hon som ringde polisen. 

Men just nu var alla tre hemma flyttade alltså. Ville Emelie följa med hem i morgon och bosätta sig hos Ebbas halvsyster? Nisse kanske fick fortsätta jobba en vecka till men tjugonio år gamla Pernilla med en gammal polishund fanns ju. En skidlift har gått sönder. Eller ville Emelie stanna här eller i Nikkaloukta och göra läxor till jul? Mamman skickades till ett kristet vårdhem, som ställde upp snabbt när Markos pappa ringde och sa att det var akut men gick att vända utvecklingen för mamman i en familj så barnen inte måste omhändertas för all framtid. 

Emelie konstaterade att det vore bra om mamman kunde bo kvar. Hon har sin trygghet i Hästskon ju. Men pappan…Han är inte trygg någonstans. Han kommer att slåss tills han minst håller på att döda någon om han blir knäpp på allvar. Fylledelirium är ju en sak men han har betett sig psykotiskt ibland. Hennes lillebror…ja, visst kan de flytta honom till ett ställe där han kan få boxas eller spela fotboll istället för att sitta i en buss till en skola han tycker är trist…Hon stannade här. Det blev först ett förlängt lov för Isse och Aino hade jobbat in en vecka och skulle vara här. 

Helena tittade undrande på henne i ljuset från lyktorna som hängde i taket och svängde i den svaga vinden. Emelie sa att hon bad Agnes berätta om en dag med både äventyr och lite allt möjligt från USA. Hon fick vad hon ville ha. Det blev simmande djur som ser ut som sälar men är släkt med elefanter - fast de inte hann dit men de var på väg på en utflykt - och änglar som demonstrerade vid en kyrka för att några religiöst galna ställde sig där och talade om att Gud hatar bögar…Och så kom Lucky Luke ridande…Det blev så mycket att hennes värld plötsligt blev rätt liten och hon insåg att hon har ingen familj som kan kallas familj. Och mamman hade hon jämt skyddat genom att ljuga om det har hänt något, vilken småsak som helst, som kunde få pappan vansinnig tillfälligt. Om allting skulle ramla ihop skulle det göra det nu. Den här resan hade vänt upp och ner på världen för hela gruppen. De hörde ihop på ett sätt som Emelie aldrig kunde tänka sig att hon skulle få vänner.

Men om Emelie fick stanna här till jul så måste Vilma dra med Josefine till ungdomsgruppen. Hon måste dit helst igår. Marko sa att han kan ta rollen som äldre kusin på allvar och hämta Josefine med bil om det är viktigt. Han hade sällan umgåtts med den familjen. Hans familj var mycket religiös och mosterns var varken det eller försiktig med alkohol…Okay, måste de rädda minsta och konflikträdda Jossan så…

Helena sa att hon begrep inte mycket. Men det spelade ingen roll som det lät. Allihop hade blivit vuxna, mentalt. Ebba var inte den lilla och lite nervösa dotter som hon kramat hejdå för mindre än en vecka sedan. Flera såg flera år äldre ut. Bara Isse verkade helt opåverkad.

