Livsöden
Livsöden
Maj Fant
Författare, mamma till en dement mamma och sjuk en dödlig sjukdom
Maj Fant var författare, föreläsare och journalist och programledare. Hon var utbildad socionom, och var ordförande i riksförbundet RFSU i några år. Alla sociala frågor intresserade henne.
Hon föddes 1 maj 1930 och dog redan 1995, förlamad och hjälplös av sjukdomen ALZ. Jag tänker inte skriva om den nu, men den påverkar musklerna. Maj kunde inte gå och måste bestämma sig för om hon skulle berätta för sin publik vad hon hade för sjukdom. Hon kunde inte lyfta ena armen längre, skyllde i början på ”en nerv i kläm”. Det var ett stort steg att börja sitta i rullstol när hon ”stod” på scen eller var med i tv.
Om det här skrev hon boken i ”Klockan saknar visare”, som kom 1994.
I den boken berättar hon öppenhjärtligt om sina tankar och hur hennes liv förändras när hon blir sjuk, och sakta tvingas inse att hon kommer att dö i en sjukdom som är lika lömsk som den hennes mamma drabbades av. Mamman dog av demens.
Vad är då demens, fick hon ta reda på, berättar hon i boken ”Att bli mamma till sin mamma”, som kom 1988. Maj fick alltså inte leva särskilt många år efter att hennes mamma dog. Mamman var nästan nittio är hon dog. Demens visade sig vara något som var svårt att fatta vad det är egentligen är: det är en grupp sjukdomar som slår sig på minne, tankeförmåga och orienteringsförmåga. Det kan bero på olika saker och yttra sig olika, men samhället har ingen beredskap för de gamla som har överlevt krig och byggt upp det svenska samhället när de gamla behöver hjälp – utan att vårdarna behandlar till exempel Majs mamma nedlåtande. Och ett tryggt boende och rätt stöd fanns sällan.
Ta till exempel problemet att Maj och hennes mamma, som inte vill bo ensam med Majs katt som sällskap och själv bara köpte fiskpinnar åt sig och malt kött åt katten, för veta att hon har rätt till boende med andra gamla. Hon ville inte bo ensam. Det gick två år och inget hände. Och den lilla hjälp som fanns var ofta okunnig och gick på mammans lögner. Mamman kunde gå ut halvklädd och som sagt inte tänka i olika maträtter. Men hon kunde avboka hemtjänst och liknande med motiveringen att hennes dotter har varit hos henne och hjälpt henne eller att hon ska resa till Skåne…En dement 85-åring skulle alltså kunna planera en sådan resa och ge sig iväg över halva Sverige plötsligt?
Maj, som den kritiska tänkare hon är, vill inte tänka på hur det kommer att bli när hon blir lika gammal som mamman och många fler är gamla och behöver hjälp. Om hon blir lika dålig som mamman känns tanken på att ta livet av sig innan som ett alternativ…Liksom hon ibland önskar att hennes starka, praktiska mamma hade fått dö levande. Inte virrig på det sättet att hon omväxlande är övertygad om att Hemtjänsten eller andra har stulit hennes plånbok, skor eller korsett…Det sista var en ursäkt för att inte komma iväg till den Dagverksamhet hon gick på två dagar i veckan, och som gjorde att Maj slapp vara nästan den enda som höll tillvaron uppe för mamman.
Det intressanta med Maj Fant, i det här sammanhanget, tycker jag är att hennes bok inte bara är en berättelse om hur det är att bli få ”mammarollen” till sin egen mamma samtidigt som hon har sitt intressanta jobb och barn. Det är när hon i ”Klockan saknar visare” måste ta kampen med sig själv inför en sjukdom.
Hon får ALZ. Hon hade oroat sig för att bli dement själv, och så bröts kroppen ner istället för henne…Hon som många slet med dåligt samvete för att hon inte hade tid med barn och barnbarn eller sig själv och mamma och vänner. Hon blundade för att mamman började bli glömsk. Gamla blir ju glömska…
Att detta är tecken på sjukdomar som kan bero på blodproppar som är så små att de knappt märks, lika väl som brist på b-vitamin och depression var fakta som hon inte tog in i början. Det kan kallas åldersdemens, Alzheimers, andra former av demens…Men det leder till samma sak och Maj skriver i ”Att bli mamma till sin mamma” i korta kapitel om både sina egna problem att hinna med allt och samhällets syn på gamla. Ja, hennes mamma är jobbig ibland. Men de som byggde upp samhället får inte stöd. Och deras kunskaper och kreativitet tas inte tillvara…
Funderingar kring att vara människa blandas med kritik mot samhället, dåligt samvete för att inte orka med allting själv och dråpliga och intressanta minnen. Som när mamman bestämmer sig för att det är onödigt och dyrt att ha hörapparat. Hon och Maj har varit på sjukhuset och fått den. Mamman går inte längre än till närbutiken och handlar mat själv längre. Men hon åker samma väg med tunnelbanan som Maj och hon gjorde och lämnar igen hörapparaten.
Det är bra gjort för någon som hör illa, tycker svårsonen som har en rejält döv mamma som är ännu envisare. Dotterdottern tycker också att det var bra att klara. Majs mamma är stolt över att hon som pensionär tjänade 200 kronor! Att hon inte hör längre, utan att den hon talar med sitter mitt emot och talar tydligt och det är lugnt omkring, bryr hon sig inte om. Om folk bara kan tala ordentligt hör hon ju!
Det är inte lätt att hjälpa gamla, kreativa människor när de har en logik som faktiskt funkar…
Maj själv får leva sitt liv på sina villkor, sådana de nu blir de sista åren. Mamman får det inte.
En bok jag inte har läst av Maj Fant, men som nämns när Maj börjar diskutera hur hon själv blundar ibland, är ”Ensamliv”. Den innehåller ett kapitel om ensamhet bland gamla, ett om ensamhet bland människor med funktionsnedsättningar och så vidare. Den diskuterar hon med bland annat en person som kämpar för dementa äldres rättigheter innan mamman drabbas – och hon som ser att mamman är glömsk fattar inte vad den som arbetar inom en förening för att stötta glömska äldre säger…