• Nja, sa Isse. 
• Men jag har fullt upp med att ta hand om hundarna och köra och försöka fatta när världen blir farligt galen. Jag, Marko och Andreas fattar knappt något om vad som har hänt med tjejerna på en vecka men de har liksom blivit mindre…
• …tonårsaktigt obegripliga, undrade Sara.
• Ungefär, sa Isse.
• Jag fattade absolut ingenting när Ebba började oroa sig för att hon svek er när hennes pappa kom. Först är problem nummer ett med packningen inför det här att det inte finns eluttag överallt så det är ingen idé att ta med plattången…Ja, det var det ni frågade om först när ni fick listan med packning! Sedan blev det värsta problemet om Ebba svek Sara och Emelie när Ebba blev så glad över sin pappa och Emelie var orolig för hur det gick hemma, men hon åkte ändå… Sedan plötsligt…Men vi lät tjejerna prata med varandra och det blev lite sjökor - de där som är släkt med elefanter fast de ser ut som sälar - och annat så när Ebba hade överlevt en liten hjärtattack för att Emelie blev annorlunda så var det som det skulle plötsligt. Alla var de de ska vara som det kändes…Jag är inte bra på att förklara, ursäktade sig Isse.
• Jag tycker att du sa det väldigt bra, berömde Joe.
• Jag känner ingen av er men att fastna i en snöstorm på ett ställe som är så annorlunda där ni bor och skolan hemma och det händer…Jag känner mig hemma här för jag pratar både svenska och samiska och lite finska och har bott i berg och har jämt åkt skidor och jobbat i backen när jag inte har sovit eller måste läsa läxor. Agnes liv i USA korsat med det där…Ni har haft ett omväxlande lov.   

Agnes farbror samlade ihop alls muggar och sa att de som kom med slädarna och amerikanarna på en scooter skulle vidare mot Begravningsklyftan. Alltså det var ingen bra översättning av det samiska namnet. Det hade samma funktion som kyrkan i byn ungdomarna kom ifrån eller där de övernattade i Nikkaloukta. Det huset fungerade ju som församlingshem också…

Här blir träffpunkten en klyfta i ett litet fjäll. En ingång som är några meter bred, ett rum som är mellan åtta och tolv meter brett och tjugo meter långt och bortre delen är en grotta med tal. Det fanns några mycket gamla stenhögar som var gravar, några traditionellt heliga minnesstenar som flyttats upp på klipphyllor och en mulltoa. Så hölls minnesstunder efter döda, bröllop och dop där. Scouter där några var samer och kände till det, fester överlag, om det blev snöstorm eller annat uselt väder tog sig folk som kände till klyftan dit.

Irma och Agnes mormor hade tagit en scooter med saker som skulle till Nikkaloukta dit. Irma ville hälsa på förfäderna. Tina hade inte varit där sedan minnesstunden efter sin svärfar. Egentligen var det bara en klyfta i berget.

De satte sig slädarna igen och for vidare. Joe körde en scooter med stickade och tovade saker och annat hantverk. På vägen tillbaka fick de släppa av Irma och Tina och ta båda scootrarna till Nikkaloukta. Irma och Tina fick leta upp en lugn vrå i vinterlägret medan bouppteckningen diskuterades. Frank och Joe fick komma till lägret i morgon som arvingar. 

När det gällde klyftan höll alla med om att den enkelt uttryckt var en klyfta i ett litet fjäll. Kanske hundra meter höga väggar gjorde att det var vindstilla. Ändå var bara skillnaden mot världen utanför så stor att det blev en annan värld igen. Tystnad. Gråa väggar. Grått tak eftersom himlen var grå och det föll några enstaka snöflingor.

De gick bara runt klyftan, hittade Irma och Tina och så satte sig alla vid slädarna och scootrarna och åt. Ingen orkade prata mycket och nu var det så mycket…

Så fick Frank ta en scooter, det var hans tur för Joe körde dit, och ingen protesterade när Joel satte sig på den som Irma hade kört med en släde efter. De lämnade Irma och Tina hos Arthur och Vilma. Hundarna rörde sig lite oroligt när ingen sa åt dem att lägga sig och vänta. Isse sa att den som var rädd för fart fick sätta sig på Franks scooter eller släden Kari körde. Kari sa att hon tänkte inte försöka bromsa sitt spann nu så enda gången det inte gick lika fort med hennes amatörtävlande hundar som Isses elitgäng var sluttningen ner mot Nikkaloukta och slätten där byn låg.

• Alltså, både jag och Isse tävlar i hundspannskörning. Skillnaden är att jag är bra nog att tävla och han är på sm-nivå. Men om vi åker mot Nikkaloukta och Joel drar upp tempot lite på Isses hundar en bit så hänger mina med, sedan kommer ett mindre fjäll om vi tar en väg som tar en timme och då får det gå långsammare. Sista sluttningen ner kan vi inte hålla hundarna för de är vana att springa där och så ligger samhället på vänster sida…Då går det undan även med ganska tung last för Isse har släktens bästa spann och som de flesta har upptäckt nu kör vi både ved och människor…Men Isse kommer att köra fortare än jag över slätten förbi samhället och sedan vända tillbaka. Joel håller Isses tempo. Mina viker av mot samhället när det andra spannet drar ifrån…Så sätt er var ni vill, det här är inget för farträdda alls. 

De tre som fick följa med Isse på tävlingen satte sig i Karis släde, Aino och Vilma pch Andreas och Marko också. Agnes och Joe klev frivilligt i Isses släde. Ole och Ville klev i mer tveksamt. Bröderna Hardy ser lyckliga ut som när de for nerför den svarta pisten i sin backe…Olivia satte sig bakom Frank. Förarna såg till att björnfällarna täckte alla och satte fast säkerhetsbältena.

Efter en stunds vändor kring små fjäll och korta ruschar över små slätter syntes Nikkaloukta nedanför en svag sluttning. Farten ökade, Joel körde skotern bredvid Isse och nere på slätten drog Joel och Isses hundar sakta men säkert ifrån Kari och Frank. Det kändes som att flyga mellan en gråvit himmel och vitare snö. Halvvägs över slätten svängde Kari upp mot huset de hade bott i och lite högre upp mot sluttningen idrottshallen. Joel och Isse fortsatte en bit till innan de svängde och så stannade slädar och scooters prydligt bredvid varandra bredvid huset.

Alla passagerare tog sig ur medan förarna parkerade fordon och selade av hundar. Bosse och en okänd person i jacka med huva, rätt kort bredvid långa Bosse, kom ut genom bakdörren. Bosse tittade på skaran och räknade.

• Isse, Joel, ni två från kyrkan, ni tre jag inte kommer ihåg vad ni heter, Älefors, amerikanarna - jag vet att det heter amerikaner men det var ni själva som sa det så det lät som gamla bilar - Isse och Agnes och Aino och tre nykomlingar. Bra, ingen borttappad och ni stinker friluftsliv och verkar nöjda allihop. Det här är Juha. Han känner nykomlingarna men är inte friluftsmänniska, han kom hit för att han är diskjockey och känner Sammy. Sammy fick frågan om han kunde hålla i ett diskotek till här ikväll men skickade Juha som hade mer tid. Sammys utrustning står kvar här tills i morgon ju och en ungdomsgrupp som skulle vara tillbaka igår hade en DJ som kunde utrustningen…
• …men, tog nykomlingen över och slängde tillbaka huvan när Joel tog av sig hjälmen, sedan kom jag hit och Ole och Ville satt fast i snöstorm i fjällen och hade nog tagit skydd hos ungdomsgruppen i en ordentlig koja. Sammy sa att jag skulle få en överraskning med DJ:en här - han bjuder oss på en valfri pizza på något bra ställe om vi vill för det - men han var lika bra som jag fast han var tre år yngre. Men du kunde vara jag…Ole…?
• Ingen tvekan men det är inte vårt fel att Joel var med i ungdomsgruppen och att de tog sig fram med hundslädar så vi trodde det var vargar så vi sökte skydd där, sa Ville.

Joel suckade.

• Juha, jag skulle gärna ge dig en kram och jag skäms lite för att jag inte har frågat mer om min bror men först vill jag duscha och byta om så kan vi gå och titta på idrottshallen och ta fram utrustningen.
• Vill du ha uppvärmda rester från igår istället för att vänta på tacobuffén, frågade Kari. 
• Gärna, sa Joel och gick före sin bror in genom bakdörren.

Resten stod kvar och tittade på varandra.